Insändaren: Exile Gooner – A swedish way of life. Del 2:2

Igår publicerade vi första delen av berättelsen som en svensk Arsenalsupporter har skrivit om sitt liv och leverne med Londonklubben. Idag publicerar vi den andra och sista delen i storyn som även denna är välskriven, intressant och läsvärd.
***
Våld i samband med fotboll var ingen ovanlighet. I synnerhet inte under 1980-talet. Minns en gång då jag fick springa gatlopp med ett dussin Spurs-killar efter mig. Sprang nog en kilometer med de gasellerna bakom mig. Borta mot Watford var också en sådan händelse. Några glas innanför västen och gick och lullade. Halsduken var instoppad i jackan för att inte dra på mig uppmärksamhet. Dock så stack en bit av den ut och detta uppmärksammades av två grabbar. Nio stygn senare checkade jag ut från General Hospital. Det gick hett till då trots att Margret Thatcher satt vid makten. Annars har jag klarat mig bra genom alla år. Det räcker att man säger att man kommer från Sverige så skrattar folk. ”Är du inte klok som reser hela vägen från Skandinavien för att se denna cupmatchen?” Jag förstår att folk undrar. Det låter ju inte vettigt att sätta sig på ett plan en tisdag och hem en torsdag för att se en match i Ligacupen borta mot Northampton. Fast det är mer än bara matcherna. Det är avkopplingen. Miljöombytet. För även om det är jäktigt i Stockholm så är paniken i trafiken i London efter arbetet som rena meditationen.

Lika skönt om inte skönare är det att besöka sydöstra England. Cornwall, Somerset och sydkusten. Det är på någon av dessa ställen som drömhuset skall byggas och ligga. Åter till Arsenal och livet med den rödvita kärleken. Jag har undrat genom åren hur många tusen pund jag lagt på laget. Vågar inte räkna på det. Tröttnade på den svenska julen ett år då barnen var små och åkte över till London för att fira en alternativ sådan. Frugan var måttligt road men mjuknade upp då jag sa att hon fick välja valfri julklapp på någon av butikerna längst Oxford Street. Barnen var mer vilda än tama och sprang som ekorrar omkring inne på Hamleys. Match på Highbury för hela familjen och hem igen dagen innan nyårsafton. Tog mig en titt på kontot dagarna senare och fick hålla i mig. Det var ett stort femsiffrigt svenskt belopp. Smakar det så kostar det. Ungefär som den gången jag följde med ett gäng på efterfest då puben stängde. ”Där uppe sitter Tony Adams och grabbarna i laget och krökar” sa en kille då vi gick förbi ett rätt slitet hus i centrala London. Utanför stod en skåpbil och ur den bar tre män ut backar med vin,öl och sprit som de bar upp till rummet. En beställning helt enkelt. Frågade en av killarna om det fanns något över och det fanns det. Fyra flaskor bubbel, en back bira och två flaskor rysk vodka. Priset? 600 pund. Året var 1998 och Arsenal har precis vunnit både ligan och FA Cupen.

Det var stora skäl till att fira. Att man sedan fått jobba sig blå vid hemkomster för att komma ikapp ekonomiskt och arbetsmässigt hör ihop med livet man lever och har levt. En svensk variant av ett engelskt liv. Mitt liv med Arsenal. 41 år av gränslös kärlek. Helt oslagbart.
Jag får tacka er samtliga som skriver här på denna blogg. Det är ett stort nöje att få följa engelsk fotboll varje dag från folk som är intresserade och har samma sjuka böjelse till det som jag själv.
H.Chapman, Sthlm