Vi börjar med lördagens heta möte mellan Aston Villa och West Bromwich. West Brom hade inte vunnit på Villa Park sedan 1979. Mål från svenske Jonas Olsson samt Paul Scharner satte punkt för den sviten. De vitblå har därmed två raka derbysegrar, i och med förra veckans hemma-vinst mot Wolves. På Viasat kunde man höra intervju med en mycket nöjd Roy Hodgson, efter matchen. Roy som visade att svenskan fortfarande fungerade rätt fint.
I västra London möttes idag QPR och Chelsea. Ett möte som alla dagar i veckan bör sluta på ett sätt; med Chelsea-seger. Idag ville dock slumpen och fotbollsgudarna annat. QPR tog en mycket viktig seger, säkert till stor hjälp av de två utvisningar som drabbade Chelsea (Drogba till synes korrekt utvisad, mer tveksamt med Bosingwa). Vi kan ana att manager Villas-Boas är mycket missnöjd med dels förlusten, dels att han tvingas klara sig utan den utvisade duon, kommande matcher.
Och så var det då dags för derby i Manchester. Ett drama som inte gick att skriva manus till, sett till utgången av matchen. Det som slog mig mitt i andra halvlek var att City var på väg att nita till United på precis det sätt som United själva brukar göra. Låt motståndaren köra hårt under första halvlek, de kommer att tröttna och du själv kommer att få lägen. När du får det så ser du till att förvalta dem.
Siffrorna skrevs alltså ner till 1-6. Game, set and match. En osannolik utgång. Jag skulle oerhört gärna ha varit en fluga på väggen i Uniteds omklädningsrum, efter matchen. Jag skulle inte för allt i världen vilja vara United-spelare, och tvingas utstå Sir Alex hårtork.
Fergusons uttalanden i tidningarna efter matchen skrädde inte orden; Det är den värsta dagen och resultatet någonsin, under min karriär, sade skotten.
Han fortsatte: Vi måste återhämta oss från den här smällen. Det är så man gör i klubbar som den här. Det är många som skäms inne i omklädningsrummet just nu. Och det skall de göra.
I den ljusblå hörnan var det gladare miner. Roberto Mancinis namn ekade när City-fansen sjöng ut sin glädje.
Mancini var full av beundran för Mario Balotelli: Det är en fantastisk spelare. Han har ibland lite problem vid sidan av, men idag fick vi alla se vad han kan göra.
Balotelli visade dessutom upp den coolaste t-tröjan ever, efter sitt första mål. Why always me?, stod det att läsa. Tyder på både självförtroende och självdistans.
Mancini sade om det eventuella tronskiftet i staden, att City först måste vinna titeln (ligan) för att kunna förändra maktbalansen. Innan det sker så betyder egentligen inte matcher som denna så mycket. Men han var självklart väldigt belåten och insåg hur mycket det betydde för fansen och för lagets känsla och självförtroende.
Det är nästan utmattande att se matcher som United-City. Om man inte hyser några känslor för något av lagen så kan man låta fotbollen och överraskningen blåsa luften ur en. Men det tar lite tid att återhämta sig. Själv gör jag det i soffan, framför Bologna-Lazio. Jag tror att det kommer bli en mer stillsam historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar