En söndag i Stoke

Del 3 i berättelsen om Englandsäventyret som TLC gjorde i slutet av november.

Steg upp tidigt på morgonen, gjorde i ordning oss för en lång dag och begav oss sedan ut i Londons morgontrafik för färd mot Victoria Coach Station. Söndag idag och dags för en längre bussutflykt upp till norra England. Eller ja, norra England är det i Londonbornas ögon men faktum är att Stoke ligger i västra Midlands och därmed ligger i mitten av landet.
Hur som helst fylldes en reskasse med blandad kompott av mat och diverse drycker. Fyra timmar enkel väg upp till Staffordshire var ej att leka med så det var bra att vara förberedd.
Den förväntade tråkiga resan uteblev. Istället fick vi uppleva en genuint brittisk vägkultur som hade allt att erbjuda från storstadsidyll och tegelförorter till bondgårdar och slätter som påminde om sydvästra Sverige. Riktigt fint. Bytte chaufför strax efter Milton Keynes och fortsatte färden nordväst innan det var dags för paus. Chauffören stannade till på en rastplats med vägkrog och shoppingcenter utanför West Bromwich. Den nya chauffören var en kille i 30-års åldern, överambitiös och tog sitt arbete på fullaste allvar. Han räknade oss ett par gånger innan vi gått av bussen och gjorde det även då vi var klara med pausen. Då upptäckte han det. Undertecknad hade en halvfull Stella i stolsfickan framför sig och då chauffören uppmärksammade detta fick han sig ett smärre bryt. Med pakistansk brytning gav han mig en reprimand om att jag minsann skulle få lämna bussen efter att ha brutit mot de regler bolaget hade gällande alkohol ombord. Eftersom jag inte hade någon större lust att lämna Huckerby och resan i sig halvvägs och utanför West Bromwich så förhandlade jag mig till att gå ut och kasta burken i närmsta papperskorg. National Express är därför skyldiga mig en Stella.

Anlände Stoke och busstationen i Hanley vid 12-tiden. Vädret var mulet, grått och duggregnande. Det kvittade. Vi var framme. Första bästa pub letades upp där vi beställde in varsin pint. Slökollade på Dundee United mot Celtic på tv och småpratade med bordsgrannen, en man i medelåldern med ett smärre försupet anlete och en förkärlek till rock´n´roll-tobak men som var hängiven Stoke-anhängare.
Ett samtal som skulle bli avgörande för resten av dagen.
Det skulle visa sig att matchen idag var slutsåld. Ridå. Hela denna väg upp till Stoke och sedan inte få se matchen live. Illa. Övriga bargäster hade nu uppmärksamat det skandinaviska besöket och lovade göra allt de kunde för att hjälpa oss att få en biljett till matchen.
Smått misstänksamma blev vi allt då en man, Sammy hette han, sa till oss att följa med i en personbil och åka och hämta upp biljetter på andra sidan stan. Avstånden i staden var långa och en taxiresa hade blivit dyr.
Staden består av sex stadsområden som förenades, Tunstall, Burslem, Hanley, Stoke-upon-Trent, Fenton och Longton.
Vi beslöt oss för att följa med i bilen och detta skulle visa sig vara ett bra val.
Nästa anhalt var en pub inne i citykärnan. Majoriteten av bargästerna var eller hade varit medlemmar av firman Naughty 40. Det var av dessa vi skulle få köpa köpa oss varsin biljett.
Efter många om och men fick jag dock en biljett för 20 pund på läktaren Boothen End. Även Huckerby fick sig en plats på samma läktare men det skulle skilja några sektioner.
En utav männen vi köpte utav förklarade att han inte missat en match de senaste 40 åren. Han kunde nu göra det för att vi, som hade färdats långt, skulle få se matchen. De avstod sina säsongsbiljetter. Storslaget.
Nu var saken biff. Nervknuten angående biljetthysterin hade släppt och vi tackade herrskapet med en runda i baren. Då tiden var inne för att åka mot arenan så beställdes ett gäng minibussar till puben. För en ynka pund så tog vi oss ut till Britannia Stadium, beläget emellan stadsdelarna Longton, Fenton och Trentham.

Nu var det brådis. Avspark om fem minuter och jakt efter souvenirshoppen. Huckerby fick sig en pin och jag fick mig en halsduk till kollektionen. In på arenan genom allt folk och tog plats direkt vid avspark på ett skönsjungande Britannia Stadium. Det var gåshud i den svinkalla novemberkvällen. Sångerna och stämningen var magnifika. Portsmouth-klacken bakom mål kan ha uppgått till mellan 1000-1500. Ibland lyckades de få till en sång som gled ut i atmosfären men mestadels var kvällen till tonerna av Delilah.
Matchen var inget vidare. Stoke gjorde dock vad publiken ville och vann med 1-0 genom ett mål av Ricardo Fuller i den 74:e minuten.
Barnfamiljen på raden framför mig var i extas. Mamman och pappan som tidigare under matchen gjort wanker-tecken åt varenda Pompeyspelare som kommit i närheten av sektionen, brast nu ut i ett mastodont segervrål. På Huckerbys rad, några rader framför mig, var stämningen så hetsk mot Pompey att Michael Brown fick höra både det ena och det andra på diverse olika tungomål.

I kaoset efter matchen utanför arenan så lyckades vi tappa bort varandra. Istället tog jag mig upp till den pub som lång på andra sidan vägen mittemot arenan och bad dem ringa en taxi, eftersom min egna mobil var borttappad från fredagen. En äldre norrman som stod bredvid fick fungera ressällskap in till Hanley igen. Jag förutsatte att Huckerby skulle förstå att jag, om vi tappade bort varandra, skulle dyka upp vid busstationen. Så blev det också.
En öl på resans första pub fick det bli innan en i personalen kom fram till mig och berättade att, en av Stokegänget som vi umgåtts med, och Huckerby var på ingång med taxi. Kändes skönt.
Bussen var mer än en timma försenad så det fick bli en Strongbow på samma pub innan vi hastigt fick snabba oss till den försenade bussen.
Vi somnade direkt på bussen och vaknade upp vid midnatt inne vid Victoria i London. Ännu en dag var över. Den bästa dagen under resan var avklarad.