The Crazy Gang

Idag minns man Wimbledon som en del av den gamla tiden. Då det begav sig så var Wimbledon klubben man älskade att hata. Ett nödvändigt ont. Ett lag som alltid hade mer motståndarsupportrar på sina matcher än vad man hade egna fans.
Det fanns dock en skara människor som gillade konceptet. Spelarna själva i Wimbledon svetsandes samman av föraktet och utvecklade ett ”vi mot dom” tänk. Klubben kom att kallas för The Crazy Gang, ett uttryck som myntades av media efter att man vunnit FA Cupen 1988 mot Liverpool. Ledarfiguren hette Wally Downes, en hårdför mittfältare med mer än 200 matcher för Wimbledon och med practical-jokes som sin favoritsyssla. Downes älskade att jävlas med folk och gjorde det gärna i Wimbledons namn. Efter att klubben under ett decennium gjort en makalös resa från fjärde divisionen till den högsta ligan så fanns Downes med som en galjonsfigur. Laget innehöll en hel del sköna profiler som mer utmärkte sig vid sidan om plan än på densamma.
Tillsammans med Downes så var Dennis Wise, John Fashanu, Vinnie Jones och Lawrie Sanchez frontfigurerna i The Crazy Gang. Spelare som hellre tacklades och psykade motståndarna än att spela bra fotboll.
Laget som gav tråkfotbollen ett namn var uppskattat av få. Osofistikerat och amatörmässigt.
Detta fick spelarna att känna en enorm lagkänsla och trots tråkig fotboll så presterade man resultat. Gary Lineker skall vid ett tillfälle ha uttryckt sig ”Det bästa sättet att se Wimbledon spela är via text-tv”
Möjligen kan han haft rätt. Klubben hade det lägsta publiksnittet i högsta ligan men kanske ett par tusen till framför text-tv?