En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk

Det är inte många fotbollsspelare på elitnivå som kan användas som både anfallare och försvarare och samtidigt hålla lika hög klass på bägge områdena. Skotten Kenny Burns kunde det under sina år som spelare. Glasgowfödde Burns inledde karriären 1971 i Birmingham och skulle förutom där även bli mycket uppskattad i bland annat Nottingham Forest av alla de olika 15 klubbarna som han skulle komma att spela i fram till 1993. Burns var en opolerad spelare som gärna gick in lite väl hårt och extra i närkamperna. Näsben och tänder omplacerades på flertalet motståndare och detta blev en säkerhetsrisk då han spelade i försvaret. Hans aggressivitet passade in i anfallsspelet där han alltid orädd och utan respekt gick in i alla närkamper. Burns var spelaren som kunde lira 90 minuter med brutna tår, blodig tinning eller halvtrasigt knä. Det bekom honom inte. Just därför är det rätt ironisk att en utav skadorna som gjorde att han missade flertalet matcher under sin sejour i Derby County 1985 kom till på fritiden. Under fritidsarbete lär Burns fått en stålflisa i tummen som ville sig så illa att han insjuknade med blodförgiftning till följd. Läketiden innan Burns var tillbaka var länge och han blev aldrig som förr. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Även den tuffaste kan vika ned sig för småsaker. Fråga Kenny Burns, han om någon vet.

Tipstack till Webbman