London Road, Vindaloo och EDL

Fredagen den 10 december åkte TLC-redaktionen åter till England. En resa som varade fram till söndagen skulle bestå av två matcher och mycket tågresande. Idag får ni ta del av fredagens bravader i Peterborough.
Håll till godo!

Del 1:2
Essexs gröna fält svischade förbi då vi satt på tåget från Stansted. Härligt slitna hus i ett väderbitet naturskönt grevskap. Årets sista resa var planerad sedan en längre tid tillbaka och förra fredagen var Dagen D. En resa började på Säve tidig morgon och vi kom fram runt lunch. Smått besvikna över att tågpriserna var högre än förväntat så satte vi oss tillrätta på tåget till Peterborough. Det var dit vi skulle och det är där undertecknad har sin släkting boendes där vi skulle inkvarteras för natten. Två timmar senare var vi framme. Mötte upp släktingen på Station House intill tåget och tog oss den första ölen på engelsk mark. Gott. Alltid lika fint att landa både fysiskt och mentalt. Tog oss sedan friheten att be värdinnan ta hand om våra väskor så att vi kunde ge oss ut på stadens gator och torg. Så blev det. Guidad av hennes väninna så sicksackade jag och Huckerby oss fram över Peterboroughs gator och torg. En trevlig och gemytlig medel stor stad (164,000 invånare) med sevärdheter man först inte hade kunnat tro fanns. Cambridgeshirestaden 12 1 kilometer nordöst om London har mycket historia bakom sig och det syntes på arkitektur och bebyggelse över lag. Klassiskt engelskt i mångt och mycket och det gällde även stadens fotbollstempel London Road. Arenan som förra säsongen hyste ett Championshiplag är denna säsongen hemvist för Peterborough United FC i League One. Nedflyttade till denna säsongen så skulle man ändå bjuda på kvalitetsfotboll som stundtals får Allsvenskan att blekna. Mer om det senare i storyn. Tog oss som sagt en bensträckare och gick igenom staden. Kylan var påtaglig och mörkret började falla. Efter att inhandlat oss en biljett till West Stand Terrace för 20 pund och tagit oss en titt i klubbens souvenirbutik så satte vi oss på puben The Peacock. Mittemot arenan låg denna lokal som hade det vi väntat på; en kall Stronbow. Det blev ett par stycken av den varan innan hungern kom fram. Curryland låg intill arenan och där intogs första födan på engelsk mark. Inte bra för våra svenska kistor. Den indiska maten satte fart på maskineriet och det kändes att man käkat Vindaloo då man stod bakom mål på London Road.
Matchen var välspelad. Stämningen likaså. Bland de 4,233 åskådarna på den kylslagna arenan var sångerna av bra klass bakom mål. Flera spelare i bägge lagen och då i synnerhet i hemmalaget hade varit klasspelare i Allsvenskan. Jag tänker framförallt på de bägge målskyttarna, skyttekungarna Mackail-Smith och Mclean samt mittbacken Zakuani. Hemmalaget vann relativt lätt med 2-1. Nerv blev det först 10 minuter från slutet då gästerna reducerade. Var bortalaget dåliga så var deras medresta stöd ännu sämre. TLCs utsända på plats kan lätt konstatera att Rochdales bortastöd är det sämsta vi någonsin sett i England och då har vi sett en hel del matcher. Ett tjugotal på en fredagkväll utan en endaste sång är riktigt dåligt. Pinsamt är det rätta ordet. Jag trodde mer om Rochdale där som förövrigt gör sin första säsong i League One på över 30 år. Den nationalistiska gruppen EDL har vuxit sig stark på läktarna i England och samlat supportrar till alla lag under engelsk flagg. Under matchen hördes flertalet gånger sånger som "EDL all the way" och "No Surrender to the Talibans". En kokande kittel har bara börjat puttra.
Paj och tea fick ersätta bristen på alkohol inne på arenan. London Road hade nämligen inget starkare än kaffe och då föredrog vi istället den engelska drycken. Ett val som skulle göra att vi vaknade pigga och utvilade dagen efter. För det var det vi gjorde hemma hos släktingen i hennes förortsbostad. Uppe vid sex-tiden på morgonkvisten och bjudna på hemlagad engelsk frukost så inväntade vi den beställda taxin. Denna kom aldrig. Istället ringde man ifrån taxikontoret och meddelade att chaufförerna strejkade på grund av att EDL skulle demonstrera i staden. Chaufförerna var oroliga för att arbeta då motdemonstranter skulle störa den fredliga och pro-brittiska föreställningen. Det fick bli till att ta sig en rask långpromenad in till stan. Igenom bostadsområden som man endast sett i engelska filmer och serier, förbi industriområden och platser som får vilken anglofil som helst att gå igång och med lukter som får luktorganet att blomma ut på allvar.
En halvtimme/trekvart senare var vi framme. En del EDL-anhängare hade börjat dyka upp på stationen och det gick inte att ta miste på dem. Casualklädda från topp till tå. Fotbollssupportrar som gick i bräschen för en hotad engelsk kultur och nationalism emot ett islamistiskt dominerande livstil där Sharialagar och Al Quaida var hatobjekt. Nu begravde man de gamla stridsyxorna och tog varandra i händerna för att hålla ihop emot extrema islamister.
Tog farväl av släktingen och hoppade på tåget till Kings Cross. Nu skulle vi in till London, kasta in väskorna på Hotel California vid Kings Cross och sedan följa med familjen Hill upp till Burton On Trent. En lång lördag låg framför oss. En dag som skulle bli en av de roligaste på lång tid.