Tiden går fort

Det har redan gått 5 år sedan en av de mest spännande, oförglömliga och helt sjuka matcher som någonsin spelats ägde rum.
Onsdagen den 25 maj 2005 spelades Champions League finalen mellan Liverpool-Milan på Ataturk Stadion i Istanbul. Snacket innan handlade mest om att det här skulle bli en tråkig, tillbakadragen och målsnål historia men jävlar vad fel de hade…..

Liverpools väg till finalen var inte direkt spikrak, det krävdes två sena mål av Neil Mellor och Steven Gerrard i sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos för att Liverpool överhuvudtaget skulle gå vidare till åttondelsfinalen.
Väl där slog man ut Bayer Leverkusen utan problem och i kvartsfinalen skulle man ställas mot stjärnfyllda Juventus.
Liverpool startade i ett rasande tempo och ett chockat och paralyserat Juventus blev helt utspelade och de röda hade 2-0 efter dryga halvtimmen. Dessvärre tappade man det fina spelet och Juventus tilläts reducera och jag var helt inställd på returen i Turin skulle bli fruktansvärt jobbig.
Returen blev inte så jobbig som jag trodde, trots ett stort bollinnehav skapade Juventus inte mer än ett par halvchanser och Liverpool kunde relativt lätt hålla 0-0 tiden ut.
Semifinalen blev däremot en riktig nagelbitare, Chelsea var det bättre laget i båda matcherna men en hel del tur och Luis Garcias spökmål gjorde att Liverpool gick till sin första final i Europacupen/Champions League sedan 1985.
Glädjescenerna inne på Anfield i samband med slutsignalen (efter mer än 6 minuters tillägg) var helt galna och filmen nedan speglar det på ett underbart sätt.



Drygt tre veckor senare var det dags för finalen. På den tiden arbetade jag på det amerikanska dyngföretaget Johnson Controls och hela den dagen var en ända lång väntan på att få gå hem och möta upp de jag skulle se finalen ihop med. Den engelska puben S:t George uppe i Masthugget var platsen vi skulle träffas på ett par timmar innan avspark.

Till Istanbul hade fler än 70000 (med eller utan biljett) liverpoolfans rest och de skapade en otrolig atmosfär både i centrala stan och inne på arenan.
När matchen väl drog igång verkade det som om liverpoolspelarna fortfarande var kvar i omklädningsrummet, Maldini satte 1-0 efter dryga minuten och ett helt utspelat Liverpool fick se Hernan Crespo sätta både tvåan och trean innan första halvlek var slut.
I halvtid bestämde jag mig för att avsluta ölen och gå hem men innan jag hann så långt började det hända saker, Gerrard nickade in 1-3 och Smicer sköt in 2-3 inom loppet av två minuter och både vi på puben och alla liverpoolfans inne på arenan började förstå att något stort var på väg att hända.
Ytterligare ett par minuter senare satte Xabi Alonso 3-3 på sin egen straffretur och allt gick Liverpools väg. Just då var jag helt säker på att Liverpool skulle vinna redan under ordinarie speltid men Milan hämtade sig från chocken, jämnade ut spelet och höll 3-3 tiden ut.
I förlängningen hände inte mycket förutom att Jerzy Dudek svarade för helt osannolik dubbelräddning på skott & nick från Tomasson och Shevshenko. På puben blev det helt tyst efter förlängningen, det kändes konstigt att en sådan otrolig match skulle behöva avgöras på straffar.

Straffarna började, Liverpool satta sina två första och Milan brände en och en räddades av Dudek. Nu var det nära men Riise missade och Milan satte två raka och helt plötsligt var det stor press på Vladimir Smicer. Han gjorde mål och nu hade Liverpool två chanser att avgöra, antingen genom ytterligare en räddning av Dudek eller ett mål av Steven Gerrard.
Andrej Shevshenko såg ofokuserad ut när han gick fram och straffen var inte bra. En ny räddning av Dudek och Liverpool var återigen Europas bästa fotbollslag.

Firandet blev grymt och puben som egentligen skulle ha stängt vid midnatt höll öppet ett antal timmar till. Jag var nog inte hemma förrän närmare 04:00 och att jobba på torsdagen den 26 maj 2005 var helt uteslutet.

Har någon mot förmodan glömt hur det gick till kan ni se det här