TLC kan ännu en gång presentera en ny insändare. Denna gång från en Boltonsupporter som berättar om sitt liv och leverne i Lancashirestaden i början av århundradet.
***
Jag glömmer aldrig den enrummare jag hyrde 2001 i Bolton. På Churchgate i bottenplan tillhörande ett äldre par. Det var i november jag flyttade dit. Hade blivit arbetslös hemma i Sverige och ville göra något annorlunda. Familjen Grahams var trevliga, den gamla skolans engelsmän, men förbannat snåla. Minns att jag betalade 200 pund i veckan, för ett rum som det knappt fick plats en säng i. Fönsterkarmen var tejpad med silvertejp och draget ifrån gatan gav mig en nackspärr som satt i en lång tid framöver. Då jag påtalade detta för Herr Graham tyckte han att jag kunde vända mig om och sova med fötterna mot fönstret alternativt HYRA ett täcke av dem...
Nog om boendeförhållandena. Anledningen till flytten handlade om fotboll och musik. Oasis och Manchester City var grejen för mig. Då. Efter att ha varit i Bolton ett tag, gjort mig bekant med de flesta på stamhaket Ye Olde Man & Scythe, så besökte jag min första match. Fulham hemma på Reebok Stadium. En mållös match, kallt och dimmigt men med en atmosfär som var värmande. Boltonpubliken höll igång hela matchen och efter matchen var det lika god stämning. En pubrunda med Chris (RIP mate) och hans bröder skulle få mig att bli frälst i denna del av Lancashire. Bolton för mig innan resan var som en grå fläck. Inget jag brydde mig om för fem öre. Tanken var att ha staden som bas för mina utflykter till Manchester men det skulle bli få sådana utflykter efter min bekantskap med Bolton och dess invånare.
Jag började följa alla hemmamatcher på Reebok Stadium. Spelet var aldrig någon större succé. På Boxing Day förlorade man med 3-0 hemma mot Leeds och på en av bortaresorna jag följde med på, Chelsea, åkte laget på storstryk med 5-1. Under sex månaders tid såg jafg samtliga 10 hemmamatcher och följde med på fyra bortamatcher. Två utav dessa var till nordöst. Sunderland och Newcastle. Ogästvänligt och ruggigt. Milt sagt. Poliserna skyddade hemmalagets våldsverkare och tillät dem attackera oss hur mycket de ville. Sjukt. Tiden i Bolton var dock mer än bara fotboll. Det var även musik som sagt. Lärde känna flera musiker. Blev även stand-in bandmedlem på en spelning efter att trummisen blivit magsjuk. Hur överlever man i Bolton under sex månader på bara sparade pengar? Det gör man inte. Dessa tog slut efter halva tiden och jag fick börja arbeta. Knegade svart på en städfirma och på olika restauranger och pubar. Skitjobb men ändå en lön som kunde finansiera mitt uppehälle och intresse.
Jag ångrar inte en sekund något av det som hände från november 2001 till april 2002. Tvärtom. Den perioden i mitt liv är höjdpunkten. Den formade mig och lärde mig inte bara känna nya människor och en ny stad. Den lärde mig också känna fotbollslaget Wanderers. Det är oförglömligt och obetalbart.
Tummen upp för TLC och tack för att ni publicerar denna text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar