Wimbledon, Wembley och vårdslöst leverne

***************

TLC ON TOUR

***************

Del 2 och sista delen i vår reseberättelse om förra helgens London-äventyr.

Som vanligt, håll till godo gott folk!

Taxiresan gick på 36 pund från London Bridge. Färden tog ett tag. Svischade förbi stadsdelar och miljöer vi aldrig varit i tidigare. London är verkligen stort. Väl framme i ett grått industriområde så stod vi utanför Plough Lane. Den trevliga chauffören fick sig en skopa dricks så att han log glatt med det tandlösa garnityret.
Några pund i inträde och sedan raka vägen till baren. Huckerby begav sig till spelluckan medan jag var tvungen att fylla på matluckan med en kycklingburgare.
Genuin miljö. Arbetarklass och medelklass om vartannat satsade pengar på trådsmala hundar som sprang vrålsnabbt.
Trött och seg efter en lång dags äventyr slog jag mig ned på en bänkrad.
Lallande norska Brentford-supportrar på ena sidan och ett lesbiskt slovakiskt par på andra sidan. Då somnade jag. Vaknade upp då vakten irriterat knackade mig på axeln
Huckerby var borta. Alla andra gäster också. Jag var ensam kvar inne på puben. Taxibilar var framkörda på utsidan. Personalen uppmanade folk att ta sig med taxi tillbaka in till City på grund av en otrygg utomhusmiljö i området.
25 pund och en halvtimme senare blev jag avsläppt vid Kings Cross. Köpte mig nattamat och lullade sedan iväg till hotellet. Lyckades i mitt mindre nyktra skick tappa känseln I armarna och släppa allting som jag höll i händerna. I detta fallet var det den påse med souvenirer som inhandlats som åkte rakt ner i asfalten varpå porslinsmuggen gick i flera bitar.
Upp till hotellet. Huckerby var inte där. Somnade direkt då jag landade på madrassen. Vaknade upp på söndagsmorgonen med betongkeps. Huckerby var nu hemma efter en längre nattlig utflykt på egen hand. Han hade i fyllan och villan gått från Plough Lane, tagit tåget, i fel riktning dock.
Dessutom hade han somnat på tåget och vaknat upp vid ändhållplatsen Sheddington i zon 8.
Gick runt i stadsdelen som var helt öde.
Spelade ut turistkortet och fick åka med ett tomt tåg tillbaka till Wimbledon
Bytte där till tunnelbana och tog sig till South Kensington.
Där byttes det till taxi. Vann 85 pund på hundarna.Dessa gick bland annat åt till färden hem till Kings Cross.
Kom överens om att framöver ta det lugnare. Att komma bort från varandra i ett sådant tillstånd kan få ödesdigra konsekvenser.
Söndagen var seg. Intog frukosten på den sedvanliga Subway-restaurangen vid Kings Cross.
Tog oss vidare in med tunnelbana genom London city och strosade runt vid Holborn. Uppsökte ett IT-Café och uppdaterade släkt och vänner om vårt välbefinnande.
Tog oss sedan vidare ut mot Wembley. Helgens andra semifinal i FA Cupen skulle spelas. Under lördagen hade Chelsea besegrat Aston Villa och därmed tagit sig till final. Idag stod det mellan Tottenham och Portsmouth. På förhand en given Spurs-vinst och ett Londonderby i finalen. Det var spänd stämning runt arenan. Lagen gillar inte varandra. Förutom Harry Redknapp-affären och de spelare som valsat fram och tillbaka mellan klubbarna så är relationerna klubbarna emellan kyliga. Supportrarna är varandra motsatser. Arbetar och hamnstaden Portsmouths kamp mot huvudstaden. Lägg där till antalet högerextrema supportrar i Pompey som gärna spelar ut det antisemitiska kortet mot Tottenham.
Det var upplagt för hård rivalitet och så blev det också. Några öl med Spurs inne i dess area och sedan till Wembley för att fixa biljetter. Då small det. Ridande poliser galopperade rakt in i en folksamling hetlevrade supportrar vars vägar hade korsats. Medelålders män i handbojor och blod på marken. En Pompey-supporter kom fram till oss strax innan avspark. Med blodiga sönderslagna läppar och med ett rödsprängt märke i bakhuvudet, förmodligen från en batong, så yrade han om ett ”rumble down” på bron utanför arenan.
Han skulle dock komma få sin revansch. Pompey skrällvann med 2-0 och tog sig till final. Därmed ordnade man även en Europabiljett eftersom Chelsea redan är klara för spel ute i Europa nästa säsong. Inte alla degraderade klubbar som får sig en sådan chans.
Några biljetter in till matchen blev det aldrig för oss. Vi hade lagt våran biljett ribba till 40 pund. Det billigaste över det var på 60. En äldre Spurs-grabb ville sälja till oss för 120 pund. Inte ens värt att diskutera. Vi tog oss vidare in mot staden igen.
Tog oss till Paddington och dinerade på Garfunkels. Aptiten förstördes dock då pappan i en större barnfamilj åt pasta med händerna. Vad är det för fel på folk?
En öl på Dickens ett stenkast därifrån och sedan vidare ut till Putney Bridge för utforskning av Fulhams arena Craven Cottage. En långpromenad längst Themsen och genom en park och sedan stod vi utanför en av Englands mest charmigaste arenor. Familjärt och riktigt mysig.
Nu lade sig mörkret över staden och vi traskade bort mot stationen igen. Då tog semestermagen ut sig rätt. Med en kilometer att vandra och med alkohol och skräpmat som ville ut så var det med panik i stegen jag satte fart mot närmaste pub.
Klockan var nu kväll och vi satte kurs mot hotellet. I närheten av Wardonian Hotell på Argyle Street så satte magen igång igen. Som tur var låg hotellets pub i närheten och undertecknad fick snabba sig in för omgång två.
Fyllde ändå på igen och var redo för ytterligare en kväll i maltens och humlens tecken. Då ringde bartendern i klockan. Det var stängningsdax. Istället uppmanade han oss att bege oss några hundra meter genom kvarteret till den kvällsöppna puben O´Neills. Sagt och gjort. Den irländska kedjan kan liknas vid Harrys här i Sverige. Öppet till midnatt och med samma ingredienser i baren som alla andra pubar vi besökt. Pustade ut efter en lång dags äventyr och begrundade övriga gäster. Två medelålders män entrade lokalen. Tydligt att dessa var engagerade fotbollssupportrar. Det visade sig att de båda herrarna hade sympatierna hos vinnarna i dagens FA Cup-möte på Wembley. Lade dock upp en attityd som inte var den trevligaste.
Duon fick för sig att vi var Spurs och trubbel uppstod. Vi löste uppgiften till våran fördel och fick lätta ifrån platsen relativt snabbt.
Sansade kroppen med en Famous Grouse och ett gäng Kronenbourg från den lokala nattöppna off-license-butiken.
Måndagen var i moll. Dagarna i London hade tagit ut sin rätt. Fanns inte ork till någonting.
Tog oss tidigt till Stansted, utforskade butikerna där och tog det lugnt. Några timmar senare satt man på planet hem till Svedala igen. Kraftigt mör men med flera erfarenheter och minnen rikare.