TLC ON TOUR - Reseberättelsen

Del 1:2

Englandsresor kan man inte få nog av. Redaktionen har ett par stycken på sitt samvete och innanför huden nu. Minnen och erfarenheter rikare blir man alltid efter varje avslutad resa. Som exempelvis den senaste. Den gick av stapeln fredagen den 28 januari. Jag och Huckerby hade lagt upp planerna redan under våren 2010. En vecka skulle vi bli borta och nytt resebolag skulle det bli. Ryanair och Säve Flygplats byttes ut mot Easy Jet och Landvetter. Just miljöombytet för resandet skulle bli en morot. Något nytt och annorlunda. Månaderna gick och så hände det drastiska i mitt liv. Min fru gick bort och där stod jag ensam med ett nyfött barn. I kaoset som uppstod hade jag först tänkt att ställa in resan. Fanns liksom inte varken tid eller energi att lägga på en hobby. Men så kom vardagen sakta krypandes. Vänner och släktingar ansåg att ett avbrott i vardagen hade varit det bästa för mig. En vecka kanske skulle bli lite i det saftigaste laget så Huckerby bokade om. En vecka blev en weekend och veckorna från dess rasade på i snabb takt. Rätt som det var så hade den sista helgen i januari kommit. Barnvakt var sedan en längre tid tillbaka ordnad för min son som då var knappt fyra månader. Kändes annorlunda att bli borta från honom men ändå skönt att få ett avbrott i vardagen och ett miljöombyte. Flygbuss från Centralstationen i Göteborg och ut till Landvetter. Där gick det snabbt. Incheckad och klar på snabbare än ett ögonblink. Käk och öl i restaurangen och mer dryck. Semestern hade börjat och då var det lika bra att väta upp sig. Ett halvtomt flygplan gjorde att jag och Huckerby kunde fläka ut oss fint längst bak i planet. Lågbudgetflyg men ändå snäppen bättre än Ryanair. En flygplats väntade också på oss. Vi som tidigare varit vana att landa på Stansted norr om London fick nu istället ställa in oss på Gatwick, sydöst om huvudstaden i grevskapet Sussex. En flygplats liggandes ett stenkast från BSP-klubben Crawley. Hur som helst, väl framme på den gigantiska (ur våra mått mätt ifall vi skall jämföra med Säve och Landvetter) Gatwick så var det någon kilometer gångväg innan vi kom till passkontroll.

Vädret i England vid denna tidpunkt var av det kallaste någonsin. En bitande rå kyla som trängde genom ben och märg. Tog tåget till Victoria och hamnade mitt i rusningstrafiken. Folk överallt och detta i massor. Fullproppat. Vid tunnelbanestationen var det så mycket trängsel att vakterna stängde grinden. Vi som hade tänkt oss att se Millwall på kvällen med start 19:45 fick nu snabba oss in i en taxi och ta oss så fort som möjligt till hotellet vid Kings X. Det skulle visa sig vara lika trångt ute på gatorna. Taxametern tickade på i köerna och den trevliga chauffören gjorde så gott han kunde. Väl framme fick vi rabatterat pris för att han fastnat i köerna. Schysst, men det var ju inte han fel att det var köer en fredag efter jobbet. Fort in ivarjefall på hotellet, checkade in, kastade in väskorna på det kalla hotellrummet på källarplan och sedan ut till Kíngs X för att ta tåget till London Bridge. Nu flöt det på. Undertecknad trodde först att vi skulle missa matchen men allt rullade på i snabb hastighet.

Framme vid The New Den runt 19:40, köpte biljetter för 22 pund bakom mål på The Cold Blow Lane och sedan in till matchen mot Barnsley som precis hade börjat. Att vi hade stressat spelade ingen roll. Nu var vi framme. Tillsammans med övriga 10,085 åskådare så frös vi ikapp med ett värmande Millwall-spel. En match som var betydligt bättre än den vi såg sist vi var på samma arena för matchen mot Wycombe. Idag var Millwall bra. Spelarmaterialet var bättre och walesaren Steve Morison gjorde sitt trettonde mål då han skickade in bollen bakom Steele i Barnsley-målet. Även om inte stämningen var jättehög och sångstark så var den ändå bättre än sist. Publiken på vår läktare, till stor del barnfamiljer men även andra unga och medelålders män, roade sig stundtals med att trakassera matchvärdarna då dessa skulle balansera sig fram i kylan med överfulla teamuggar. Nervositeten var påtaglig hos matchvärdarna som var livrädda för att göra bort sig. Ramsorna ekade och skrattsalvorna likaså. James Henry utökade ledningen till 2-o i den 37 inuten. Barnsley hämtade sig aldrig efter detta. Segern var aldrig hotad. Millwall var det bättre laget och återigen visade man att man var svåra att möta i lejonets kula, The New Den. Då matchen var slut tog vi oss en titt i souvenirshopen, tittade runt lite och gick sedan med folkmassorna. Barnsleys supporterbussar, fyra stycken, lämnade samtidigt området. En blandad kompott med åldrar, utseenden och klasstillhörigheter. Den mer grovhuggna kategorin Barnsleysupportrar, tog oss för att vara Millwall, och höll på att slå ut rutorna längst bak i mittenbussen. Ett sådant beteende höll man lågt inne på arenan. Var nog mer än värmen ombord på bussen som gjorde dem varma i kläderna. Polisbevakningen av karavanen var stor och dess närvaro var en trygghet för Barnsleyföljet. Förlust i London med 2-0 en fredagskväll och en långresa med till Yorkshire väntade nu dem.

Efter matchen ställdes vi oss inför valet, stanna kvar i Bermondsey och värma oss på puben Bramcote Arms eller ta tåget in till city och göra detsamma i närheten av hotellet. Av erfarenhet så visste vi att det inte bara skulle bli en pint på Bramcote. Att lulla runt i ett område man inte är van vid är inte så där jättebra. För att ta det säkra före det osäkra så begav vi oss in till Kings X. Puben intill hotellet, McGlynns, kom vi till vid 22:30-tiden. Fullt med folk och inbjudande. Trodde vi. Surgubben i baren pekade på klockan och mumlade om att han skulle stänga 23:00. So what? Jag häller i mig en pint på fem minuter. Max. Ogästvänligheten hos gubben var påtaglig. Han förtjänade inte våra pund. Det fick bli nattöppna O´Neills några kvarter därifrån. Ett gäng Strongbow senare så satt vi med McDonalds mat i sängarna på hotellet och kollade på tv. En lång dag var över. En trevlig sådan. Nu var det dags för sömn. Det skulle bli välbehövligt för morgondagen skulle bli intensiv.