Insändaren: Yorkshireterriers och krukmakare

Signaturen Nicke Malm har skickat in en reseberättelse där en kross på Adams Park och en kompisrelation med Stokes supportrar sammanfattas. Håll till godo!

***

Adams Park en kylig fredagkväll i början av januari. Ena strålkastaren på arenan hade gett med sig och underhölls av en handfull tekniker. Själv stod jag påklädd upp över öronen och hetsdrack tea. Wycombe skulle halvtimmen senare ta emot Huddersfield och där stod jag nu tillsammans med 4,464 andra åskådare som trotsat den isande kylan som nästan bet hål i kläder och ansikte. Timmarna innan hade jag anlänt Stansted, tagit mig till samma hotell som jag bott på de senaste 10 åren vid Bayswater och även fått i mig de välförtjänade pinten på det lokala stamhaket alldeles intill boendet. Varför valde jag då att lämna storstadens puls och pubens värme och ta mig nordväst till Buckinghamshire-metropolen High Wycombe? Arbetsmässiga skäl. Mitt företag jag arbetat för de senaste 20 åren har flyttat över mer och mer till England och har idag kontoret i Beaconsfield, en grannstad till High Wycombe. Jag passade då på att besöka kollegorna under min julledighet. Först hade jag igen fotboll alls i tanken. Inte förrän jag kom in i lunchrummet och såg folket, som nyss hade slutat, korka upp whisky och öl. "-Skall du med på fotboll idag Nicke?" Fotboll ute på landet? "Wycombe spelar fredagsmatch. Alla skall dit" Hade knappt hört talas om stället men fotboll var intresset och då man fick förfrågan så tackade man naturligtvis inte nej. En minibuss hämtade upp oss. En av de engelska kollegorna var ifrån Huddersfield. En riktig Yorkshire-kille med dialekt och bulldogkropp. Vi hade knappt satt oss i bussen förrän Leroy fått i sig sin kvarting whisky. Han var bra bladig. Dagen till ära hade han även klätt upp sig i sin Huddersfield tröja. Just detta klädval gjorde arenabesöket aningen komplicerat. Med tanke på att Leroy hade bortalagets färger och var med i vårat sällskap så fick vi inte gå in på hemmalagets läktare, detta till trots att majoriteten av engelsmännen på företaget höll på Wycombe. Sällskapet splittrades dock inte utan istället gick vi in på bortasektionen. En sektion som det skulle visa sig vara mest livat på under matchen. Sex gånger fick de närmare 1000 Hudds-supportrarna jubla och hela fem gånger på grund av en och samma spelare i Jordan Rhodes. Leroy grät av lycka, "This is the promotion year my friends" sa han och kysste klubbmärket på tröjan. Jag nickade medgivande. Fotbollen idag var propaganda och det som Rhodes stod för var toppklass. Leroys lycka blev dubbel då han efter matchen fångade upp Rhodes utanför arenan, fick autografen på tröjan och förevigades på foto med måltjuven. Innan han släppte spelaren sa han vänlige men bestämt; "Don´t you never ever leave us. You are the king". Rhodes såg generad ut. Hans framtid är ljus och den finns dessvärre inte i Huddersfield. Jag försökte förklara detta för Leroy på vägen tillbaka till Beaconsfield men han hann att somna innan dess. Själv fick jag ett par timmars sömn innan det var dags för fotboll på egen hand i en annan del av landet. Gillingham och Priestfield Stadium. Den ruffiga Kentstaden var lika grå och kall som då jag var där 2001. Då hette motståndet Port Vale och min resekamrat blev knivrånad inne på en toalett. Idag kom motståndet från samma stad om Vale fast bättre. Gillingham hade nämligen fått Stoke City i FA Cupen. Stoke var klasserna bättre och trots att Gillingham tog ledningen så dominerade gästerna. Med en het Jonathan Walters vann The Potters med 3-1. Dagens publiksiffra på närmare 10,000 innehöll en hel del Stoke. Många av dessa var av den tuffare skolan. Det märktes efter matchen. Fem utav dem, åldern 40-50 år, var på väg mot tågstationen i samma lemmeltåg som alla andra. Från en gränd kommer det dubbla antalet ut och vill göra upp med gästerna. Det hade de ingenting för. På bara några sekunder låg angriparna raklånga på gatan. Stoke grabbarna hade inte en skråma på kroppen. En utav dem vände sig om mot mig och trodde att jag var en av de andra, "What? Come and lets have it" sade han till mig samtidigt som han borrade sina adrenalinstinna ögon i mig. Jag, en vanlig medel-Svensson som aldrig ens varit i slagsmål under skoltiden, blev chockad. Han märkte det och gick undan. Halvtimmen senare då jag tog mig en pint inne i staden för att vänta in tåget steg samma herrar in på puben. De skulle också med tåget till London. Mannen kände igen mig, ursäktade sig och förklarade att han misstog sig. "It is easy to become blind after all these years in this industry. I apologize. What do you want to drink?" Jag pustade ut samtidigt som jag log inombords åt den hårfina skillnaden mellan engelsk jävlaranamma mentalitet och väluppfostrade gentlemannabilden. Colin, som han hette, och hans vänner bodde över helgen även dem i Bayswater och hade en planerad partyhelg i London. Den deltog jag senare i. Spåren efter dessa satt i ett par dagar efter hemkomst till Sverige. Den satt även kvar i form av vänskap. Nästa resa till England blir nämligen till Stoke för att hänga med Colin och hans Potters på hemmamatchen mot Sunderland nästa helg. En Europa League-helg i Valencia är även inplanerad. Om denna kommer ni kunna få läsa framöver ifall TLC vill och godtycker?! Tack för mig!

Nicke Malm