Gästkrönika: Bolton U18-Liverpool U18

Jag har den stora äran att presentera en gästkrönika signerad Robin Bylund. Robin är inte bara en god vän till mig personligen, men också en framgångsrik skribent på www.lfc.nu. Han lade ner en lovande fotbollskarriär i Klågerups GIF för att rikta sin fulla uppmärksamhet på laget i hans hjärta- Liverpool FC. TLC tackar Robin för bidraget och önskar bloggens följare en angenäm läsupplevelse:

Förra helgen åkte jag till Liverpool för femte gången i mitt liv. För första gången någonsin passade jag dock på att bevittna annan fotboll än den som spelas på Anfield också. För A-laget hade den egentliga lördagsmatchen mot Tottenham nämligen flyttats ända till måndagen och med ett ditflyg redan bokat till fredagen gav det utrymme för en helg som kunde fyllas med annat. De första alternativen som dök upp var Manchester City-Fulham på lördagen. En enkel tågtripp till Manchester och en arena där man kan köpa biljett direkt i luckan. Men intresset från min sida var svalt.

Väl i Li

verpool skulle jag dessutom bo hos en god vän - som själv har turen att kunna gå på alla Liverpools hemmamatcher (och borta för den delen också egentligen) - och ett väldigt vanligt Premier League-möte, mellan två lag som inte direkt intresserade oss, lät knappast som något som skulle kunna ge en viagraeffekt.

Istället hade vi turen att kunna pricka in en match med Liverpools U18, gräddan av den berömda akademin i Kirkby. Laget spelade dessutom på behagligt bortaplansavstånd - vilket la upp lördagen till att bli en spännande dag. Att dessutom Kristoffer Peterson, klubbens enda svensk, återfinns i just denna trupp gjorde ju heller inte saken sämre. Koffe är en otrolig talang som inom 3-4 år förhoppningsvis är bofast i det a-lag, som i nuläget tyvärr behöver all hjälp de kan få.

U18-matcherna har också en underbar vana att starta redan kl. 11.00 engelsk tid. Morgonkaffet står fortfarande och puttrar när avsparken slås. Att då också bege sig ut mot en bortamatch - i en förort till Bolton - det kräver sin man och sin väckarklocka.

08.00 vågade vi dock sova till innan vi, efter en slev havregrynsgröt, begav oss till Liverpool Lime Street för att sätta riktning Euxton. Boltons träningsområde.

Till vardags spelar egentligen lagets U18 på en egen träningsanläggning - där fler ungdomslag huserar - men då iskyla lamslog halva England denna helg, hade valet gjorts att flytta matchen till en uppvärmd plan istället.

För den gode tågresenären var det heller inte tal om något direkttåg. Vägen till Euxton gick via ett byte, efter en dryg timme, i en håla som bjöd på tre lättklädda 14-åringar vid tågstationen, innan nästa tåg tog oss vidare mot Berkshaw Park. Väl framme på denna station hade vi lokaliserat planen på förhand, till att ligga bara några meter från avstigningen. Dessvärre låg den på fel sida rälsen.

Fel sida rälsen betydde inte heller att man kunde vara lite busig och studsa över - fel sida rälsen betydde en promenad på 25 minuter. En omväg av sällan skådat slag.

På vägen mot planerna passerades dock en välfylld Tesco-butik som kunde bjuda två illfrusna själar på Whisky och Öl. Gott så!

Väl framme på Euxton Training Ground tajmade vi våran ankomst med Liverpools spelarbuss. You heard me. En buss av absolut toppklass, fylld med 17 stycken 17-åringar (de flesta är 94:or) och en ledarstab á 10 gubbar. Skillnad på folk och folk.

Den genomgående proffsigheten talade tydligt om de fördelar som en ung, lovande talang ges - när han väljer England framför Sverige i sin fotbollsutveckling. John Guidetti sa det själv för bara några veckor sedan:

"Skulle jag stannat i Sverige skulle jag fått gå gymnasiet som vem som helst, ofta till klockan fyra och sedan träna på kvällen innan jag tar en buss hem för att göra läxor. I England vaknar jag, tar en taxi, tränar på en högklassig plan och äter lunch som är sammansatt av experter." Spot on.

När matchen väl startade var det som den klassiska antilop-scenen från Lejonkungen, som jag hoppas ni alla minns. Löpande i full fart framåt. Det var inte en endaste av de 22 spelarna som tänkte tanken på att vika en tum. Här handlade det om att spänna hornen och köra all in.

Liverpool inledde också matchen bäst och flera spelare visade teknisk talang som många allsvenska fotbollsspelare skulle avundas. Mittbacksgeneralerna uppförde sig som Tony Adams med en smärre tourette-skada och F-ordet nyttjades nog varannan sekund. Ingen på planen var tyst. Inte en gång under 90 minuter.

Totalt var det drygt 35 personer som bevittnade tillställningen och kortfattat var nog matchtrupperna, inklusive ledare, en större flock än oss huttrande vid sidlinjen. När man stod vid sidan av insåg man dock att många av de andra som stod här var pappor och mammor till killarna i laget, precis som mina föräldrar följde mig som långsam innermittfältare i Klågerups GIF i mina unga år. Skillnad på folk och folk, igen.

Vetskapen att några av dessa föräldrar med all säkerhet är ekonomiskt oberoende pga av sin son inom bara några år - samtidigt som några andra kommer behöva trösta en pojk med krossad proffsdröm - gjorde sannerligen dagen än mer intressant. En häftig upplevelse jag gärna rekomenderar.

Tillbaka till matchen så gjorde Liverpool 1-0 genom just Kristoffer Peterson efter drygt en halvtimmes spel. Efter att ha inlett som vänsterytter flyttades Koffe över på högerkanten, från vilken han smög in i boxen och nöp in en retur - efter inspel från vänster.

I sin spelstil påminner han redan skrämmande mycket om en viss Cristiano Ronaldo, så lägg gärna namnet på minnet. Så sent som i november förra året skrev han sitt proffskontrakt med Liverpool - samma dag som han fyllde 17 år.

Dessvärre vände Bolton dock matchen därefter, sedan man elegant kvitterat i slutet av första halvlek och till sist även hängt upp en fantastisk boll i krysset under matchen absolut sista sekund - men summa sumarum var det en alldeles fantastisk upplevelse.

Tågresan hem, i ett England som fått 3 centimeter snö till frukost, den skojar man dock inte bort. Men som tur var så hade vi lite Whisky kvar...