Tankar om Nordirland

Fotbollen på Nordirland är lika ojämn i maktbalans som den skotska motsvarigheten. I Belfast är det precis som det är i Glasgow. Två lag som dominerar hela ligafotbollen. Linfield och Glentoran är de största klubbarna i landet. Inte sedan 2001/02, då Portadown skrällde hem titeln, har någon annan klubb vunnit. Innan dess skulle det ha dröjt fyra år, säsongen 1997/98, då Cliftonville tog hem titeln. Så har det sett ut i modern tid och lär göra så framöver också. I ett land med knappt 1,7 miljoner invånare som varit präglat av oroligheter de senaste decennierna och med en ligafotboll som håller Superettan-klass så finns det heller inga dragplåster. Det är helt enkelt som det är och man får köpa konceptet eller bara lämna det. Linfield skryter stort om sina 49 liga och 40 cuptitlar men håller samtidigt medioker League One-klass om man skall jämföra med grannen i öst. Det är ändå detta som är grejen med dåliga och ojämna ligor. Passionen är ändå den samma. Samma känsloyttringar för en supporter till Glentoran, Cliftonville och skotska Falkirk som den är hos supportrar till Grimsby, Huddersfield och Newcastle. Det är längtan efter något annat utanför vardagen som hägrar. Fredag och helg. Då de kalla vindarna blåser in från Atlanten och in i varven i Belfast kollar arbetarna på klockan. Slutar jobbet, snabbar sig hem, en öl eller två på den lokala stampuben och förbereder helgen med matcher på The Oval, Windsor Park eller någon bortaarena. Känslan är densamma här hemma i Allsvenskan eller i Aberdeen. Längtan, åtro och passion. Hängivenhet. Bortom alla miljoner kronor och pund. Då spelar det ingen roll om ligan är kass och lagen aldrig kvalar in i de europeiska cuperna.