Insändaren: Slagen gul och blå i England

Det har rasslat till ännu en gång i mailboxen på redaktonen. Även denna gång är det en insändare. En intressant och läsvärd sådan. Håll till godo!
****

Jag har aldrig varit den kaxiga typen. Tvärtom. Jag är den lugna, välartikulerande och språkbegåvade istället. Han som snackade sig bort från slagsmål på skolgården som barn och alltid fick medla i konflikter. Som vuxen har det varit en last. I synnerhet då jag inte kan hålla käften då jag egentligen borde göra det. Jag har tagit en hel del stryk genom åren på grund av mitt civilkurage. Har det varit värt det? Tja, ibland kan man undra. Jag är stor vän av engelsk fotboll så det är därför jag skriver denna insändare. Är en tvåbarnsfar på 50 år, bägge kottarna är utflugna och deras mamma fick nog av mig, eller rättare sagt, mitt intresse för allt annat än henne, för fem år sedan. Sedan dess har jag gått all-in för det jag brinner för. Som halvmedioker journalist för en landsortstidning så fick jag äran att ta hand om sporten. Jag tackade givetvis inte nej. Är gnagare sedan barnsben, uppfostrad på norra och har slussats in i den engelska fotbollen via tipsextra.

En kulen höstdag 1980 blev det så som många andra svenskar Aston Villa. Vet inte varför men så blev det. Har sett dem minst fem gånger per säsong sedan 1990 och det har alltid varit en störande faktor hos flickvänner. Själv har jag sett det som en fristad. Älskar det rätt igenom. Hade det inte varit för barnens mamma så hade jag skaffat mig det jobbet och den lägenheten 1986 i Birmingham som jag hade kunnat få. Jag ångrar mig idag. Allt var hennes fel. Mitt fel då? Min stora käft. Minns en gång då vi, ja, jag kallar Villa vi på grund av min närhet till klubben, skulle möta Birmingham i ett derby tidigt 90-tal. Satt fastklistrad som en sill i en burk på den lokala puben och var tvungen att ta luft. Kom utanför, tände en cigg och andades in och ut då jag såg turbulens på andra sidan vägen. Fyra killar slog och sparkade på en annan man. Jag kunde inte hålla mig. Full som jag var skrek jag först på svenska. Det skulle jag nog inte ha gjort. Från min vänstersida fick jag emotta en rak höger och sedan frasen: ”Så går det när man lägger näsan i blöt”.

Misshandlad både fysiskt och verbalt på svenska i Birmingham. Hur stor är chansen? Killen var gårdare. Jag har sett honom innan och efter. Några år efter står jag på en pub i Liverpool. Bortamatch mot Everton och jag har inte en pinal på mig. Telefonen ringer och jag svarar. Pratar svenska med personen i andra änden ett par minuter och lägger sedan på luren. Går därefter in på toaletten för att vattna guldfisken då jag får en stenhård smäll i bakhuvudet. ”-Jasså du är Villa din jävla 08:a” Mannen som slår mig är några år yngre än mig. Uppenbarligen Evertonsupporter och talar kraftig göteborgsaccent. Hur stor är chansen? Misshandlad två gånger då man går på fotboll i England och bägge gångerna av svenska våldsverkare. Om SvFF sa att fotbollsvåldet i England har lugnat ned sig så är deras källor inte pålitliga. I Sverige finns däremot männen som vet hur andra människor får ont. På bortaplan.

Tack för en bra blogg. Ett ständigt avkopplande på varje rast.

Trevlig helg!

/Dennis