TLC- SVERIGES STÖRSTA OCH BÄSTA BLOGG OM BRITTISK FOTBOLL

lördag 30 maj 2009

På tal om matchtröjor...


Detta kan inte vara sant?!

Vet Hull City vad dem utsätter sin omvärld för?
Vid första synen av detta ställ så fick jag ont i ögonen.
Skulle mycket väl kunnat tänka mig att dressen kan komma att orsaka någon eller några epileptiska anfall fram till 2011
Vill Hull skrämmas? Tigrar är man visserligen och sådana är respektabla och frukade kissekatter. Men dagens Hull är mer än en tandlös tiger. Närmare bestämt en mjukistiger.
Nu verkar klubben vilja kompensera det med en matchtröja som skrämmer skiten ur folk.

Gud bevare mig!

Prio i semestertider

Sommaren och semestern börjar närma sig. En charterresa är inbokad i ett späckat semesterschema.Hur ser det ut med sommarekipering? Nja. Efter en inventering i garderoben upptäcktes det att både ett och annat borde införskaffas.
Prio 1. Shorts. Gå-ut-och-äta-modellen. Sådana man tar på sig då solen går ner och badbyxorna åkt av.
Prio 2. Kortärmad skjorta och något tunt, lätt och ledigt linne.

Väl inne i centrala Göteborg fick jag trängas bland folk som slutat arbetet och nyss tagit studenten. Sicksackade mig runt med svetten pumpades. Hamnade i en sportaffär.
Ögonen lokaliserade direkt hyllorna på fotbollsavdelningen. Matchtröja.
Prylen som jag missat under min prio-sammanfattning.
Klädplagget som dominerar varenda pub, taverna, strand och poolområde från Malaga i väster till Cypern i öst.
Jag kom att tänka på en engelsk familj på Rodhos för ett par år sedan.
Pappan var fullskrudad i Bristol Rovers hemmaställ. Från topp till tå. Sonen hade bortastället från topp till tå medan dottern fått chansen att ekipera sig i tredjestället. Hur såg då modern ut? Jodå, det rosa pigmentet matchade bra till engelska landslaget hemmaställ.
Familjen Fotboll på turné.

Så därför blev det första inköpet givet. Det blev en matchtröja. En sådan man kan ha 24/7 både på stranden, poolen, puben och restaurangen. Och ni vet ju hur en sådan tröja med det materialet luktar efter bara en timma?
Nöjd med mitt första inköp gick resterande shoppingrunda effektivt mycket bättre.

Här har fruntimmer mycket att lära då det kommer till shoppingrundor.

Fort in och fort ut. Då man sedan är klar är det bara att jäsa sig ner i en stol på närmsta servering och ta sig en kall.


Det är snart semester. Fan vad gott!

fredag 29 maj 2009

Burnley vinner på stilpoäng


Jag har sagt det tidigare på andra forum men det tål att sägas igen;

Burnleys hemmakit för säsongen 09/10 är en fröjd för ögat.

Förmodligen det snyggaste stället i Premier League?!
Ögongodis så det förslår. Retro så att man blir tårögd.
De bredrandiga strumporna är även de enormt underskattade i fotbollsvärlden.
Att sedan färgerna är en ruskigt snygg kombination gör saken bara ännu bättre.
Det vinrödblåa kommer nästa säsong klä tre lag i Premier League.
Det var längesedan sist.

torsdag 28 maj 2009

The Saints på randen till konkurs

Jag har tidigare skrivit om den tragiska finanskrisen och de ekonomiska bekymren som råder i Southampton. Inte nog med att klubben misslyckades med att stanna kvar i The Championship, nu har det även gått så långt att man under maj månad tvingats stoppa löneutbetalningar till spelare och andra anställda. Dessutom kommer man att få inleda säsongen 09/10 med 10 minuspoäng i League One. Detta är ett straff från FA för att man inte har ordning på sin ekonomi. En man med insyn i klubben har sagt till BBC att om inte klubben får ordning på ekonomin innan sommarens slut så är det färdigt med den anrika klubben från sydkusten. Klubben står på randen till konkurs och för tillfället verkar det inte ens som att konstgjord andning hjälper.
Det skulle innebära en katastrof för den engelska fotbollen ifall Southampton försvann från fotbollskartan. Något sådant får inte hända, men om sanningen skall fram så håller det på att gå käpprätt åt helvete. De som jag känner med empati för nu är klubbens supportrar. De som vigt sitt liv åt klubben. De mår med störsrta sannolikhet skit just nu. Allting går emot dem. Och när det går åt helvete så flyr råttorna först. I detta fallet är det de kapitalstinna investerarna och parasiterna som suger ut varenda pence ur klubben. Dessa försvinner till någon annan klubb, företag eller verksamhet. Hånflinande kappvändare känner vi till sedan tidigare. Fråga bara Leeds och deras supportrar vad man anser om den sortens folk.

Många vill ha Swanseas Martinez

Spelarna hyllar honom.
Supportrarna avgudar honom.
Ägaren gör så gott han kan för att hålla andra klubbar på avstånd från honom.

Swanseas manager Roberto Martinez är hett villebråd på den brittiska fotbollsmarknaden.
Så het på marknaden att ägaren Huw Jenkins har förbjudit klubbar att ta kontakt med Martinez.
Swanseas säsong i The Championship som nykomlingar kunde inte börjat bättre.
Ett tag var man nära att kunna hamna på play-off plats till Premier League. Intresset för klubben kokar i Wales.
Och detta kan man tacka spanjoren Martinez för. Med en handfull värvade landsmän så rörde han om i den brittiska fotbollsgrytan på ett ytterst kulinariskt sätt.
Martinez Swansea gav The Championship en stark arom.
Flamencon gav locktoner i Premier League där Wigan nu går i bräschen för att värva spanjoren. Wigan var den klubb som Martinez värvades till under sin spelande karriär och en klubb som kom honom nära hjärtat efter att ha spelat i klubben under ett par säsonger. Martinez är också nära vän med klubbens ägare Dave Whelan. Denna relation är det nu många som tror kan komma att bli Martinez flytt från Swansea. I synnerhet med tanke på att Steve Bruce sägs komma lämna Wigan för att ta över i Sunderland.
Även spanska klubbar sägs rycka i den unga, duktiga och respekterade Martinez.
Men Swanseas Jenkins säger nej. Det är stopp.Det är no, nada och niente till en övergång.

Med en sådan ägare kan Swansea och dess supportrar isåfall pusta ut och istället lugnt och sansat se fram mot nästa säsong. En säsong som kanske kan bli Swanseas?

onsdag 27 maj 2009

Kvasten går på The New Den

Under sommaren 2008 värvade Millwall Tony Craig, David Forde, Nadjim Abdou och Ashley Grimes. Den nya ägaren, amerikanen John Berylson, ville göra klubben till en maktfaktor i ligan. Mer lovande såg det ut då han gav manager Kenny Jackett klartecken att förlänga kontrakten med legendaren Neil Harris och Chris Hackett. Dessutom lånade man målsprutan Tresor Kandol från rivalen Leeds United. Supportrarna började nu tro på allvar att klubben skulle kunna utmana om seriesegern.

Och duktiga var man under större delen av säsongen. En och annan plattmatch blev det dock men resultaten ledde ändock till kval där man slog ut rivalen Leeds. Hela England trodde därför på lejonen från Bermondsey då de ställdes mot Scunthorpe i finalen. För mig personligen så var Millwall redan ett lag i The Championship efter att ha slagit Leeds.
Jag kan tänka mig att övriga fotbollsentusiaster även kände så. Frågan är om inte spelarna och Kenny Jackett även resonerade så? Scunthorpe vann matchen och gick upp i andra ligan. Millwall och alla dess tusentals supportrar på Wembley sörjde och insåg att man åter en säsong var tvungna att möta Huddersfield, Bristol Rovers och Yeovil.
Så här dagarna efter finalsortin börjar klubben sin städning. Manager Jackett har greppat tag om skurborsten och han svabbar rent på många håll och kanter.

Tio stycken spelare får lämna truppen.
Ahmet Brkovic, Richard Duffy, Adrian Forbes, Lenny Pidgeley, Danny Senda och Danny Spiller har alla blivit tillsagda att de ej har någon framtid i klubben. Tillsammans med Gary Bowes, Darren Ebsworth, Lyle Taylor och Laurie Walker får de nu lämna södra London och The New Den. Men trots att det gamla åker ut så har klubben beslutat att förlänga kontrakten med Neil Harris och Alan Dunne. Två publikfriare.
Även målvakten Preston Edwards, försvararna Scott Barron och Andrew Frampton samt Gary Alexander har skrivit på nytt kontrakt. Berylson vill ha en storsatsning inför kommande säsong och det skall börjas i tid. Skulder är betalda och en kassakista finns för nyförvärv. Anfallaren Steve Morison från Stevenage Borough blev den första att skriva på för klubben nu på våren.
Millwall ser ut att gå en ljus framtid till mötes. Kan man bygga på det lag och den stomme som tog sig till final så kan man nästa säsong komma långt.

Skadeglädjen är den sanna glädjen


The Mackems jublar, skrattar, sjunger och är glada. Inte var dag man är det då man precis förlorat en match. Denna dag är det annorlunda. För trots att Sunderland förlorat hemma på Stadium Of Light mot Chelsea med 3-2 så kan man pusta ut. Man klarar kontraktet eftersom konkurrenterna i bottenregionen förlorar sina matcher. Och det är inte vilka konkurrenter som helst. Rivalerna från nordöstra England Middlesbrough och självaste hatobjektet Newcastle.
Skadeglädjen över duons nedflyttning är lika stor som det faktum att man nyss klarat sig kvar i Premier League. För första gången på riktigt många år är Sunderland ensam herre i nordöstra England som säsongen 09/10 kommer spela i Premier League. Det är en bragd i sig och oerhört stort!

tisdag 26 maj 2009

Säsong 08/09 – En sammanfattande helhetsbild

En säsong är till ända. Manchester United spelar dock imorgon Champions League final medan Chelsea och Everton gör upp om FA-Cupsbucklan på lördag. Den engelska fotbollen kan med andra ord snart vända blad och ha säsong 08/09 bakom sig. Tio månader med fotboll på menyn där matcher har spelats var och varannan dag och där resultat och placeringar varit både flipp och flopp.

Inte helt oväntat tog Manchester United hem sin artonde ligatitel. Efter sig hade man den trio som tillsammans med United kallas ”The Big 4”. Liverpool, Chelsea och Arsenal parkerade efter United i tabellen.
Flopparna denna säsongen får ändå anses vara Newcastle. Det gick åt helvete rent ut sagt. Lika mycket flopp får även Portsmouth anses vara. Förra säsongen vann man FA-Cupen och spelade bra i ligan. I år var laget en blek kopia av den trupp som lyfte pokalen på Wembley.
Manchester City har pendlat mellan hopp och förtvivlan och jag blev rätt förvånad över att man ändå hamnade på en tionde plats. Det har nämligen sett mycket sämre ut.

Årets nykomling stod Hull för under hösten för att sedan dala som en snöboll från toppen av Kebnekaise. Raka motsatsen gjorde Stoke som får anses vara ett relativt tråkigt men ändå effektivt gäng.

Tottenham inledde säsongen katastrofalt utan seger under de första omgångarna. Juande Ramos fick sparken och in kom Redknapp. Redknapp fick effekt på laget och värvade bland annat tillbaka Robbie Keane. Då säsongen nu är över hamnade man på en åttonde plats. Något som jag aldrig trodde skulle ske. Jag trodde att Spurs skulle ramla ur. Dock skall Spurs vara mer än nöjda över klivet från absoluta botten till att nästa roffa åt sig en Uefabiljett.

Årets tröjfärg måste ändå bli claret and blue, eller vinrött och ljusblått som vi säger i Sverige.
Nykorade kvalmästarna Burnley och Scunthorpe spelar bägge i dessa färger.
Premier League har West Ham och Aston Villa.
Trots ekonomisk kris i klubben och en Tevez-affär på tapeten så hamnade Hammers ändå på en respektabel nionde plats.
Aston Villa öppnade säsongen strålande för att krascha en aning på vårkanten men ändå sluta på en sjätte plats där man också fick en efterlängtad Uefacups-biljett.

Uefacupsbiljetter delades även ut till Everton och Fulham. Bägge har verkligen förtjänat dem efter att ha bjudit på en fotboll man inte tidigare är van att se dem erbjuda. Tråkiga Everton blev sevärda i år medan Roy Hodgson skapat ett riktigt duktigt Lillywhites.

Tre anrika lag åkte ur The Championship. Norwich, Southampton och Charlton spelar nästa säsong i League One, något som jag tycker är riktigt sorgligt. Sorgligt har dock inte Wolverhampton och Birmingham varit i år. De har tillhört toppen sedan början av säsongen och hållit sig fast där. Bristol City är en flopp. The Robins spelade kvalfinal till Premier League för ett år sedan. I år slutade man på en tionde plats. Burnley däremot har presterat utöver det vanliga. Tillsammans med nykomlingarna Swansea, som slutade på en hederssam åttonde plats, så anser jag att man kryddat andra ligan. Okryddat och smaklöst har QPR och Cardiff stundtals agerat. Bägge lagen har storsatsat för att ta sig till Premier League men har aldrig kunnat lägga in den rätta växeln. Det straffade sig för bägge klubbarna.

Att Leicester skulle ta hem League One var rätt väntat. Något som inte var lika väntat var framgångarna hos andra lag. Nykomlingarna Peterborough exempelvis. The Posh var helt gröna i början av säsongen och började en vinglig vandring upp till toppen. Man lyckades helt enkelt hela vägen och spelar nästa säsong i The Championship. Även Millwall och Leeds framfart har varit glädjande. Två klubbar som berör på alla fronter fick till slut mötas i semikval. Där drog Millwall vinstlotten och ställdes mot lilla Scunthorpe i finalen.
Hade Millwall förväntat sig matcher nästa säsong mot Sheffield-lagen,Newcastle och derby mot Crystal Palace så får man istället inrikta sig på ännu en säsong i League One och där möta två derby-nykomlingar i Charlton och Brentford.
Londonlaget Brentford vann nämligen League Two och tog steget upp i ettan tillsammans med Exeter och Wycombe. Efter kval tog sig även Gillingham upp.
I League Two spelade även Luton denna säsong. Degraderade från League One skulle man ordna upp ekonomin i sista proffsligan. Detta funkade inte, laget fick minuspoäng och lämnade sorgligt nog Football League för spel i The Conference nästa säsong.
Gamla storlaget Bradford hamnade på en blyg nionde plats i år. I slutet av nästa säsong så tror jag att de klättrat upp från de nio stegen. Bradford lär sats nästa säsong. Det är det fler som gör och det kommer jag ta upp framöver.
Till dess, häng med bara!

Från Upton Park till Stonebridge Road

Bättre sent än aldrig så publicerar jag nu den reserecension som lovades efter att vi kommit hem från den senaste Englandsresan. Huckerby har här beskrivit händelseförloppet och här har ni sammanfattningen.

Inför årets andra resa funderade vi på om det skulle bli äkta genuin fotboll från de lägre divisionerna eller om vi skulle satsa på en toppmatch från PL. Nu i efterhand kan man konstatera att vi valde fel på lördagen men rätt på söndagen…..

Resan startade som vanligt med tidig avgång hemifrån och full fart ut till Säve. Jag och Tuvemannen var tidiga och tog plats i baren för att invänta Langham som var något sen. Alltid skönt att få i sig några kalla innan man går ombord på planet. Flygresan gick snabbt och smidigt och vi intog O`Neills på flygplatsen för de första ölen på engelsk mark. Precis som jag skrev efter förra resan valdes den sunkiga bussen bort och det blev det fräscha, snabba och eleganta tåget in till London. Lite dyrare men mycket bättre!
Vi checkade in på Langland Hotel som låg i Bloomsbury med gångavstånd till Tottenham Court Road och Oxford Street. Helt okej ställe och bra pris, dryga 1000 sek för tre nätter.

Resten av fredagen ägnades åt att kolla runt lite i de centrala delarna och besöka så många pubar som möjligt. Även denna gång åkte vi cykeltaxi, vi tre med sammanlagd vikt på nära 300 kg satte oss i en och samma taxi och fransmannen fick cykla oss över Tower Bridge, förbi Downing Street och upp till en pub som låg längre upp för gatan, en cykeltur på sisådär 20 minuter. När vi var framme såg han rejält trött ut men han gnällde inte och det skall han cred för. Det blev ett par öl till på diverse pubar innan vi hyfsat tidigt drog oss tillbaka till hotellet.

På lördagen var det dags för resans första match, vi valde bort Millwall-Leyton Orient och satsade på det heta Londonderbyt West Ham-Chelsea istället. Ett val som man senare kom att ångra…..
Började dagen med en tur ut till norra London och besök i området runt Emirates Stadium. Arsenal spelade på söndagen och vi tänkte kolla om det fanns biljetter och isåfall vad de kostade. Nu visade det sig att inga biljettkassor var öppna så vi bestämde oss för att helt enkelt skita i den matchen. Det fanns som sagt andra alternativ på söndagen…..
Området runt Emirates är rätt trevligt och vi intog tidig lunch där på ett sydamerikanskt kafé och besökte puben Lord Nelson för ännu en Stella innan avfärden österut.
Strul med tunnelbanan gjorde att vi hoppade av stationen innan Upton Park och tog en lång vandring bort mot arenan. En riktigt skön vandring som innehöll pubbesök, massor av störiga småungar som sjung anti-Chelsea sånger och en hel del sköna miljöer. Dessutom gick vi förbi en pub där ALLA (och då menar jag verkligen ALLA) hade SI tröjor på sig. Troligtvis samlingsplatsen för West Hams grabbar och de var jävligt många.
Efter ca 30 minuters vandring var vi framme och stannade för en sista öl på ett fullknökat The Boleyn.
Vi hann med ett besök i den stora souvenirshopen innan vi gick in och intog våra platser. De var riktigt schyssta, högt upp på långsidan på Dr Martens stand.
Matchen och allt runt omkring orkar jag inte skriva så mycket om, West Ham förlorade, stämningen var usel och alla som satt runt oss var antingen svenskar eller norrmän. Majoriteten av dessa var sinnesslöa lantisar som prioriterade folköls drickning framför att se matchen.
Efter matchen var vi rejält besvikna på det mesta och det ända vi ville göra var att dricka mera öl. På väg från arenan gick vi förbi ICF:s souvenirbord och där stod Cass Pennant och skrev autografer och poserade framför kamerorna. Vi tog oss ett kort snack med honom och han poserade mer än gärna framför kameran. Langham framstod som liten bredvid honom!
Vi gick bort till puben närmast tunnelbanan, Queens eller något liknande heter den men vi stannade bara en kort stund innan vi drog vidare. Klientelet därinne påminde om det på Västerhus eller Ada´s därför blev besöket kort.
Gick vidare och förbi tunnelbanestationen i jakt på en ny pub. Hittade Duke of Ediburgh som visade sig vara en riktig kanonpub. Man U-Tottenham på storbild och jättemycket folk. Tottenham hade 2-0 men rasade ihop fullständigt i andra och förlorade till slut med 2-5. Folk firade som galningar och stämningen inne på puben var 100 gånger bättre än inne på arenan.
Ett gäng damer/tanter visade stort intresse för oss men Langham och Tuvemannen lyckades med gemensamma krafter skrämma bort dem, först genom att avslöja sina sympatier för Chelsea och sedan genom diverse andra pinsamheter!
Det hann mörkna innan vi lämnade området och åkte in mot centrala delarna. Väl inne i city fortsatte festen på diverse klubbar och pubar.

Vaknade upp tidigt på söndagen duktigt sleten efter gårdagens festande. Dagens mål var Northfleet, ca 50 minuters tågresa från Charing cross och Conferencematchen mellan Myfootballclub-ägda Ebbsfleet och Salisbury. Tågbiljetterna kostade ynka 8 pund och frukost inhandlades på stationen.
Spenderade resan med att vila och försöka rätta till sig efter gårdagens sjöslag.
Kom fram till Northfleet runt 11 och det första vi fick se var skyltar som visade vägen till arenan. En kort promenad (400 yds enligt skyltarna) senare var vi framme vid arenan och såg till vår stora glädje att den låg granne med en stor pub. Denna öppnade inte förrän 12:00 så vi gick runt arenan och kollade lite. På baksidan var det öppet så vi gick rätt in och kollade runt. Jävlar vilken arena, riktigt gammal, sliten och charmig på en och samma gång. Träffade på lite folk därinne, vaktmästare, styrelsefolk och andra som arbetade för klubben och alla var genuint trevliga och hälsade oss varmt välkomna till Stonebridge Road.
Eftersom klockan närmade sig 12 gick vi tillbaka till puben för intag av mera mat och öl. Pubägaren, ca 40 år, risiga tänder och med Millwall tatuerat på underarmarna blev mer eller mindre chockad när vi berättade att vi kommit ända från Sverige för att se Ebbsfleet spela.
Timmarna fram till match fördrevs med biljardspelande, tv-tittande och intag av grillade burgare och mängder av Stella och Strongbow. Ägarens lilla dotter (ca 2-3 år) och pitbull höll koll på oss inne på puben.
Timmen före matchstart gick vi in på arenan och kollade runt ännu mer. Besökte souvenirshopen för diverse inköp och hann med ytterligare en öl innan matchstart.
Matchen var helt okej och inte mycket sämre än det man brukar se varje vecka här i Sverige. Den slutade 2-2 efter att Ebbsfleet kvitterat på hörna precis i slutet. Båda målen gjordes förövrigt i samband med hörnor och enligt folk vi snackade med var det första hörnmålen på evigheter.
Mitt i andra halvlek tände Salisburyfansen (ca 100 stycken) bengaler och försökte sig på någon form av stormning mot vakter som var positionerade i ena hörnet. Lite tumult under en kort stund innan det lugnade ner sig.
Alla vi träffade var jättetrevliga och vi kände oss verkligen välkomna och efter matchen intogs arenapuben för att fira säsongsavslutningen. Styrelsefolk, manager, supportrar och en och annan spelare drack ihop och stämningen var grym. Efter ett tag samlades alla utanför för en större avtackning för spelarna. Det delades ut diverse priser för årets mål, bästa spelare m.m.
När det var avklarat blev det puben igen. Massor med folk ville snacka med oss hela tiden och klockan rusade i väg. Vår nyfunna norske vän Jörgen förklarade att sista tåget tillbaka till London går ca 22 och missar man det är det kört. Han berättade att han missat det vid ett tidigare besök och att taxin till London kostade hela 80 pund och det ville man helst slippa.
Vi tog tåget tillbaka mot London och drog oss tillbaka till hotellet, helt färdiga efter en mycket intensiv dag och jäkligt många öl.

Hela grejen med Ebbsfleet var riktigt skön och jag kommer garanterat åka tillbaka dit. Just nu väntar jag på spelschemat för kommande säsong men jag är riktigt sugen på att åka över och se första träningsmatchen som går av stapeln 30 juli på Stonebridge Road. Motståndet kommer från League One klubben Colchester.

Måndag och dags att åka hem. Tiden fördrevs med att kolla i affärer och bara dra runt i centrala London. Vi träffade D-day med flickvän och de berättade att det varit livat värre i samband med Millwallmatchen. Planinvasion och annat som inte hör till vanligheterna.
Landade på Säve runt 21:00 och ytterligare en lyckad resa till England var avklarad.

Vid framtida resor kommer jag att koncentrera mig på de lägre divisionerna och enbart försöka uppleva det riktigt äkta med engelsk fotboll. Fotbollen av högsta klass kan jag följa via Canal + och Viasat Sport.
Under nästa säsong är mina huvudmål att se Millwall, Southend och Barnet. Dags att börja planera så fort spelschemat släpps!

//Huckerby

måndag 25 maj 2009

94 Glasgowtitlar är bevis på en extremt ojämn liga


Då spelarna i Glasgow Rangers igår vann borta mot Dundee United med 3-0 så innebar det även att man vann ligan. Man lyfte bucklan för 52:a gången i klubbens historia.
Femtiotvå ligaguld.
Sammanlagt skotska mästare i mer än ett halvt sekel.
Skottland mest överlägsna dominant har 10 mer ligatitlar än Celtic på andraplats.
Sedan är gapet till tredjeplatsen stort. Mycket stort och tre lag delar på den.
Aberdeen, Hearts och Hibernians har alla vunnit ligan 4 gånger medan Dundee United som ändå får anses vara med och kämpar om det varje år endast har en ligatitel.
Att ligan är ojämn är sedan tidigare allmänt känt. Den skotska ligan är i stort sett lika förutsägbar som den portugisiska och grekiska, om inte mer förutsägbar.
För har nämnda ligor tre till fyra topplag så består den skotska endast av två.
Rangers och Celtic. De övriga lagen får år efter år ständigt fokusera sig på att kämpa om tredjeplatsen i ligan och det var många år sedan som guldet hamnade utanför Glasgow.
Efter önskemål så kommer jag hädanefter titt som tätt skriva några rader om fotbollen norr om Carlisle. Skotska ligan är så mycket mer än giganterna Rangers och Celtic.
För trots att duon tillsammans har 94 titlar så har skotska ligan genom åren haft många profiler, alternativa klubbar och framgångsrika epoker.
Visste ni förresten att ”The New Firm” är Aberdeen och Dundee Uniteds motsvarighet till Glasgowderbyt? Visste ni att Dundee United och Dundee FCs supportrar inte hyser något agg mot varandra utan istället förenas mot motståndarna då dessa kommer till Tannadice Park respektive Dens Park? Visste ni att Hibernians från Edinburgh, likt Celtic, grundades av irländska emigranter och dess antagonister Hearts kallas för Mini-Rangers på grund av sitt protestantiska arv?
Om sådant kommer jag skriva då jag lyser upp fotbollen i Skottland.

Burnley vann kval till Premier League


Under säsongens två möten lagen emellan så vann Burnely bägge mot Sheffield United.
Inför 80,518 åskådare idag på Wembley höll trenden i sig.
Burnley besegrade Sheffield United med 1-0.
Matchhjälte blev Wade Elliott i den 13:de minuten med ett mycket snyggt mål.
United pressade på men lyckades aldrig kvittera.
Var Uniteds manager Blackwell frustrerad över att domaren Mike Dean skulle döma matchen innan avspark så var han fullständigt vansinnig efteråt. Dean blåste United på en straff och visade ut Ward, något det lär snackas om i Sheffield ett bra tag.
Men idag var det Burnleys dag.
Manager Owen Coyles grabbar har efter 61 matcher i år visat hela England i cupspel och serie att man bör tas på allvar. I cuperna har skalper tagits mot Arenal,Chelsea,Fulham,WBA och Tottenham. Laget har verkligen utgett sig för att vara en Giant-Killer-Of-The-Year.
I 33 år har man väntat. Nu blev drömmen sann. Burnley, den lilla bomulls och mjölnarstaden från Lancashire är tillbaka i högsta ligan och slog många tvivlar på fingrarna då man bevisade att en småklubb kan stjälpa en anrik klubb från storstan.

Nu drömmer supportrarna om att för första gången på länge få möta ärkerivalen Blackburn i ligaspel.
Firandet över avancemanget lär fortsätta ett bra tag.

1 år med TLC


Ett år har gått.
Idag är det på dagen 1 år sedan jag skrev de första raderna på det konceptet ni sitter framför nu.
Det som först var menat som en alldaglig reflektionssida över vardagen ändrades med tiden till en blogg som dagligen uppdaterades om engelsk fotboll och livet kring den.

Min godevän Huckerby har titt som tätt ställt upp med en del inlägg och detta skall han givetvis ha beröm för. Dessutom får jag tacka gästskribenter och krönikörer för att ni tagit er tid att roa mig och många andra läsare.
Att arbeta med bloggen har tagit mig otaliga timmar i anspråk, men givit mig så mycket mer. Jag gör det inte bara för mig själv utan i huvudsak för er läsare. Och läsare har denna bloggen gott om. Innan besöksräknaren jag hade tidigare kraschade så duggade besöken tätt på bloggen.
Ett par hundra om dagen snittar TLC på och det får anses vara med beröm godkänt.
Jag får även tacka alla som skickat in mail, kommenterat inlägg och på annat sätt gett komplimanger och kritik. Det får bloggen att växa och bli ännu bättre.
Detta inlägg är det 592:a inlägget sedan starten för ett år sedan.
Det är värt att firas.
Hipp hipp hurra!

söndag 24 maj 2009

Sorgens dag i Newcastle

Newcastle är i sorg. För första gången sedan 1989 åker man nu ut högsta ligan. Förlusten på Villa Park skrevs till 0-1. Målet var dessutom ett självmål av Damien Duff. Trots att både Sunderland och Hull förlorade sina matcher så lyckades inte Newcastle av att på egen hand avgöra sitt eget öde.
WBA var redan sedan förra omgången avsågade. Idag stod det mellan Newcastle, Middlesbrough, Hull och Sunderland. Alla fyra lagen förlorade sina respektive matcher idag.
Men Sunderland och Hull drog ändå det längsta strået. Detta strået som innebär förnyat kontrakt.
Ridå i Geordieland.
Att Middlesbrough gjorde det och trillar ur spelar ingen roll för mig. Laget har aldrig tilltalat mig. Det har däremot Newcastle gjort. Jag har besökt staden, sett laget på St James Park och Stadium Of Light och älskat atmosfären runt hela konceptet. Därför sörjer jag med The Geordies en dag som denna. Men samtidigt finns det inget ont som inte för något gott med sig. I och med degraderingen kan nu klubbens rannsaka sig själva, städa ut allt gammalt och sådant som är till skada. Ta in nytt på alla fronter från styrelserum ända ner till materialhanterare. Det är ett måste ifall klubben skall komma på fötter igen.

Scunthorpe dagens Wembleyvinnare

Det var blått och vitt som dominerade idag på Wembley. I ett hav med Millwall supportrar så var Scunthorpe en minoritetens ö.
Och det var minoriteten som skulle glädjas mest under dagen.
Sparrow var mannen i Scunthorpe som hittade målet först. Trots ledningen pressade Millwall på och skapade chans på chans utan resultat. Trycket gav med sig och då Alexander genom ett mycket snyggt långskott kunde kvittera så exploderade Wembley. Två minuter senare var decibelnivån närmare bristningsgränsen då samme Alexander gjorde 2-1.
Det var här jag såg Millwall klara för The Championship. Förmodligen gjorde även laget det, för i andra halvlek ryckte Scunthorpe upp sig och Sparrow kunde återigen få Scunthorpe-lägret att fira då han kvitterade. Spiken i Millwall-kistan satte Woolford 5 minuter från slutet. Scunthorpe tog steget upp i The Championship och tusentals Millwall-anhängare fick åka hem till Bermondsey med omnejd och slicka såren. Var det Millwall som hade mest chanser idag så var det Scunthorpe som var bäst på att avsluta sina,
Jag trodde på Millwall. Jag trodde att man skulle klara av detta idag. En seger hade inneburit ett enormt uppsving och förmodligen hade man kunnat etablera sig i The Championship bättre än vad ett lag som Scunthorpe kan göra. Man är från London. Bara en sådan sak är guld värt då det kommer till sponsorer och övergångar. Man har dessutom en anrik historia bakom sig och en kultur, om än en i etablissemangets ögon negativ sådan, som gör klubben till ett starkt varunamn. Dessutom har man en ny ägare och fått ett uppsving i den tidigare skrala ekonomin.
Nu kommer jag till Scunthorpe. Vad har dem att erbjuda den engelska toppfotbollen?
Som jag ser det så är det en buckla från dagens finalvinst. Mer än så är det inte, men det räcker gott och väl för dem en kväll som denna.

Gillingham tillbaka i League One


Majoriteten av de 53,706 åskådarna på Wembley var inställda på förlängning. Då visade anfallaren Simeon Jackson upp sig. I 90 minuten får Gillingham en hörna. Josh Wright skjuter iväg bollen i en båge som träffar Jacksons huvud. Bollen nickas in bakom Shrewsburymålvakten Daniels. Glädjescenerna är ofattbara. Minuten senare blåser domare Clive Oliver av matchen.
Gillingham vinner kvalfinalen mot Shrewsbury med 1-0.
The Gills är tillbaka i League One.
Sejouren i League Two blev inte långvarig. En säsong behövde The Gills för att ta sig tillbaka.
Shrewsbury deppade. Det går troll i deras kvalförsök. 2007 förlorade man i finalen mot Bristol Rovers då man spelade för en plats i League One.

lördag 23 maj 2009

Det var då...

Året är 1989.
Platsen är Roker Park i Sunderland.
Ligacupmatch mellan Sunderland och Coventry.
Efter en närkamp mellan Coventrys skotska anfallare David Speedie och Sunderland försvararen Gary Bennet tappar den sistnämnda behärskningen.
Med ett strypgrepp kastar han Speedie ut i ett uppretat folkhav och blir sedermera utvisad. Samma öde går även hetsporren Speedie tillmötes.


http://www.youtube.com/watch?v=KU8Lwixj6mk&feature=player_embedded

Brummies shoppar loss i Skottland?

Är man nykomling i högsta ligan så får man se om sin garderob. Nytt och fräscht skall in och då får det även kosta. Men till vilket pris?
Manager McLeish vill köpa sådant han känner till. Med erfarenhet av skotska ligan och det skotska landslaget så sneglar han nu på Glasgow-spelare.
Barry Ferguson och Kris Boyd.
Barry Ferguson har sedan incidenten i skotska landslaget, då han först söp till innan en landskamp mot Holland och sedan gjorde obscena gester mot press och publik, varit satt i kylan i Skottland. 2003 köptes han av Blackburn för 7,5 miljoner pund, men tiden i Blackburn blev inte som de bägge parterna hade förväntat sig. Ferguson skadade ankeln och var borta ett tag.
Detta satte sina spår och rent socialt så fungerade det inte. 17 månader senare köptes Ferguson tillbaka till Rangers för nästan hälften av summan han hade sålts för. Sedan dess har Ferguson varit en av skotska ligans bästa.

Kris Boyd vräker in mål i Rangers. 26 stycken har det blivit denna säsongen och han är älskad av Ibrox-publiken. Dessa glädjs inte av ryktena m en försäljning till nykomlingarna Birmingham. Klubben lade ett 3,8 miljoner punds erbjudande till Boyd då transferfönstret öppnade vid årsskiftet. Boyd tackade då nej. Nu när Birmingham har nått Premier League skall tongångarna vara annorlundare.
Kan det måhända bli en Ibrox-duo på St Andrews framåt hösten?

McLeish och Birmingham har inte fått nog av Skottland och Glasgow. Det andra laget i staden har en veteran i backlinjen. 33-åriga Bobo Baldé har varit med länge och guineanen besitter en hel del rutin genom sina år i Celtic. Balde har dock fått se sig förflyttas till bänken då ungtuppar tagit hans plats på plan. Då kontraktet med Celtic går ut i sommar står Baldé klubblös. Kanske inte så länge med tanke på lockbuden från Birmingham?

Blackwell i korståg mot domare

Sheffield United spelar på måndag säsongens i särklass viktigaste match.
Mycket skall stämma in för att besegra Burnley i finalen.
Men så här dagarna innan drabbning har klubben stött på en tidig patrull och det är ingen lätt motståndare att tampas mot.
Domaren som skall döma måndagens final är ingen mindre än Mike Dean. Dean dömde bort United i senaste derbyt mot Wednesday och har sedan dess fått mycket kritik från United-håll.
Uniteds Matthew Kilgallon blev felaktigt utvisad efter 27 minuter i matchen som Wednesday senare vann med 1-0.
Manager Kevin Blackwell skrädde inte orden då han i radio och press misskrediterade Dean.
Ironiskt nog blev Dean, den av FA, utvalde till att döma play-off finalen och detta har rört upp känslorna i United-lägret återigen. Blackwell har tydligt poängterat att man inte vill ha mer med Dean att göra. ”-Kunde han förstöra ett derby så är han även kapabel till att kunna förstöra för oss i en kvalfinal” skall Blackwell ha sagt.

Ära och prestige står på spel men i synnerhet den ekonomiska biten. En uppflyttning till Premier League genererar en hel del intäkter till Blades.
För att det skall gå igenom krävs att domaren inte från start har ett ont öga till klubben.
Manager Kevin Blackwell borde hålla tungan rätt i mun så här dagarna innan och inte ställa till med för mycket rubriker i media. Även fotbollsdomare är läskunniga, förmodar jag…

fredag 22 maj 2009

Visste du att...

* Cardiff Citys Sunderlandlån Michael Chopra är den första spelaren med indiskt ursprung som spelat i Premier League och även gjort mål i samma liga. Med en indisk pappa så kan han även spela för det indiska landslaget eftersom han aldrig gjort en A-landskamp för England.

* Det allra första Premier League-målet någonsin gjordes av Brian Deane i Sheffield United i en 2-1-vinst mot Manchester United säsongen 92/93.

* Steve Bull gjorde hela 306 mål på 545 matcher mellan åren 1986-1999 i Wolverhampton.
Han kom att bli den största spelaren någonsin i Wolverhamptons historia.
Klubben beslutade därför att i juni 2003 döpa om en av läktarna på Molineux, tidigare John Ireland Stand, till Steve Bull Stand. Mer än så kan man inte hedra en ikon.

* Den tyngsta spelaren någonsin är en målvakt som hette Bill Foulke."Fatty." som han kallades firade triumfer i Sheffield United, Chelsea och Bradford och var verskam mellan åren 1894-1907. Han var 193 cm lång och vägde 141 kg när han var som bäst. Den temperamentsfulle Foulke fick en gång en match avbruten, då han hängde i ribban så den gick av.

* Blackburn Rovers John Mclntyre var hemma mot Everton 16 september 1972 på ett extremt målhumör. Under loppet av 5 minuter så lyckades han göra 4 mål.
Rekordet står sig än idag.

* Lilla Wigan vill göra som de stora lagen och satsar på andra kontinenter. I Amr Zaki och Mido har man bundit upp sig i Egypten. I Ecuador har man skaffat sig fotfäste och nya supportrar i och med att Antonio Valencia spelar i klubben. Och för att charma fotbollspubliken i Centralamerika värvade man 2008 vänsterbacken Mayonor Figueroa från den honduranska klubben Olimpia.

Spel idag och inför helgen

I ett försök att dryga ut kommande månadslön så begav jag mig idag till det lokala spelombudet.
En trippel på Lången blev en hemmaseger för Häcken mot Helsingborg, oavgjort mellan Ahlafors och Gunnilse och samma utgång i Örebroderbyt mellan BK Forward och Karlslund.
En tia i insats kommer att ge mig 400:-.
Inte illa för vågade chansningar och osäkra kort då man spelar på klubbar i de lägre svenska serierna.
Helgens stryktipsrader är av blandade resultat. Jag har mina aningar om att Hull kommer att ta poäng eller till och med vinna hemma mot Manchester United i den sista omgången. Orsaken till detta är att United lär ställa upp med ett B-betonat lag eftersom man kommer att vila de bästa till Champions League-finalen. Sunderland däremot kommer förlora hemma mot Chelsea medan dess antagonister Newcastle kanske kan få till ett oavgjort resultat på Villa Park mot Aston Villa.
Blackburn kommer förmodligen inte ha några problem att besegra WBA hemma samtidigt som jag hoppas och tror att West Ham släcker lampan för Middlesbrough.
Fulham och Everton är lag som imponerat i år och en match mellan dem är ett givet kryss.
Man tar ut varandra helt enkelt.

Portsmouth har haft en motig säsong och blandat resultaten mer negativt än positivt. I sista omgången förlorar man på JJB Stadium mot Wigan.
Manchester City har likt Portsmouth svajjat en del under säsongen men jag tror ändå att man vill avsluta snyggt inför hemmapubliken mot Bolton. Seger till City.
Arsenal vill även dem avsluta säsongen snyggt och värdigt och lär spela ut ett Stoke som är nöjda med att bli mittenlag som nykomling.
Stryktipsets sista match är Superettanmatchen Vasalund mot Ängelholm. Då jag inte vet så mycket om verken solnaiterna eller skåningarna så chansade jag på en hemmaseger.

Derbydagarnas förbannelse

Derbyn är en del av fotbollen som man hyser en hatkärlek till.
Derbydagar är präglade av allt från oro, ängslan och nervositet till sömnlöshet, ofokusering och allmänt kaos inombords.
Någonting som egentligen skall vara hoppfullt, spännande och roligt blir istället raka motsatsen.
En hel säsong kan gå åt helvete, men det gör ingenting ifall man vinner derbyna.
Emellanåt kan det kännas så.
Derbyn är ett nödvändigt ont.
Så mycket mer än 90 minuter.
Och efteråt pustar man ut och luften går helt ur ens kropp och själ.
Skall det vara så? Fotbollen är mer än bara 90 minuter och lever man sig inte in i den till fullo så lär man aldrig kunna förstå sig på det lidandet som den för med sig.
Så här dagen efter är allting som i en dvala. Vid en seger är det euforiska känslor, men för den förlorande sidan så är det melankoli, depp och tristess.
De tre nämnda negativa faktorerna är dessvärre något som präglar mig en dag som denna.
Är det verkligen värt att må så och utsätta sig själv för den sortens plåga?

onsdag 20 maj 2009

Det är något fel med City

Det tänkta storbygget City med alla miljarder runt omkring sig är sedan avskedandet av Svennis en klubb i smärre kaos. Med ägare som ser fotbollen som en bricka i ett politiskt och ekonomiskt spel och en manager i Hughes som inte klarar av att arbeta med fixstjärnor så är klubbens resultat denna säsong ett fiasko sett till tabellposition och ett ständigt slöseri med pengar som endast försvinner.
City kommer alltid att leva i skuggan av storebror United. Tyvärr.
City är i mina ögon mer äkta och genuint än United och då de bägge möts så ser jag alltid City som vinnare.
Men City saknar allt det som United har. Balans och struktur och en förbannat bra organisation. Inte ens tusen miljarder pund kan köpa det konceptet.
Att sedan Hughes är en gammal adept till Sir Alex är en annan femma som får City att känna sig som en blek kopia. Det är mycket som gått fel sedan Svennis dagar. Allt är i grund och botten Thaksin Shinawatras fel. Hans ointresse och okunskap i ämnet fotboll gjorde att det som såg ut att kunna bli en bra språngbräda upp i toppen för City istället förvandlades till en grå massa och en sorgsen klump. Inte ens Robinho passar in eller är skapt att spela för klubben under de premisser som finns där nu. Att Kaka nobbade miljoner i lön säger det mesta. Jag höll även på att sätta ölen i vrångstrupen då jag läste på BBC Sport om att klubben även hade visat intresse och lagt ett bud på Barcelonas Lionel Messi.
Trodde först att det var ett skämt, men då jag sedan tidigare vet att City svävat ut med anbud på Kaka och en mängd andra världsstjärnor så slutade jag att förvånas.
Messi i City finns inte i en korrekt värld. Ungefär lika troligt som att Middlesbrough hade fått utmärkelsen Årets Stad i England.
Det blir bara fel.

tisdag 19 maj 2009

Att pendla mellan hopp och förtvivlan. En vanesak!

" - I've supported the Black Cats for 50 years - It's always been like this, I'm used to it !"

Citat är taget från en hängiven Sunderland anhängare. Det som började så bra och såg så ljust ut, med bland annat vinst över Newcastle i första derbyt, är idag precis som det brukar vara. Kampen om överlevnad är densamma varje säsong Sunderland spelar i Premier League. Igår hade man kunnat säkra sin plats i ligan inför säsongen 09/10, men gick på en mina på Fratton Park. Hemmalaget Portsmouth, som absolut inte rosat marknaden denna säong, red ut stormen och besegrade The Black Cats med 3-1. Man har det dock i egna händer nu i sista omgången. Tillskillnad från ärkerivalen Newcastle, som ligger under strecket, behöver man endast slå Chelsea för att stanna kvar. Eller så kan man istället förlita sig på och hoppas att Aston Villa och West Ham gör sitt jobb och besegrar Newcastle respektive Middlesbrough.

Att pendla mellan hopp och förtvivlan hör till vardagen för de flesta Sunderland supportrar. Att aldrig riktigt kunna få pusta ut, känna tryggheten i spelet och sans och balans i klubben tillhör även det vardagen för dem rödsvarta.

Någon som ser ett samband mellan Sunderland och GAIS-supportrar?

Är Bolton för hårt för Elmander?

Det surras om svenskar i Manchester med omnejd. I synnerhet i dagstidningen ”Manchester Evening News”. Tidningen har intervjuat Johan Elmander som fått ge sin syn på den engelska fotbollen.
Och det är närmare en snyfthitoria än en hyllning till en före detta skyttekung.
Inför Boltons säsongsavslutning mot Manchester City står han endast på fem gjorda mål. Det var inte det Johan Elmander hade förväntat sig då han skrev på för Bolton.
För 120 miljoner kronor förväntade sig klubben en målspruta då man inhandlade Elmander från franska Toulouse. Så här i efterhand kan man lätt konstatera att han inte levt upp till förväntningarna.


Personligen trodde jag på Elmander då han skrev på för Bolton. Han var fixstjärnan i den franska ligan och vass i landslaget. Men någonstans gick det snett. Tempot och den fysiska spelstilen i Premier League tog musten och en kraftig bit av självförtroendet ur honom.
Hade jag varit en inbiten Bolton-supporter hade jag sett köpet som en floppvärvning där klubben kastade slantarna i engelska kanalen.
Det tror jag att många av de frekventa besökarna på Reebok Stadium också gör.