Why Colchester?

Eftersom jag är ny skribent här på bloggen så tänkte jag börja med att presentera mig lite.

En 40-årig Stockholmare med rötter från Norra Ståplats i mitten på 80-talet. Numera sedan några år utflyttad i den Västmanländska spenaten med sambo, 4 årig dotter och hundar och katter. Dock ingen Volvo.
Reser till England gör jag fortfarande så mycket jag kan (och törs) och det brukar bli en 3-4-5 resor per säsong och då främst för att följa Colchester United i League One och samla nya arenor, men mer om det senare i ett annat inlägg.

Mitt skrivande här kommer fokusera mycket på just Englandsresor och Groundhopping där jag med 85 resor under 20 år och över 250 matcher och 70 besökta arenor av de 92, hoppas kunna bidra med lite intressant läsning och några resetips.

Denna gång blir det lite bakgrund till hur jag började följa Colchester United. Ett försök att förklara och förstå galenskapen.

WHY COLCHESTER?
... är den vanligaste frågan man får, när någon får reda på att man håller på Colchester United i engelska ligan. Hade jag fått ett pund varje gång någon sa "Why Colchester?" så hade nog Wayne Rooney spelat i Colchester United i stället för den där andra klubben med liknande namn.

Hur som helst, allt började i oktober 1988 när vi satt några stycken AIK-kompisar på ett tåg från Harwich in till London. Vi hade just kommit med färjan från Göteborg och var på väg för att se svenska landslaget spela en VM-kval match mot England på Wembley. Det var den där 0-0 matchen som Glenn Hysén var grymt bra. En av stationerna tåget stannade vid på sin skakiga väg in till London var just Colchester. Någon av oss undrade om inte Colchester hade ett fotbollslag men ingen visste riktigt.

Vi bestämde oss för att ta reda på allt om denna klubb som vi inte ens var riktigt säkra på att den existerade och fick snart reda på att Colchester visst hade ett lag och att dom spelade i dåvarande division 4, och att dom precis hade förlorat mot Leyton Orient på bortaplan med 8-0.

Givetvis måste man se detta lag "in action" och vi bestämde oss direkt för att försöka åka tillbaka för att se en match på plats. Det kom dock att ta mer än ett år innan vi var tillbaka. Vid nyåret 1989-1990 återvände vi till England för att se vår första Colchester match. I alla fall några av oss fick den stora äran. Själv låg jag bakfull på hotellet i London. Vad är det för korkad människa som hittat på att man ska spela fotboll på nyårsdagen?

Resten av gänget, sju stycken, tog sig faktiskt med tåg den korta vägen till Colchester och såg United slå Hartlepool med 3-1. Detta skulle också bli en av de sista gångerna vi fick se Colchester vinna på ett par resor. På läktarna och på puben efter matchen träffade de massor av Colchester supportrar som tyckte det var helt fantastiskt att det fanns människor som reste ända från Sverige för att se på deras "skitlag".

Vi passade även på att åka till Birmingham några dagar tidigare och såg Aston Villa slå Arsenal med 2-1 inför 40.000 åskådare.

Som 20 åring tyckte man det var en klart mäktig upplevelse. Första riktiga ligamatchen live, på plats. Böljande sånger som avlöste varandra och sedan tåget tillbaka till London tillsammans med några tusen Arsenal supportrar. Jo, det var nog så att man blev rätt englands-torsk redan vid första försöket.

WE 8 SOUTHEND
Ett par månader senare, påsken 1990, var det dags igen. Colchester mötte Southend i ett lokalderby hemma på Layer Road. Vi hade ju ingen aning om att det var ett derby och tyckte mest det var skumt att puben som var öppen förra gången nu var stängd inför matchen. Vi satt utanför och väntade när en bil tvärnitade och några killar hoppade ur. Dom misstog oss för att vara Southend och skulle plocka oss men stoppade upp när dom insåg vi var utländska besökare och höll på samma lag. Där och då fick man första inblicken i rivaliteten mellan Colchester och Southend.

Colchester låg inför matchen i botten av gamla division 4 (nuvarande League Two) och hotades av nedflyttning till amatörligan, som då hette GM Vauxhall Conference. Givetvis så torskade Colchester matchen med 0-2 och åkte ur ligan ett par veckor senare. När domaren blåste av matchen rörde sig ett ganska stort antal Colchester från Barside-läktaren på långsidan mot tusentalet tillresta Southend på kortsidan men ett antal poliser hann precis in emellan och vi vandrade istället ut på pubrundor med nyfunna vänner.

Vid det här laget hade vi blivit riktigt fanatiska supportrar och vi hade ett smärre helvete med att få reda på fotbollsresultaten hemma i Sverige. Engelska division 4 är ju inte direkt överrepresenterad i de svenska massmedierna nu heller och det var helt klart värre då och det blev ännu svårare när Col U ramlade ner i amatörligan. Det fanns inga mobiltelefoner. Inga sms. Det fanns inget internet. Det fanns faktiskt inte ens resultat på text-tv, så ville man veta hur det gick i matchen så fick man ringa till klubben och fråga och det blev många dyra telefonräkningar innan äntligen BBC's text-TV kom till Sverige någon säsong senare. Då kunde vi sitta några stycken och glo på en textv-sida i 90 minuter. Hardcore fotbollsporr!

Ligautbudet på TV på den tiden bestod av tipsextra. PUNKT. Fatta att enda chansen att se engelsk fotboll var att genomlida 2 x 45 minuter med Lars-Gunnar Bjöklund som satt och var klämkäck. Ni kanske inte vet vem det är men det har satt sina spår. Ungefär som Staffan Westerlund och "Vilse i pannkakan"....

De första resorna såg vi knappt Colchester vinna en match. Första året i amatörligan lyckades vi pricka in en hemmaförlust mot Yeovil Town. Och det var givetvis den enda hemmaförlusten för Colchester på hela den säsongen!

I och med nästa säsong 1991-1992, som även den spelades i amatörligan, kom det dock att svänga både för Colchester och för oss. Vi satte rekord i resor och tog oss över till England fyra gånger. På vår första resa så vann Colchester med 3-1 över Welling hemma på Layer Road och plockade sedan hem både amatörligan och amatörcupen (FA Trophy). Åren i amatörligan var över.

COLU ARE BACK, HELLO HELLO!
Colchester var äntligen tillbaka i ligan, som nu på nåt mystiskt sätt bytt namn till Division 3 (men som ändå var fjärde divisionen) men vårt resande avmattades knappast för det. Säsongen 1992-1993 gjorde vi åter fyra Englands besök. Nu på senare år brukar vi ligga på mellan två och fem resor per säsong.

När jag skriver "vi" så är det faktiskt några stycken från orginalgänget som fortfarande åker över. Sedan har det glädjande nog tillkommit ett par under årens lopp och ofta är vi en 4-5 som reser tillsammans. Förutom att se Colchester som så att säga är huvudorsaken till resorna så brukar vi försöka klämma in så många andra matcher vi bara kan och hinner. Så det brukar bli en två, tre matcher om det går, men det tar vi som sagt upp i ett annat inlägg.

Man kan verkligen inte påstå att det är kvalitetsfotboll som spelas i de här divisionerna, även om det faktiskt har blivit betydligt bättre standard, men det är jävligt kul. Fritt från mängder av "fotbollsturister". Små och ofta risiga arenor, massor av passion, genuint trevliga supportrar som stenhårt håller på sina lokala lag och som verkligen uppskattar att man stödjer deras lag.

Fotboll På Riktigt! - det är vad det handlar om för mig

Up The U's