Då Bomber-Harris mötte TLC

Här kommer del 2 i reseberättelsen från Englandsäventyret 19-25/11. Då del 1 går handlade om Southend så handlar del 2 idag om Millwall och ett besök på The New Den.

Håll till godo!

Vaknade upp utan mobiltelefon. Märklig känsla. Kändes tomt på något sätt. Letade i kläder och under sängen utan att finna den. Då huvudet hunnit klarna så förstod jag att den var borta och då försvunnen under strapatsen i Southend under gårdagen.
Lördagen bjöd förutom på ett strålande fint novemberväder även fotboll i Londons södra utkanter. Det var dags att lämna Kings Cross och ta sig söderut till South Bermondsey.
Southendgrabbarna vi snackat med dagen tidigare menade på att ett regionalderby mellan Millwall och Wycombe kunde erbjuda bra stämning och fin fotboll. Tänk så fel det skulle komma att bli. Hur som helst så tog vi oss relativt tidigt till Bermondsey och tog oss en titt i stadsdelen. En promenad bort mot legendariska men igenbommade Golden Lion och ett besök på souvenirshoppen fick det bli innan biljetter införskaffades. Långsidan, West Upper, för 25 pund och sedan vidare mot pub. Det var då vi stötte på honom. Millwall-ikonen och den levande legenden Neill Harris stod utanför biljettluckorna. Undertecknad noterade detta direkt och vips var kamerorna uppe och förevigade stunden tillsammans med The Bomber. En mycket trevlig och artig person som dessvärre för dagen var skadad.

Nu började letandet efter pub och det var ingen lätt uppgift. Södra London är inte direkt fullsmockad med barutbud. Rådfrågade killen i disken på den lokala snabbmatsrestaurangen och han berättade att de flesta ställena stängt igen men att det visst skulle finnas ett ställe några hundra meter ifrån arenan. The Bramcote Arms hade jag tidigare blivit tipsad om och jag visste att den ej skulle vara nedlagd, så det blev att traska vidare i stadsdelen i jakt efter puben. Tålamodet och orken började tryta då vi plötsligt såg fasaden av den berömda ölhaket glänsa mellan bostadshusen. Vi var framme. Klientelet på puben var väl så som jag förväntat mig av Millwall men då skall det även tilläggas att denna pub räknas om lugn jämfört med Wheelans. Nivåskillnad verkligen jämfört med gårdagens besök i Southend. Några Kronenbourg senare, Liverpool-City på Sky och med ett gott välbehag så var det dags för avspark.
Någon vidare match skulle det inte bli. Stämningen var även den av dålig kvalité.

Millwall var det bättre laget på plan men det var bottenlaget Wycombe som vann med 2-0. Nya managern Gary Waddock måste haft blandade känslor. Segern för hans Wycombe var oerhört viktig men samtidigt känner han än idag sympati med Millwall efter att han mellan 1989-1991 spelat för klubben. Ett dilemma. Både jag och Huckerby kunde enas om att hela konceptet var en besvikelse. Våra höga förväntningar hade grusats och vi sökte oss åter till Bramcote Arms då matchen var slut. På väg till puben så gjorde ett dussin poliser ett tillslag emot en pappa och hans son. Pappan anklagades för att ha stulit inne i souvenirshoppen och fick förklara sig inför lagens långa arm sittandes inne i polisbussen. På samma plats innan matchen så förvånades vi även över den familj som dök upp utanför arenan med Galatasaray-matchställ. Hånet mot rivalen Leeds, som man förövrigt inte ens mötte samma dag, var ett faktum. Bramcote Arms skulle det som sagt bli åter en gång under dagen. Här mötte vi efter matchen upp vänner från GAIS som vi tog oss några pints med innan det var dags att lämna puben. Nu hade mörkret lagt sig över södra London och en lång dag höll på att ta slut.
På söndagen skulle en längre resa upp till Stoke göras och den skulle ta enkel väg fyra timmar. Det gällde då att vara pigg och alert så vi återvände till hotellet efter att vi åter anlänt centrala London.