Med tanke på storleken så väljer vi att dela upp insändaren i två delar.
Den första delen idag och den sista imorgon
Varsågoda!
***
Jag har varit Arsenal trogen i närmare 41 år. På Annandagen 1970 såg jag min första match på Highbury. Pappa arbetade i England och på jullovet så tog han över mig och brorsan. Brorsan som är två år äldre föll för Tottenham på grund av Cyril Knowles och Pat Jennings. Själv var jag neutral. 11 år gammal hade jag hunnit bli då jag blev kär första gången. Hon hette Arsenal. Den vackra och eleganta kvinnan från norra London som slår ut sina armar från Gillespie Road, Avenell Road och Highbury Hill. Annandagen 1970 var det. Två pund, för biljett, popcorn och dricka. En rödvit halsduk och en keps. Sedan satt man där. Det var kallt ute. Snön låg över Highbury och sorlet som steg då spelarna gjorde entré var något som jag aldrig kommer att glömma. Från att ha sett svensk fotboll hemma i Stockholm till att komma till en fotbollskyrka mitt i London. Känslan var obeskrivlig. Arsenal må vara kända i nutiden för att ha en tråkig och tyst hemmapaublik. Här var det annorlunda. 0-0 slutade matchen. Kenny Sansom blev min idol och skulle bli mannen som gav namn åt min son senare i livet. Jag räknade på det för en tid sedan. Låg i en solstol på Mallorca och läste det engelska fotbollsmagazinet FourFourTwo. En artikel där handlade om en spanjor boendes i Valencia som sett Manchester Uniteds samtliga matcher på hemmaplan under 15 års tid. Det var då jag själv kom att tänka på det. Hur många matcher har jag vigt mitt liv åt Arsenal för? Klockan blev mycket och de tomma ölflaskorna många. Men så satt den där; 413 matcher har det blivit. Ligan, cuperna och Europa. I alla sammanhang. 251 matcher på Highbury, 43 matcher på Emirates. Jag har sett Arsenal på samtliga arenor i Premier League och Championship. I övriga Football League samt dagens Conference är det sammanlagt 50 lag vars arenor jag besökt i samband med Arsenal. Och så har vi ju då Europa. 27 matcher innehållande världens bästa klubblag. Hotellnätter och kostnader? Otaligt. Jag tog ett banklån för att se Champions League-finalen i Paris 2006. Barcelona var motståndare. Varenda hotellrum i staden verkade vara uppbokat. Fick hyrt in mig hos en familj tunisier. Deras franska var sämre än deras engelska, ja ni fattar. Sedan blev det torsk. 2-1. Är än idag förbannad på tysken Lehmann som genom sin utvisning var med att bidra till förlusten.
Ett annat Europaäventyr väntade runt hörnet. På Parken i Köpenhamn 1994 fick jag uppleva en Cupvinnarcup-titel då Alan Smith sänkte Parma. Sedan har vi allade där gruppspelsmatcherna. Varför åker man på dem mitt i veckan då de går på svensk tv? Bra fråga. Intresset styr. Så är det ju.Samma intresse tog mig till London då jag flyttade hemifrån. Hade precis gjort lumpen och var arbetslös. Drog iväg på vinst och förlust till London och hälsade på vänner boendes i Islington. Årskortsinnehavare hade jag blivit året innan och jag svalde en hel säsong på Highbury samt bortamatcher. Fick arbete efter en månad hos en plåtslagarfirma i Enfield. Far och son ägde stället. Sura och griniga. Det skulle visa sig att familjen var Spurs. Jag slutade rätt snabbt efteråt. Träffade en tjej och flyttade hem till henne i Hackney. Hon var uppfostrad Chelsea men brydde sig föga om fotboll. Det gjorde dock hennes två bröder varav den ena av dem gav mig ett blått öga på självaste julafton 1976. Anledning? För att jag köpt en Chelseadörrmatta att ha på toaletten......
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar