Millwall revisited.

Det har ju blivit några besök på The New Den, numer. Men det senaste var nog det bästa hittills, får jag säga. Förra söndagen, 18 november, såg jag matchen mellan Millwall och Leeds. Man behöver inte vara särskilt insatt för att veta att det mötet är hett. Och hett blev det.

Första notering: Överlägset största bortafölje som jag har sett nere i South Bermondsey. Leeds fyllde i princip hela övre etage på sin kortsida. Dessutom lite folk på nedre, men då framförallt handikappade och deras polare. 
Andra notering: Det låg en svensk flagga bland Leeds övriga. Det stod något på den, men vi lyckades aldrig tyda vad.
Tredje notering: Gå inte på Millwall ifall du är känslig/fisförnäm. Du kommer att få höra saker på läktaren som gör dig rädd.

I början av säsongen flög Leeds ganska högt samtidigt som Millwall såg ut att bli en nedflyttningskandidat. Den senaste månaden har vänt på förutsättningarna. Leeds har stora problem och Millwall ser inte ut att kunna förlora längre. När jag nu skriver den här texten ligger Millwall 6:a, på en av kvalplatserna. Medan Leeds parkerar på 16:e. Det skall sägas samtidigt som man tänker på att det faktiskt bara skiljer 6 poäng mellan lagen. Men Millwalls momentum (som det så populärt heter) är grymt just nu. Idag möter man Wolves borta, och jag tror att Wolverhampton är bekymrade och lite rädda för lejonen, för tillfället.

I matchen förra söndagen strålade solen i sydöstra London. 
Det var säkert 10 grader, och man kände en förväntan kring arenan. Och det var inte den vanliga grå stämningen, som det kan vara när de möter Wycombe eller liknande. Nej, det var något extra. Mycket old bills på plats. Man kunde inte gå den vanliga vägen in till arenan, utan fick gå runt. Till saken hörde dessutom att tågstationen på South Bermondsey var stängd på grund av arbete. Detta gjorde att vi fick ta overground till Surrey Quays, och promenaden via t.ex. Whelan's. En promenad i stadsdelarna, en snabb burgare och ett besök i souvenirshopen senare, så stod vi nere i katakomberna och laddade för kickoff.

Matchen höll bra tempo, från båda håll. För en annan, som under året varit van vid allsvensk bottenstrid med allt var det innebär, så var det godis. Men frapperande ofta var passningsspelet från framförallt Millwall, väldigt dåligt. Man hade sjukt svårt att ta sig in i Leeds straffområde.
I halvtid passade vi på att ta en ny Carlsberg i plastmugg. Men logistiken på The New Den är ju vad den är. Och personalen i kioskerna måste vara något av Londons segaste. Detta förde med sig att undertecknad och ytterligare några i resesällskapet missade början av andra halvlek. Och därmed också den utvisning som Leeds drabbades av endast ett par minuter in i andra.
Ytterligare lite mer bollinnehav för Millwall. Men som i första halvlek, så var man usel på att skapa chanser.
Läktarna malde på bra, dock. Leeds fick veta att de levde. Och visade också att de gjorde det, med bra tryck i sångerna. Millwall-fansen öste på med också de lite mindre rumsrena grejerna. Både "Istanbul" och "Jimmy Savile - he's one of your own" rullade mot bortafansen. Inte rumsrent, men som sagt. Åker du till South Bermondsey så är inte rumsrent något av det första du söker.

Det skulle dröja, men kring minut 85 skapade Millwall så matchens bästa anfall. Ett snyggt inlägg togs tillvara av en likaledes snygg nick. 1-0 till hemmalaget, läktarna svävade, och lånet Chris Wood var hjälte för dagen. Wood, som TLC skriver om en bit ner i bloggen.

Matchen blåstes av, högtalarna skrek Status Quo, och Kenny Jackets mannar hade skapat ytterligare självförtroende och luft under vingarna.
Vi påbörjade promenaden tillbaka till Surrey Quays, och fick på vägen se dels mängder av Leeds som hölls kvar i de klassiska taggtråds-gångarna kring tågstationen. Dels väldigt många unga och äldre herrar från London, som var ute efter lite söndags-trubbel. Hur det gick med den saken har vi dålig koll på. Men med tanke på mängden poliser, så är gissningen att det gick rätt lugnt till.

Jag som inte ens håller på Millwall från början har utvecklat känslor för laget och människorna kring klubben. Det går inte att sticka under stol med. Du åker inte dit för fotbollens kvalitet. Du åker inte dit för att människorna på läktarna är särskilt älskvärda, alla gånger. Men du åker dit för att det känns äkta, för att det är som det är. För att de odlar en känsla av "vi mot världen".