Spread Eagle, Gillingham & Ryanair

Del 4 och sista delen i berättelsen om Englandsäventyret som gjordes av TLC i slutet av november.
Håll till godo!

Det var möra och slitna kroppar som reste sig upp ur sängarna på Wardonian Hotel under måndags morgonen. Resan och levernet hade tagit ut sin rätt. Dagen bestämdes bli lugnare än dagarna tidigare och istället för fotboll så fick det bli att hämta tillbaka den telefon som försvunnit under fredagen i Southend. Frugan hade under Stoke-matchen ringt till Huckerby och meddelat att man funnit telefonen på puben The Spread Eagle i Southend. Vilken lättnad.
Tog tåget ensam från Liverpool Street och hoppade av i city. Promenerade i fel riktning innan jag rådfrågade två poliser som berättade att puben låg i andra delen av staden i stadsdelen Prittlewell. Hade ingen aning om läget och tog då en taxi till adressen.
Kände inte alls igen mig då jag steg ut ur taxin och gick in på puben. Servitrisen kände igen mig och gav med ett leende tillbaka telefonen och bjöd sedan på fish´n´ships.
Mycket trevligt.
Stort tack till min fru och till personalen pa Spread Eagle i Southend som lyckades samarbeta så väl att den kom tillrätta.
Medan jag tillbringade några timmar i Southend så fördrev Huckerby tiden med att shoppa loss i London. Vi sammanstrålade på eftermiddagen vid den pub som låg runt hörnet av vårt hotell.
Resten av dagen softades med koll i affärer och pubbesök. Den Sky-sända matchen mellan Preston-Newcastle fördrevs på det ytterst sunkiga haket The Old Coffee House intill Carnaby Street. Ej att rekommendera.

Tog under tisdags morgonen tunnelbanan ut till Shepherds Bush efter att ha hört ryktas om ett nytt och stort shoppingcentrum. Westfield Shopping Centre låg helt riktigt där intill t-stationen och bröt mot övrig bebyggelse runt omkring. Helt nytt, modernt och glänsande som en kontrast till de slitna och gamla teglbyggnader som låg bredvid. Westfield hade allting för den som har den största plånboken. Alla de stora märkesklädejättarna fanns representerade på plats tillsammans med fashionabla butiker och champagnebarer. Kändes lite som man kommit fel och letade istället efter ett lämpligt brunchställe. Gick förbi Disneyaffären och lade där undan leksaker till Huckerbys barn som han skulle hämta under tisdagen. Tjejen i kassan visade sig vara från Stockholm och fnittrade generat då hon för en gång skull kunde prata svenska i tjänsten.

Hungern gjorde sig påtaglig men ingenstans runt Shepherds Bush kunde vi finna något lämpligt ställe. Åkte in till de centrala delarna av staden igen och kollade runt. Åt välförtjänt brunch och tog oss sedan till Victoria för tåg mot Gillingham. Vi hade aktiviteter på agendan. Gillingham lirade hemma på Priestfield Stadium mot Yeovil i League One så det var vårat mål för dagen. Någon timme österut låg Gillingham och det var en grå och sliten stad. Verkligen dynamisk, grå och nedgången. Gick raka vägen mot arenan där biljetter införskaffades till långsidan och tog oss sedan en titt inne i souvenirbutiken. Eftersom det var i runda slängar fyra-fem timmar kvar till match så traskade vi in till stadskärnan för ett skrovmål.
Hamnade på puben Dog & Bone och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Mitt under måltiden kommer två hundar springande genom lokalen och en utav dem är framme vid vårat bord för att tigga till sig mat. Undra egentligen vad Hälsovårdsnämnden hade sagt om den saken?
Ytterligare en pub avklarades på stadens paradgata innan det var dags att bege sig mot arenan.
Nu hade mörkret lagt sig och vädret var inte det bästa. Duggregn och iskalla vindar gjorde att vi snabbade oss in på puben Livingstone Arms ett stenkast från arenan. Detta var tydligen för bortasupportrarna och var för dagen barrikerat av grönvita Yeovilsupportrar. Ledaren för dem skulle visa sig vara en italienare från Palermo som sedan en tid tillbaka bodde i England. Hans mål var att skapa stämning a´la Italien i lilla Yeovil. Han hade introducerat trummor,trumpeter och tifo bland läktarfolket men fick idag inte ta med sig detta eftersom de boende kring Priestfield kunde störas av oväsenet. Det skulle visa sig vara en sorglig skara bortasupportrar som stod på kortsidan av arenan då matchen drog igång. Regnet öste ner och där stod exakt 58 inräknade Yeovilsupportrar utan tak och hördes i stort sett ingenting.
Våra platser var dock vattentäta och sikten var bra. Halvleken spenderades i kön till fiket inne på arenan. Jag fick med mig två pajer och en Foster medan Huckerby besviket nog fick kallt tea innan det var dags att tränga sig tillbaka till våra platser. Gillingham var det bästa laget. Yeovil hade aldrig en riktig chans. Trots dominans hela matchen så vann man bara med 1-0 efter mål av skyttekungen Jackson.
Hemresan var behaglig och gick snabbt och eftersom pubarna stängt vid hemkomst till Kings Cross så fick vi trötta och sega tänka på refrängen och åkte tillbaka till hotellet.

Onsdag och sista dag betydde hemresedag. En sådan dag som alltid blir både stressig och pressande.
Huckerby åkte ut till Shepherds Bush för att köpa det han lagt undan medan jag tog mig en shoppingrunda inne på Lillywhites. Trängdes med svettluktande Standard Liege-supportrar som såg både bakfulla och molokna ut i sin breda mustascher efter gårdagens Champions League-förlust på Emirates mot Arsenal. Jag fick inhandlat det jag sökte efter och tacklade mig ut ur folkmassan igen. Mötte upp Huckerby på pub intill Piccadilly Circus och tog oss sedan till hotellet för att hämta upp våra tillhörigheter. Stansted Express hoppades för första gången på vid Tottenham Hale.Ett val som skulle visa sig gå mycket snabbare och smidigare.
Var relativt tidigt på Stansted och behövde inte därför stressa. Skönt. Gick igenom säkerhetskontrollen utan problem och strosade sedan omkring inne vid tax-free affärerna för diverse shopping.
Inga problem alls.
Problemet dök istället upp några minuter innan avgång då flygplats personal stoppade oss vid den gate som planet skulle gå ifrån. Man fick då endast ha ett handbagage, så de tax-free påsar jag höll i händerna fick snällt stoppas ner i väskan. Givetvis blev det övervikt. Personal och polis på plats menade på att jag fick välja mellan att lämna kvar det som blivit övervikt eller så fick jag betala en straffavgift på 35 pund, motsvarande 420 svenska kronor. Detta var nya regler som Ryanair tillämpade. Jag ställde mig frågande till detta och menade på varför passagerarna inte meddelats om denna nyhet. ”Sök informationen” fick jag till svars. Som tur var så hade jag pund kvar som jag motvilligt fick kasta upp innan det var dags att hasta vidare till den nu minimerande kön.
Andfådd och riktigt grinig och Ryanairs beteende och girighet slog jag mig tillsammans med Huckerby ned i de två sista sätena som fanns lediga på planet.
Två timmar senare var vi hemma igen efter en resa som innehöll allt.
Och nu tror jag även att jag fått med allt i denna berättelse.