Cornelius Franklin hade ett och annat att berätta då stod bakom bardisken på sin krog "Dog and Doublet" i Staffordshire-samhället Sandon. Neil som han kallades för hade en märklig karriär bakom sig som få har haft. Det började året innan Andra Världskriget bröt ut. Franklin var då 17 år och hade precis fått ett kontrakt med Stoke City. Som högerback i klubben skulle han snart bli en sevärdhet och under de elva säsongerna Franlin spelade för City så blev han bättre och bättre för var match. Franklins spel i Stoke och det engelska landslaget var makalöst bra och han sågs som landets bästa försvarare under stora delar av 1940-talet. Det enda problemet var lönen. 20 pund i veckan klarade han sig inte på. Dessutom var hustrun gravid. Franklin bestämde sig för att flytta. Sommaren 1950 bröt Franklin kontraktet med Stoke och flyttade. Klubben och supportrarna rasade. Franklins svek sågs som ren och skär arrogans. Något han skulle få ångra. Flyttlasset gick till Colombia och till Independiente Santa Fe. Här fanns det stora pengar att tjäna och vädret var varmt och soligt.
Fotbollsmässigt blomstrade det då Franklin gladde colombianerna. På det sociala planet var det tvärtom. Politiska och sociala oroligheter i Colombia gjorde det svårt för Franklin och hans familj att bosätta sig, och de återvände till England efter bara fyra veckor. Vid hemkomst till England möttes Franklin av isande kyla ifrån media, klubbar och folk i sin närhet. Till råga på allt fick han också veta att colombianska FA ansågs vara en kriminell myndighet i ett land som då inte var anslutna till FIFA. Franklin blev därför avstängd från spel i engelsk ligafotboll under ett års tid. Då avstängningen hävdes 1956 tog division två-klubben Hull City kontakt med Franklin. The Tigers betalade dåtidens rekordtransfer för högerbacken som fortsatte imponera. Det blev aldrig mer någon landskamp. Engelska myndigheter såg Franklin som en landsförrädare. Mer nyanserade människor såg Franklin som sin tids bästa högerback. En fenomenal spelare. Hade Stoke höjt lönen med några pund så hade Franklin stannat och då kanske till och med skrivit om historien i både engelsk klubbfotboll och landslagsfotboll. I Crewe, Stockport och Macclesfield fortsatte karriären tills Franklin 1958 lade skorna på hyllan. Han var en tid manager i cypriotiska Apoel samt också i Essex-klubben Colchester. Franklin var barägare fram till sin död 1996. Han blev 74 år.
Cornelius Franklin hade ett och annat att berätta då stod bakom bardisken på sin krog "Dog and Doublet" i Staffordshire-samhället Sandon. Neil som han kallades för hade en märklig karriär bakom sig som få har haft. Det började året innan Andra Världskriget bröt ut. Franklin var då 17 år och hade precis fått ett kontrakt med Stoke City. Som högerback i klubben skulle han snart bli en sevärdhet och under de elva säsongerna Franlin spelade för City så blev han bättre och bättre för var match. Franklins spel i Stoke och det engelska landslaget var makalöst bra och han sågs som landets bästa försvarare under stora delar av 1940-talet. Det enda problemet var lönen. 20 pund i veckan klarade han sig inte på. Dessutom var hustrun gravid. Franklin bestämde sig för att flytta. Sommaren 1950 bröt Franklin kontraktet med Stoke och flyttade. Klubben och supportrarna rasade. Franklins svek sågs som ren och skär arrogans. Något han skulle få ångra. Flyttlasset gick till Colombia och till Independiente Santa Fe. Här fanns det stora pengar att tjäna och vädret var varmt och soligt. 
Fotbollsmässigt blomstrade det då Franklin gladde colombianerna. På det sociala planet var det tvärtom. Politiska och sociala oroligheter i Colombia gjorde det svårt för Franklin och hans familj att bosätta sig, och de återvände till England efter bara fyra veckor. Vid hemkomst till England möttes Franklin av isande kyla ifrån media, klubbar och folk i sin närhet. Till råga på allt fick han också veta att colombianska FA ansågs vara en kriminell myndighet i ett land som då inte var anslutna till FIFA. Franklin blev därför avstängd från spel i engelsk ligafotboll under ett års tid. Då avstängningen hävdes 1956 tog division två-klubben Hull City kontakt med Franklin. The Tigers betalade dåtidens rekordtransfer för högerbacken som fortsatte imponera. Det blev aldrig mer någon landskamp. Engelska myndigheter såg Franklin som en landsförrädare. Mer nyanserade människor såg Franklin som sin tids bästa högerback. En fenomenal spelare. Hade Stoke höjt lönen med några pund så hade Franklin stannat och då kanske till och med skrivit om historien i både engelsk klubbfotboll och landslagsfotboll. I Crewe, Stockport och Macclesfield fortsatte karriären tills Franklin 1958 lade skorna på hyllan. Han var en tid manager i cypriotiska Apoel samt också i Essex-klubben Colchester. Franklin var barägare fram till sin död 1996. Han blev 74 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar