Wimbledon från början till slutet

Jan Hansen heter insändaren som vill framföra historien om Wimbledon FC. The Crazy Gang, The Dons och laget som var dömt till undergång flera år innan man kursade.

***

Wimbledon FC grundades 1889. Det skulle dock dröja hela 16 år innan klubben använde sig utav namnet. Klubben döptes till Wimbledon Old Centrals, namnet på en skola i Wimbledon där spelarna hade varit elever.

Som klubblokal och omklädningsrum användes den närbelägna puben Fox and Grapes. Hemmamatcherna spelades på Wimbledon Common fram till 1912, då man flyttade till Plough Lane. Där skulle man komma att spela i 75 år.

 I 1975 års FA-cup blev Wimbledon första lag på 1900-talet att besegra ett division 1-lag på bortaplan, då man slog ut Burnley i tredje omgången. I nästa omgång lyckades man klara oavgjort mot regerande ligamästarna Leeds United på Elland Road efter att målvakten Dickie Guy räddat en straffspark. I omspelet på Selhurst Park förlorade man efter ett självmål.

Wimbledon tog 1986 ett historiskt kliv då man gick upp i division 1 för första gången. Första säsongen i ettan slutade med en sjätteplats, och under säsongen 1987/88 toppade man ett tag ligan. I FA-cupen 1988 tog sig Wimbledon hela vägen till final, där man sensationellt besegrade Liverpool efter att Lawrie Sanchez nickat in matchens enda mål. Lagkaptenen Dave Beasant blev den förste målvakt att rädda en straff i en FA-cupfinal, då han knep John Aldridges elvametare.

I slutet av 1980-talet hade Wimbledon planer på att flytta till en ny arena. Det blev dock ingenting av dessa planer, men man ansåg det inte värt att renovera Plough Lane, som var rejält nedgången. Istället flyttade man 1991 in till Selhurst Park, som man kom att dela med Crystal Palace i tolv år.

Wimbledon var med när FA Premier League bildades 1992. Man var ett stabilt mittenlag under flera år, med en sjätteplats 1993/94 som bästa resultat, innan man åkte ner i division 1 år 2000.2004 var en epok över. Klubbens låga publiksiffror och konkurrensen från andra Londonklubbar gjorde att man år flyttade verksamheten till Milton Keynes, cirka tio mil norr om London. Ett stycke engelsk fotbollshistoria var därmed över.

Jag, som idag är 55 år gammal, har flera årtionden bakom mig med matcher över i England. Min far var sportskribent för en av Sveriges ledande kvällstidningar på denna tid, och jag följde med honom till en mängd olika engelska arenor. På något sätt så föll jag för The Dons. Fråga mig inte varför. Det bara blev så. Sedan dess och i vuxen ålder så följde jag klubben ända fram till cupbucklan på Wembley den sköna dagen i maj 1988. Jag bevittnade även Intertotomatcherna 1995 i Turkiet, Israel och Belgien och såg hemmamatcherna som då spelades i Brighton inför halvtomma läktare. Jag har även äran att ha fått Vinny Jones autograf signerad på bröstet av hans matchtröja. En matchtröja som idag hänger mitt på väggen hemma i bostaden. Minnet av Wimbledon lever kvar. I synnerhet i och hos mig.

Mvh/Jan Hansen