Kultspelaren Andy Morrisons öde

Hade det inte varit för alla skador som han drog på sig under karriären så hade Andy Morrison gått långt. Mycket långt. Den Inverness-födda skotten hade tillskillnad från tur åtminstone supportrarna på sin sida. I varenda klubb han spelade i, sju stycken under karriären mellan 1987-2001, så uppskattades Morrison för sin uppoffrande spelstil, lagmoral och kämparinstinkt. Med tyngd och 180 centimeter hårdförhet så var han den ultimata mittbacken.
Morrison är bland annat ihågkommen av Manchester Citys fans som en av sina bästa spelare och lagkaptener någonsin.Vid en omröstning i klubbtidningen om de populäraste spelarna i klubbens historia så var det endast Roy Paul och Tony Books som ansågs vara bättre kaptener.
En incident som speciellt gjorde Morrison ihågkommen var då han under slutet av 1980-talet i en match mot Fulham räckte ut tungan till Stan Collymore för att därefter bli utvisad. Den incidenten såg även Skottlands förbundskapten Craig Brown. Browns höga krav på moral och etik gjorde därför att Morrison aldrig skulle komma att dra på sig den skotska landslagströjan. Morrison placerades även högt upp i listan av de hårdaste spelartyperna någonsin i City där han delade plats med spelare och legender som Mike Doyle, Stuart Pearce och Gerry Gow.
Morrison var mannen en manager älskade att ha i sitt lag. Han tog och gav stryk på planen utan att gnälla, han manade på laget vid motgångar och han var alltid trogen. Men så var det ju detta med skador. Det var skadorna som fick honom att byta klubbar så ofta. För även om Morrison älskades av managers och supportrar så ville inte de styrande i klubbarna betala ut höga löner för en spelare som ofta var skadad. Det var Morrisons öde. Under fyra år i City blev det endast 36 matcher men supportrarna värdesätter trots detta Morrison högt. Samma krädd får han i klubbar som Plymouth, Huddersfield och Blackpool. Även där var han skadad men skulle ändå komma att bli en kultspelare.