Insändaren: Substitutens substitut!

Insändaren Ted Hundborg är tillbaka med en text från sin senaste resa i England där han kombinerade en enastående konsert med usel fotboll på bästa engelska sätt. 

***

2011 slogs ett rekord, ett högst personligt sådant. Jag besökte dimmiga öarnas kungarikes huvudstad inte mindre än 13 gånger. Skall tilläggas att jag är där när gränsvakten frågar för ”Business & Pleasure”. Vad för business jag pysslar med måste vara de ofantliga mängder trainers jag släpar med mig kanske? Med tanke på frekvensen på mitt resande så är jag oehört besviken på att USA inte tagit med mig på sin lista över potentiella terrorister. 

Men innan jag ger er den senaste resans lögner vill jag passa på att tacka för responsen jag fick för min förra krönika här på TLC, tack tack. Resan huvudmål den här gången visade sig vara den största plumpen. Millwall – Palace, kanske inte det fetaste derbyt i London men trots allt ett derby. 

Överskriften till den här prosan, ”Substitutens substitut” spelar helt enkelt på följande matematiska formel, ”Vinteruppehåll i Allsvenskan betyder fotboll i England som i själva verket blev en fet konsert”. Årets sista dag. Det har gått sjukt knackigt för Wall den här säsongen så förhoppningarna inför matchen mot rivalen Palace var inte speciellt höga. Vi startade i alla fall med ett gäng Fosters på Whelans, Bermondsey. Har varit där många gånger förut men den här gången var medelåldern löjligt hög. Till- och med farsan hade känt sig en smula ung i sällskapet och just därför undrade säkert klientelet på puben vad fan en ”fjunig 36-åring” gjorde där, det gjorde jag också… I alla fall, med sänkt blick och reserverad hållning överhörde vi ett samtal där en besviken ålderman sa fuck, cunt & twat om vart annat när det gick upp för den stiliga mobben att Palace hårda kärna redan fått snuthäng innan de steg upp ur sängen den där dagen. 

Hans besvikelse och alla andras på puben gick inte att ta miste på, men värre skulle det bli. Det skulle spelas en match också. Snabb rush till The Ancient forrester och ytterliggare ett gäng pints innan halvjoggande marsch till The Den. Seriöst, hur jävla dåliga får man egentligen vara? 0-1 och ett spel som hade fått Sundsvall att likna Barcelona i jämförelse. Stämningen var ok, från Palace håll. Millwall är som många andra klubbar väldigt bra i medgång och totalt värdelösa när spelet är lika intensivt som ett hundrameterslopp för sniglar. Det finns inget mer att tillägga kring den usla matchen utan vi ger oss på det som kom att bli resans höjdpunkt. 

Kasabian! 

Hänger väl med så där gällande musik. Är lite av en ”Det gjordes bättre skit förr” och har jag hittat ett band på senare år så lyssnar jag helt enkelt i sönder det. Kasabian på The O2 arena var resans andra stopp, ett band jag hade ”så där” bra eller föga koll på. Kände till låtarna Vlad the impaler, Fire- och LSF i stort sett. Förband, någon känd DJ som jag inte kommer ihåg namnet på samt ett par ännu kändare DJs ”Chase & Status”. De senare startade världens ”Röj” som en radhus-ultras från Oxie hade återspeglat det. Måste säga att det ryckte i de gamla house-benen, vilket det även gjordes i de andra 25000 som var på plats. Så till sist, tjugo minuter innan 12-slaget klev Kasabian på och stämningen som redan var på ”boiling-punkt” steg ännu högre. Matchen i nära minne var som bortblåst och bara en sjuk eufori infann sig. Mycket av en ”Du skulle varit där för att förstå” typ… (Konserten sändes tydligen direkt på youtube vilket jag såg när jag kom hem…) 

12-slaget. 

http://youtu.be/9HYx7Nq04LQ

Kvällen/Natten avslutades på Brick Lane med spontandansande under en bro till tung House-musik från en hemmameckad ljudlåda… I övrigt, inget att berätta om mer än att jag släpade med mig 5 par nya trainers till Helsingborgs största(?) Adidassamling. Ny resa är planerad, stålderbyt i februari – Vi ses i Manchester-Sheffield-London!