Russinens russin är naturligtvis The Stone Roses återförening. Den som det har ryktats om varenda år sen bandet upplöstes, eller kanske till och med sedan John Squire lämnade bandet '96. 150000 biljetter rök på 14 minuter. Man lade till en extra dag och 70000 biljetter, som sålde slut nästan lika snabbt. 220000 sålda plåtar på totalt 68 minuter, och rekordet var ett faktum. Undertecknad räknar dagarna till lördagen den 29 juni 2012. Legendarerna från Manchester kniper härmed årets nyhet, årets återförening, och antagligen nästa års största grej på alla plan.
Har man inte bott under en sten sedan tidigt 90-tal har man heller inte missat bröderna Gallagher och deras syskonrivalitet. Ni vet den som fick Oasis att göra som Titanic och gå under totalt. Lillebror Liam gick åt sitt håll och startade supergruppen Beady Eye (som ju egentligen bara är Oasis utan storebror Noel). 28 februari släpptes gruppens första album, Different Gear, Still Speeding, och som förväntat levde albumet inte upp till Liams skrävel. Missförstå mig dock rätt, läsare - albumet är inte dåligt! Det är fortfarande betydligt bättre än det mesta som går på radio. Jag tycker bara att man skall kunna förvänta sig mer av ett sånt band. Jag menar, för fan! - dom har ju Andy Bell!
Årets besvikelserussin till Liam med vänner.
Storebror Noel har som vanligt hållit sig lite mer i bakgrunden. Hans nya platta lämnar definitivt ingen besviken, och det känns ganska klart vem som var det musikaliska geniet i Oasis. Redan när Noel Gallagher's High Flying Birds släppte sin första singel, The Death of You and Me, i juli stod det klart att bandets debutalbum skulle komma att vara något utöver det ordinära. Och mycket riktigt, albumet Noel Gallagher's High Flying Birds är helt sanslöst bra. Om du inte har skaffat det än så är det läge att få arslet i växel. Noel norpar både årets album och årets nykomling.
Pete & The Pirates släppte sitt andra album One Thousand Pictures vilket har gått många timmar i mina hörlurar. Stora harmonier och små detaljer, precis perfekt grandiositet och navelskådning på samma gång. Absolut att kolla upp om man gillar skramliga gitarrer och stämsånger. Årets indieplatta.
Årets sportsko tillfaller faktiskt Puma. När adidas har fullt upp med att höja priser och sänka kvalitet återsläpper Puma sin klassiska Blue bird från 1982. Förvisso har man gjort som adidas och satt fel namn på en del modeller, alltså samma namn på hela linjen oavsett färgkombination, men det spelar ingen roll när kvalitén sätter adidas i skamvrån med rödrandig rumpa. Och då ska ni ha i åtanke att Spitey älskar adidas över mycket annat.
2011 var för övrigt ett rätt tråkigt år på klädfronten, med ganska få saker som fick en att höja på ögonbrynen. De flesta modeskaparna kör vidare på sin work wear-linje, och man ska tydligen fortsätta att se ut som Mary Poppins som tonårshipster med extraknäck som cykelbud på 1940-talet. Årets dags-att-vakna-örfil till klädindustrin, med andra ord.
Årets tv-produktion går till This is England '88, som knappast lämnade någon besviken. Kommentarer är överflödiga, och folk som inte har kollat än kan sätta sig själva i skamstocken. Årets tröstpris till Karl Pilkington samt herrar Gervais och Merchant för säsong två av An Idiot Abroad.
Årets långfilm går till skotska Neds som var så bra att jag fick ont i magen och var tvungen att se den igen.
Jag är ingen storkonsument vad gäller böcker, men Keith Richards Life är genial, underhållande, intressant, och mannen har onekligen format modern rock med sin gitarr och ungdomskulturer med sin livsstil. Årets bok, och antagligen flera decenniers utelämnade skrönor.
Årets fetaste prettovarning går till mig själv, som sitter här och dikterar för andra vad som var bäst och sämst 2011. Som tur är finns det ett kommentarsfält här under. Använd det gärna för att tillrättavisa, kredda, bigga, näthata eller vad ni känner för.
Alla års pris i alla kategorier för det fria ordets gåva, leve den!
1 kommentar:
Bra lista och fina tips!
Skicka en kommentar