Drömmar om Wembley

Som ni vet så föll Crystal Palace i Ligacupsemifinalen häromdagen. Cardiff vann efter straffar, och det var rättvist inget snack om den saken. I mina ögon hade det dock varit lika rättvist om örnarna från Londons södra delar avgått med segern. De var en man mindre, de slet som djur ute på planen, och framförallt unnade jag Dougie Freedman en cupfinal med sitt kära Palace. Över 300 matcher för Palace blev det under den aktiva karriären. Totalt tio år på sina två sejourer i klubben. Höjdpunkten var två sena mål mot Wolves som tog Palace till avgörande playoff och sedermera Premier League. Freedman inledde sin tränarkarriär i Crystal Palace, som ansvarig för reservlaget. Detta samtidigt som han spelade för klubbens A-lag. Via en utlåning till Leeds hamnade han sedan i Southend där han både spelade och tillhörde tränartrojkan. När han sedan kom tillbaka till Palace, nu enbart som manager var klubben i mycket dåligt skick. Man låg på nedflyttningsplats och ekonomin var usel. Freedman lyckades hålla kvar klubben i Championship under sin första säsong. Nu efter lite mer än halva andra säsongen parkerar man på en stabil 14:e plats, även om formen sviktat något på senare tid.

Freedman provade ett lite udda grepp i pausen innan förlängningen. Istället för att som brukligt köra en kortare samling med spelarna vid bänken drog han med sig spelarna till den ena kortsidan. Ivrigt påhejade av sina fans genomförde han genomgången några meter ifrån dem, för att ge sina spelare ytterligare krafter. När stolparna och ribban räddat laget inte mindre än tre gånger under de högdramatiska 120 minuterna av defensivt slit så var det upplagt för en skräll när straffarna skulle ta vid. Nu blev det inte så och drömmen om Wembley förblev just en dröm.