(Pris)klassamhället

Då Arsenal spelar sina hemmamatcher på Emirates kan man köpa biljetter matchdag för 100 pund. Svarta börsen? Nä, det är klubben själva som tar ut detta hutlösa pris. För 100 pund, den dyraste biljetten, får du sitta på Centre Upper och ha en Category A-plats. Du har då tillgång till matchvärdar som kan hämta dricka och snacks i caféterian till dig samtidigt som du med en fingervisning kan mana dem till att be andra personer bredvid dig att sitta ned, vara tysta eller uppmana till avhysning av personer. Känns det hela som kolonialpolitik. Ja, lite så. Vita välbärgade fotbollsturister hönsar med stewards som oftast är från den afrikanska eller asiatiska kontinenten. Cash is king. Håll tyst, bocka, buga eller nig. Pengarna talar sitt språk och då kan man bete sig hur man vill och man tar emot mer än vad man får. Fattig och rik. Samma regler oavsett århundrade.

Vi lämnar norra London för en stund och tar oss söderut, över Themsen och ner till Bermondsey. Millwall, en division under Arsenal, är i en helt annan värld då det gäller prissättning. 17,35 pund kostar den dyraste biljetten per match ifall du köper årskort för nästa säsong på läktarsektionen West Upper. Inbakat i detta priset få du bättre stämning än på Emirates, du får en helt annan typ av åskådare. Du har, som en vän till mig nyligen sa, lämnat ett Hollywood-projekt mot en action/thriller-föreställning i världar som skiljer sig ifrån varandra på ett mer än drastiskt sätt. Asiaterna med kamerorna är utbytta mot våldsrunkande och adrenalinstinna action-travellers från hela Europa. Då var vi där igen med fotbollsturister. Åskådare som söker sig till den engelska huvudstaden för ett ändamål; fotboll men som har olika lockelser utav den. Priset då? Vad är värt pengarna? Det är upp till dig som besökare att fatta ett sådant beslut. Once in a lifetime och kanske mersmak med dyr halsbränna på köpet eller pubhopping. Välj själv.