Jag är tillbaka i vardagen. Är GAIS det?

Då var man tillbaka i verkligheten igen.
Tre veckor av västerlänskt välmående med slapphet,god mat och för mycket alkohol.
Att komma in i arbetet igen tar tid. Har försökt i en veckas tid och även om semesterhjärnan håller på att lösas upp så finns det fortfarande många frågetecken i arbetet.

I det arbetet som de grönsvarta spelarna gjorde mot Trelleborg i söndags fanns det mer än frågetecken i. En hel del inkompetens,förvirring och tankspriddhet översköljde dem elva utvalda i GAIS.
Jag har sett denna säsong som en utav dem bättre,kanske rent av den bästa i modern
GAIS-historia. Fram tills Ikpe Ekong såldes. Det var då det började blåsa kallt i truppen.
Den trygghet som tidigare fanns försvann bit efter bit.
Insläppt mål på övertid borta mot Sundsvall,2-0 förlust mot dem samma i returmötet och en plattmatch mot Trelleborg. Mot Elfsborg i regnhålan Borås var spelet riktigt bra och GAIS det bästa laget på plan. Ändå kom man aldrig ända fram.

Och så var det detta med anfallare i GAIS.
Det går troll i skiten.
Vi fick dras med oduglingar och oinspirerade spelare som Memelli,Christos och Suma länge.
Dessa har ersatts av två brassar. Matao och Campos.
Efter två matcher har dem fortfarande inte nätat. Inte ens övertygat.
Deras landsman Morais är helt under isen och en annan brasse,Wanderson,vet inte hur man gör mål.
Maskineriet har stannat till.Den, innan EM, säkra tabellplaceringen är nu inte lika säker.
Vi dalar och konkurrenterna bakom oss börjar andas ny luft.
Vi skall ha nykomlingarna bakom oss.
Så enkelt är det.
Norrköping och Ljungskile skall stanna kvar där dem är.
Sundsvall och Gefle får tampas om kvalplatsen.
Men varför skall man alltid behöva var ängslig för att bli indragen i bottenstriden?
Det kändes ju så tryggt.
Så kände nog spelarna också.
Detta är la GAIS i ett nötskal och utan denna oflyt så hade GAIS inte varit GAIS.
Men att ständigt behöva dras med eländet och lida är mer än nog.