En varm lördag i sydöstra London

*********************

Del 1. TLC ON TOUR
*********************

Första delen av redaktionens Englands-resa som gjordes förra helgen publiceras här och nu.
Håll till godo gott folk!

Kvällsflyg från Säve. Som vanligt förväntansfullt och uppladdningen i flygplatsbaren lät inte vänta på sig. Några Kronenbourg senare så satt man på fredagens 22:00-flyg över till fotbollens hemland. Snabbt och smidigt framme vid Kings Cross och upp på hotellet lite efter midnatt. Blev tilldelade ett rum under marknivå. Två sängar och ett dass. Mer än så behövs inte. Packade upp och stressade av. Sömnen var nu påtaglig och ett par timmar i John Blunds sällskap fick bli den uppladdning av kroppens batterier som skulle behövas inför lördagens bravader.
Som vanligt på turné så vaknar man tidigt. Nya intryck, ljud och en spänning i kropp och själ. Vi var gjorda oss klara innan 09:00 och gav oss ut i lördagens morgonrus. Vår lokala Subway hade inte öppnat och med tanke på att kistorna kurrade på helvarv så fick granncaféet bli värd för redaktörerna. En stabil engelsk frukost för undertecknad med tea och en imponerande müsli i ett glassglas för Huckerby, skulle bli den kost som fick oss att stå ut i all trängsel.
Då resan bokades hade vi Leeds-Southend som resemål och prio. En samåkning med tåg tillsammans med våra vänner från Southend var planerad. Detta var i en tid då Southend spelade godkänd fotboll. I takt med motgångarna så minskade motivationen. En av Southend-grabbarna, vi kan kalla honom Pappa Hill, valde att stanna hemma i Essex och istället möta upp oss i London under lördagen för att sedan ta tåget till South Norwood och Crystal Palace batlaj mot QPR.
Undertecknad och Huckerby satte fart mot London Bridge och gled in på den lilla stationspuben The Oast House. Beställde in dagens första Strongbow och avrundade den sedan med ett par Stella. Nu var man med i matchen igen. Drycken rann dock snabbt igenom kroppen och påkallade ett tryck. Då det var dags för ett besök på herrarnas så visade det sig att puben inte hade en toalett. Mycket märkligt att ett ställe som serverar mat och dryck inte kan erbjuda en sådan självklarhet. Hur som helst, utanför stationshallen och rakt över gatan, låg en finare italiensk restaurang. Den fick fungera avrinningsstation för herrskapet. Pappa Hill och klockan var ingen lyckad kombination. Ju längre vi väntade in honom ju mer supportrar från diverse olika fotbollsklubbar äntrade stället. Förväntansfulla Aston Villa och Chelsea-supportrar som mellanlandade för vidare färd ut mot Wembley och FA Cup-semin, tillsammans med QPR och Millwall grabbar samlade på ett och samma ställe för att vattna sig innan stundande allvar. Rätt som det var så stod han där. Pappa Hill hade anlänt och med sig hade han sonen, som vi kan kalla Lill-Hill.
Med denna duons närvaro så kunde festen börja. Vi tömde våra glas i ett par rundor och tog sedan tåget ner till södra London, London Borough of Croydon.
Vädret under lördagen var strålande. Folk gick i kortärmat och shorts och vädret låg runt 18 grader. Underbart vårväder. Väl framme i South Norwood så hade fotbollsfolket fyllt gatorna. Det som hade ryktats vara en sliten och tråkig förort var istället en relativt mysig sådan. Besökte första bästa pub och fortsatte den runda som vi avslutat på The Oast House.
Stället var mest befolkat av bortasupportrar. QPR-sångerna ekade i lokalen.
Två timmar innan match var det dags att bege sig. Utan biljetter under en derbydag så vågade vi inte annat än att snabbt få tag på biljetter och det fick vi. I motståndarklacken. Inga poblem alls och ingen bevakning såsom man först hade kunnat tro eller som finns här i Sverige.
För 25 pund på Selhurst Parks Arthur Wait Stand så kunde vi tillsammans med de närmare 6000 QPR-supportrarna bevittna en händelserik match med den bästa inramningen. För så var det verkligen. Bortaklacken höll låda från början till slut. Underbar stämning och ett stort tryck. Publiken som uppgick till 20,430 åskådare fick se Akos Buzsaky ge gästerna ledningen efter elva minuter och sedan utöka genom Kaspars Gorkss i den andra halvleken. Matchen var mer än ett nervöst derby som handlade om att klara kontraktet hos bägge klubbarna, den var även prestige på managernivå. Palace Paul Hart var en gång i tiden manager för QPR medan Neil Warnock i QPR kom tillbaka till sin förra arbetsgivare. Det var därmed upplagt för en riktig holmgång.
Stämningen var som sagt på topp hos bortaklacken, nidvisorna mot hemmalagets tabellposition ekade över arenan men det kunde ha blivit raka motsatsen. I synnerhet i halvtid. Efter att undertecknad beställt läktarkioskens sista öl och ivrigt mumsade i sig sin Pukka-pie så gjorde polisen ett tillslag i katakomberna.
Fyra konstaplar kastade armarna om en medelålders QPR-grabb och förde iväg honom. Stämningen blev hetsk och vänner till supportern som försökte sig på ett fritagande fick hållas på avstånd av aggressiva poliser.
Irriterade supportrar fick motvilligt gå upp på långsideläktaren igen och där se sin klubb vinna med 2-0. Efter matchen besöktes Crystal Palace souvenirbutik. Kraftigt utplockad. Mycket var slutsålt och undertecknad fick aldrig bli en lycklig ägare av klubbens halsduk. Däremot blev det en mugg och en kylskåpsmagnet. Dessa två attiraljer skulle dock komma att ge problem men vi kommer till det senare i berättelsen.
Några öl på puben och sedan tåg tillbaka till London Bridge. Åter ett besök på The Oast House innan vi tog farväl av Pappa och Lill Hill. Alltid lika trevliga människor och alltid lika kul att möta upp.
Eftermiddagen började lida mot kväll. Fortfarande ljust ute och gott väder. Vi pratade om kvällens aktiviteter och om vad vi ville göra då Huckerby kom på tanken om att ge sig ut till Wimbledon och Greyhound Racing. Vi hoppade in i en taxi och satte av mot Wimbledon Stadium, Plough Lane. Här skulle vi bli flera erfarenheter rikare.