Insändaren: London - Mitt London

TLC kan idag presentera en längre text från en av våra läsare. En berest anglofil från södra Sverige ger er tips och råd i och om världsstaden London. Läsvärt.
***
Som den övertygade- och helsålda anglofil jag är blev jag tillfrågad av TLC – ”The Langham court” att plita ner lite om mina upplevelser och annat ointressant trams jag förälskat mig i kring den engelska supporterkulturen och allt som hör där till. Vad du som läsare skall ha mina kärleksförklaringar till ön vet jag dock ej…

Samuel Johnson sa ett par bevingade ord som jag brukar återge när polarna ifrågasätter mitt konsekventa resande till dimmiga öns huvudstad. Han sa något i stil med; -”No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life”. Efter otaliga resor varje år, vilka dessutom bara har ökat samtidigt som björnfällen på huvudet bara minskat ifrågasätter jag själv när fan är det nog, när tröttnar jag?
Nej, jag ser mig inte som en ”charter-thailand-turist” som gjorde en tripp för 20 år sedan och sen enbart återvänder till samma ställe år efter år, gör exakt samma grejer och bor på samma hotell etc. etc. Jag har sett stora delar av Europa och det finns absolut inget som knäpper London på näsan över huvud taget. Staden har allt, i alla fall de beståndsdelar jag vill ha. Vad du vill ha/se skiter jag fullständigt i. Ölen är billig, kläderna fetare, människorna är öppna och trevliga och fotbollen är skit, i alla fall den jag tittar på. Doften av friterad fisk, stinkande soptunnor, ölindränkta heltäckningsmattor är exakt det som är London för mig.

Intresset för UK började redan tidigt 80-tal, tipsextra på den 20tum tjocka teven var väl egentligen det som startade förtrollningen. Men det var inte för ens i slutet av samma årtionde som jag gjorde min första resa till London. Min dåvarande flickväns storebror lurade med mig till Vicarage Road för match mellan Watford – Portsmouth. Jag kommer inte ihåg vem som vann eller för den delen vilket seriesystem de befann sig i vid tillfället utan istället blev jag förtrollad av det som skedde på bortaläktaren. Stödet var massivt, för att komma från stela tråkiga norden och den supporterkulturen vi hade då var detta som en väckarklocka som man önskade hade ringt 10 år tidigare. Vi lämnar den smått tråkiga bakgrundschecken där och ger oss direkt på det väsentliga, hur/var/vad etc. man spenderar tiden på bästa sätt i London, enligt mig.

¤ Här dricker man! (Jag gör det iaf.)
-Tube Aldgate East, Aldgate eller Liverpool street.

Det har sagts förr att London har cirkus 8000 pubar, skulle snarare gissa på att det är tusentalet färre idag. Dels pga. ekonomin, dels kulturförändringarna i samhället i övrigt. Bland annat mitt favoritområde i östra London, runt Bricklane som till stora delar är bebodda av icke-drickande religioner och därför har en del pubar svårt att få det att gå runt.
Men i alla fall, på en tvärgata till Bricklane närmare bestämt Heneage street ligger bla. ett av favorithaken, The Pride Of Spitalfields. Ett sk. ”Free House” som för enkelhetens skull betyder att man inte är bunden till något bryggeri utan kan ta in vilka ölsorter man behagar. Något du bör hålla utkik efter överallt där du tänkt svinga en bägare. Puben är inget speciellt, ser mest ut som ett dassigt engelsk vardagsrum men människorna, en bra mix av lokala kufar, businessfolk och tillfälliga gäster som jag själv sätter stämningen perfekt.

I övrigt bör man även besöka 93 feet samt cafe 1001 som ligger ungefär halvvägs ner på Bricklane, lite mer party/klubbverksamhet. Cafe 1001 dels för de schysta uteplatserna packat med lustgas-boffande kids och 93 feet för tung UK Garage-musik. Parallellt med Bricklane ligger även den berömda puben ”Ten Bells”, mest känd för att det var här ett av Jack the rippers offer, Mary Kelly hängde. Helt ok, men lite för mycket Hipsters…I övrigt dricker man när andan faller på, dvs. överallt i London, hela tiden. Brukar som sagt mest hänga i östra London och har lättast att referera till den stadsdelen.

¤ Här äter man. (Än en gång, min guide, jag bestämmer.)
-Tube Se ovan, Fish ’n chips-stället Covent Garden.

För utom Bricklanes alla curryställen som måste provas skall man givetvis käka ”nationalrätten” Fish ’n chips, vilket görs på The Rock and Sole Plaice, Covent Garden. Londons äldsta och i mitt tycke den bästa. För att riktigt fördjupa sig en smula i det engelska köket är ett besök på Tubby Isaacs som ligger i hörnet av Whitechapel road/Gun street ett måste. Här serveras den berömda ålen i gele, fantastiskt äckligt men nödvändig att testa.

¤ Fotboll- & supporterkultur.

Har sett i stort sett matcher i de flesta seriesystemen och vill man ha den där känslan man upplevde som skitig snorunge vid tipsextra-tv:n bör man hålla sig så långt ifrån Premier leauge som möjligt. Jag följer som oftast Millwall (Championship) och till viss del Wombles (Åshöjdens BK-historien tilltalar, hushåller just nu i NPower league 2) vid mina besök.
Millwall är inte som andra klubbar, hela South Bermondsey andas ondska vid matcherna. Bakgrunden kan ni redan så den spar jag er… Matcherna i sig har en säregen prägel jämfört med allt annat jag besökt. Koncentrationen från publiken ligger på att håna bortalagets supportrar så mycket det bara går och så fyndigt som möjligt. Även familjeläktaren bidrar till stämningen, inte sällan man får höra kids på 6-7år skrika ut vilka pedofiler och övrigt patrask som står på motsatt sida. Stämningen är så där i övrigt, går det bra är det magiskt och vise versa. Hit tar du dig enklast med tåg från London Bridge. Efter att The Golden Lion stängde för ett gäng år sedan dricker man numera på The Ancient Forrester innan matcherna och efter går man en bit längre bort till Whelans för Londons i särklass sliskigaste Snakebite. Ett tips, bli medlem i Millwall och på så sätt garantera dig en biljett till även de stora matcherna. Sett till vad medlemskap+matchbiljett går på så är det en tredjedel av vad ett PL-lag i regionen skulle ta för enbart matchbiljetten.

¤ Här handlar man. (För dig som inte vill se ut som ett öststats-jon)

Att spotta flagship-butikerna till diverse designers känns lite överarbetat och onödigt att tipsa om. Därför går vi direkt på ett par godbitar.
Stuarts London, vald till en av de 100 bästa butikerna i UK 2010. Avstigning sker på Shepards Bush Market. Här finns allt från 80s casual och Ellesse till Ma Strum & Barbour. Butiksinnehavarna har stenkoll på det mesta kring märkena samt är sjukt hjälpsamma och trevliga. Hemsida: http://www.stuartslondon.com

Adidas no:6, ligger parallellt med Carnaby Street. Om man bortser från Jeremy Scotts ohyggliga designverk så kan man ibland finna riktigt hyfsade trainers stundtals. Ganska ofta släpps limiterade grejer här tillsammans med systerbutiken i Berlin. För utom schysta trainers är ägaren, Paolo en riktig skön typ. En invandrande italienare som ser ut att ha gjort Christiania ett par gånger för mycket. Hemsida: http://www.no6-london.com/

Foot patrol, inklämd mellan Soho och Oxford Street, närmare bestämt Berwick street. Butiken som slog igen för ett par år sedan men återuppstod en kort tid där efter igen. Precis som no6 finns här ibland feta grejer, bland annat sitter man på en hel del deadstock-grejer.
Hemsida: http://footpatrol.co.uk/

Therapy,  här har t.o.m. en mffare chans att klä sig som sina idoler 5 mil norr, och det till en schyst peng dessutom. Butiken ligger på Commercial street, ja samma gata jag skrev om lite längre upp. Ett stenkasst från puben Ten Bells. Här kan du hitta SI- och CP till riktiga vrakpriser, allt från 10£ och uppåt. Ofta är det gamla kollektioner man kränger, samt mycket av det har varit skyltmaterial etc. Klart värt ett besök om du håller hårt i plånboken.
Hemsida: http://www.designertherapy.com/

Hoppas ni fått mer kött på benen, om inte så bara fråga så skall jag fortsätta ljuga för er. Smaken är som baken, men gillar du curry, ale- och klädtips räcker ”guiden” långt. Enjoy!

/ Ted Hundborg