TLC- SVERIGES STÖRSTA OCH BÄSTA BLOGG OM BRITTISK FOTBOLL

tisdag 31 mars 2009

Tro,Hoop och Forest!

Efter sex år som huvudsponsor till Nottingham Forest avslutar Capital One och klubben samarbetet efter säsongen.I sommar går Capital Ones sponsoravtal med Nottingham Forest ut. I veckan meddelade Forest via sin officiella hemsida att man inte kommer förnya det avtal och därmed avslutar man sin sex år långa relation. Någon ny huvudsponsor är dock inte klar i dagsläget. Finanskrisen slår mot allt och alla idag. För en anrik klubb som Nottingham, som har ett arv att förvalta och relativt krävande supportrar, så får man börja om på ruta ett. Forest som var nykomlingar i år har haft det tufft i The Championship och ligger just för tillfället strax under nedflyttningsstrecket. En motgång kommer sällan ensam. Aston Villas Marlon Harewood nobbade Forest för att bli utlånad till Wolves istället. Något som inte är speciellt populärt hos Forests manager Billy Davies, som mer eller mindre blev lovad en övergång. En spelare som Harewood hade behövts i Forest nu såsom tabelläget ser ut för tillfället.

SVT:s reseprogram ”Packat och Klart” visar för första gången måndagen den 6 april kl. 21.00, på SVT 1 något rätt annorlunda. Man får då följa reseteamet med programledaren Anders Rosén i spetsen då dessa utforskar Loftus Road, Queens Park-land och de svenska supportrarna som hör till klubben, Swedish Hoops. Klart sevärt ifall du vill beskåda svenska lantisar på Londonbesök med tre halsdukar, matchtröjor och diverse annat tingeltangel som hade fått en gran på julafton att se blek ut. Lägg då till den typiska svennebanan utstyrseln i övrigt med en kramsnus fastklistrad på framtänderna, en simmig onykter blick och ett par uttvättade jeans från Dressmann. Att man på SVT sedan väljer att följa ett nykomersiellt gäng som QPR, med biljettpriser som överstiger de flesta Premier League lagen och med ett lag som är överskattat modell värre, är en helt annan femma. Come On You Hoops!

Olika sorters nomineringar!

The Championships bästa spelare tillhör Wolverhampton och heter Sylvan Ebanks-Blake.
Detta priset nominerades Ebanks-Blake till i söndags då han mottog priset för “Championship Player of the Year” under galatillställningen Football League Awards.
23 åriga Ebanks-Blake mottog också priset för Årets Mål efter en riktig balja i en match mot Charlton under Mars månad.
Tack vare hans insatser i den orangesvarta tröjan så är Wolves ytterst nära spel i Premier League nästa säsong. Med 24 mål denna säsongen så leder han med hela sex mål före Readings Doyle. Imponerande målskörd.
Ian Holloway är mannen som får ta på sig Ebanks-Blakes formkurva.
Enligt Wolvesanfallaren så är det hans gamla manager Holloway i Plymouth som gjorde honom till den spelare han är idag. Frågan är vad Sir Alex Ferguson har att komma med i denna såpa? Sir Alex var den som fick Ebanks-Blakes att skina upp i Manchester Uniteds breda reservtrupp.

Shrewsbury, Southend och Wolves blev förövrigt nominerade till priset
”Family Club Of The Year” under samma gala.
Ifall denna myspys utnämning handlar om aktiviteter såsom picknick,bollhav och poängpromenad, förtäljer inte historien.

”Claret and You” heter Burnleys matchprogram. Detta blev framröstat som det bästa matchprogrammet I hela ligasystemet på grund av sina anlaytiska texter,intervjuer och intressanta reportage. Frågar du en Blackburn Rovers supporter om denna nominering så lär han konfunderat skaka på huvudet. I Blackburn anser man nämligen att grannstaden Burnley är ett jättekollektiv med analfabeter och där de enda läs och skrivkunniga är dyslektiker.

måndag 30 mars 2009

Tvångsmässigt beteende!?

Ritualer, udda ceremonier och andra skrockfulla ting är saker som många fotbollsspelare håller sig till innan match. Troende katolska spelare exempelvis gör
Ave Maria tecknet som bildar ett kors mot överkroppen. En del afrikanska spelare gör stamritualiska gester medan andra kan få för sig att endast beträda planen med vänster fot eller sätta ner ena handen i mattan vid inmarsch.
Paul McGrath, Paul Merson och Tony Adams tillhörde den äldre generationen som grundade med ett par riviga järn innan matcherna, ett beteende som var vanligt förekommande förr.
Sedan finns det dem som går lite till ytterligheter.

Den walesiska mittfältaren Josh Low i League One-klubben Cheltenham lär ha som regel och tradition, då han går in på Whaddon Road, att alltid lägga av en brakare i spelargången.
Detta udda och märkliga beteende har fått många medspelare och motståndare att i ordens rätta mening rynka på näsan.
Enligt rykten skall manager Martin Allen sagt åt honom att sluta äta ”Welsh goat's cheese & leek tart”, en pajliknande walesisk nationalrätt, innan match just på grund av att denna föda sätter fart på Lows tarmsystem lite överdrivet mycket.
På något sätt anser jag ändå att detta ryktet är skitkul!


En annan rätt sunkig och sliskig ceremoni lär även John Angus ha haft. Angus var en stjärnspelare i Burnley mellan åren 1955-1972 och gjorde näspetande till en vana innan match. Innehållet han lyckades få ut ur luktorganet kletade han fast på sina shorts.
Ifall de shortsen tvättades någon gång under Angus 439 matcher för klubben förtäljer dock inte historien. Frågan är om detta gjorde högerbacken och publikfavoriten extra näsvis?

Sex dagar kvar....


Den allsvenska abstinensen växer.

söndag 29 mars 2009

Hansson och Wittberg i kaos på Windsor Park!

Polacker är inte jätteomtyckta i Storbritannien. På senare tid har de bland annat konkurrerat ut den inhemska befolkningen på arbetsmarknaden. Igår möttes Nordirland och Polen på Windsor Park.Uppladdningen till matchen blev inte alls vad polisen och arrangörerna hade tänkt sig. Flera tusentals polacker åkte över irländska sjön och startade tidigt sitt festande. Som de troende katoliker polackerna är så spelade man naturligtvis på dessa strängar då man för dagen mötte ett land där religionen spelar en betydande roll. Flaggor med påvemotiv vajade i vinden, vilket fick lördagsflanörer i Belfast att reagera kraftigt över.
Oroligheter bröt ut då man började vifta med en republikans irländsk flagga. Därefter gjorde polisen misstaget att låta hemma och bortasupportrar ladda upp inför matchen på samma pub. Detta slutade givetvis med storslagsmål och en vandaliserad pub med skador för tusentals pund.Intill arenan drabbade supportrarna återigen ihop med varandra. Fyrverkeripjäser,flaskor och stenar for genom luften.Nio personer greps av polisen.Matchen vanns med 3-2 av Nordirland efter mål av Cardiffs Feeney, Manchester Uniteds Johnny Evans och ett polskt självmål. Det svenska domarteamet med Martin Hansson i spetsen fick en hektisk arbetdag. Stök såväl på plan som på läktarna. Linjemannen Stefan Wittberg fick ett mynt i huvudet och Hansson bröt matchen för ett tag.Efter matchen samlades uppretade, mellan 50-60 stycken, Nordirländare utanför arenan Windsor Park där man snart drabbade samman med kravallutrustad polis.

För polisen och Befastborna är väl detta scenario en vardag,men det svenska domarteamet lär ha mardrömmar ett bra tag.Frågan är vad det var för valör Wittberg fick smaka på? Med tanke på den sviktande kronan så kanske han borde ha samlat in de mynt som regnade ner över planen?!

Chesterfield - Saltergate

League Two laget Chesterfield FC grundades 1866 och är den fjärde äldsta klubben i ligasystemet. Arenan Saltergate däremot är något yngre, men med tanke på dess utseende så kan man lätt tro att arenan är äldre. Dock så är den ändå en av de äldsta i Storbritannien som fortfarande används. Under slutet av 1800-talet och i början av förra seklet användes arenan för cricket i första hand. Arenan byggdes 1884, är i mycket dåligt skick och tar idag 8.504 åskådare. Under årens lopp har ingenting märkvärdigt gjorts för att få till en rejäl ansiktlyftning. Saltergate, även kallas

Recreation Ground, är med andra ord den omodernaste arenan i hela Storbritannien.
2006 klubbades ett beslut igenom av supportrar till klubben, i samråd med stadens styrande och med klubbens styrelse, om en ny arena. För 13,5 miljoner pund skulle man få en arena med plats för 10.500 åskådare och vara ihopbyggd med en Tesco affär,kontor och hotell.
Arenan beräknas vara klar år 2010.

Efter att ha sett dessa bilderna så unnar jag verkligen supportrarna till klubben ett nybygge.

Ett bygge som skulle ha gjorts för mycket längesedan. Dock så finns det en kultstatus i hela grejen.







lördag 28 mars 2009

Landslaget lyser upp de svenska hemmen!

Aningen mör idag. Biljard, grogg, öl och vin hos Tuvemannen igår. Det slutade med att man trillade hemåt framåt småtimmarna. Dagen har tillbringats mycket spartanskt och den lär fortsätta så. Fint väder på centrala Hisingen. Det är då fan att det alltid skall vara det då man är bakis. Smått deppigt.
Landskamper idag. Sverige åker ner till Portugal där man har en svår match framför sig.
Portugal är pressade att vinna och lär tyvärr nog också göra detta.
Det dåliga samvetet över en kass miljöpolitik har gjort att förespråkare världen över startat ett jippo man kallar för ”Earth Hour”
Det är Världsnaturfonden som ligger bakom manifestationen som ska få folk att släcka lamporna från klockan halv nio till halv tio. Tanken är att uppmärksamma problematiken med klimatfrågan inför FN:s klimatmöte.
Jag har svårt att se detta slå ut på fullt allvar i de svenska hemmen ikväll då folk förbereder sig för fotbollen på tv. Dåligt tajmat? Nä, folk har i alla tider först reagerat på saker och ting då det antingen är för sent eller i den såkallade elfte timmen. Själv lär jag sitta klistrad i soffan, upplyst som jag alltid är.

fredag 27 mars 2009

TLC on tour - Peter Antoine,tjurar och Griffin Park!

En dryg månad har nu gått sedan resan och här kommer äntligen storyn om vad som hände.
I mitten av januari drabbades jag och Langham av svår Englandsabstinens och vi beslutade att boka en kort helg i London. Avresa fredag 27 mars och hem söndag 1 mars.
Långt före avresan bestämde vi att Brentford och dess arena Griffin Park skulle besökas trots att det spelades en hel del andra intressanta matcher denna helg. Jag hade hört om deras arena och att det låg en pub i varje hörn och det var ju något man måste se.
Träffades hos Langham tidigt och även denna gång ogillades vårt tidiga ölintag av chauffören. Var ute på Säve en stund innan nio och eftersom vi denna gång checkat in online var det bara att gå direkt till säkerhetskontrollen. Smidigt och snabbt gick det och man slapp den långa kön till den normala incheckningen där man brukar irritera sig på folk som glömt sina pass, tappat sitt bokningsnummer eller bara är allmänt bakom.
Vi intog baren och ett par kalla öl hann vi med innan det var dags att gå på planet. Som vanligt en del mäck när man skall gå på men det gick ändå rätt smidigt
Resan över Nordsjön gick snabbt och eftersom vi inte behövde vänta på några väskor kom vi snabbt igenom både pass och säkerhetskontroll. Här begick vi sedan ett stort misstag när vi valde den billigare bussen framför tåget. Bussresan till Victoria tog två timmar och detta var garanterat sista gången jag åkte buss från Stansted. I framtiden kommer det alltid bli tåg.
Vi hade valt samma hotell (råtthål) som sist men denna gång slapp vi svinstian i källaren utan fick ett helt okej rum högst upp i huset.
Vår plan för fredagen var att åka till Doncaster och se matchen mot Derby. Vi hade kollat upp tågpriser på nätet innan och det skulle kosta ca 50-55 pund t/r. På väg till King´s cross avverkades ett par pubar och den obeskrivliga känslan att man är på semester började infinna sig. När vi kom fram till biljettkontoret visade det sig att tågresan skulle kosta 125 pund och det kändes lite i saftigaste laget. Nu fick vi ändra våra planer lite snabbt och efter en snabb lunch på Subway bestämde vi att ta tunnelbanan ut till Highbury & Islington för att kolla området, kolla Emirates Stadium och besöka några pubar.
Till skillnad från lokalkonkurrenterna Tottenhams område var detta ett helt okej och hyfsat trevligt område. Ett par riktigt trevliga äkta brittiska pubar avverkades innan vi kom fram till den helt magnifika Emirates. Efter att besökt deras souvernirvaruhus och kollat runt lite på arenan gick vi ner på andra sidan och in på puben Drayton Park. Ett ställe som troligtvis är fullproppat varje gång Arsenal spelar och att ägarna troligtvis lever rätt bra pga det. Innan vi kom hit hade jag hört att gamla Highbury skulle ligga rätt nära Emirates och att en läktare bevarats och integrerats i de nya bostadshus som byggs på platsen. Efter några öl blev nyfikenheten för stor och vi beslutade att kolla in det som en gång var Highbury. 10-15 minuters promenad senare var vi framme och kunde se att den gamla östra läktaren numera var en del av någon form av trädgårdsstad. Dessvärre hade det blivit rätt mörkt vid det här laget så det var rätt svårt att se något förutom konturerna.
Vi bestämde oss för att lämna området och åka mot de centrala delarna för intag av match och öl. En sista öl i området intogs på en mycket ogästvänlig pub som låg granne med Holloway Road:s tunnelbanestation.
Mat intogs på ett riktigt schysst ställe i närheten av Carnaby Street och Langham underhöll genom att brottas med deras maskot, en enorm tjur. Dessbättre hoppade han över den ursprungliga idén som var att rida på den……
Kvällen fortsatte och avslutades på O´Neill´s pub och vi begav oss hem till hotellet efter en lång dag ca 01:00.
Morgon efter berättade Langham att vår rumsgranne, en enormt fet kopia av Peter Antoine hade knackat på vårt rum mitt i natten och när dörren öppnades sagt ”Sorry wrong room”. Vet man inte vilket rum man bor på så skall man heller inte ta in på hotell.
Langham var mycket upprörd och tyckte att den tjocke grisen borde ha lite koll på vilket rum han bor i och det ledde till att en kreativ diskussion om hur vi skulle hämnas tog vid. Vi lämnade rummet runt 09:00 för intag av frukost och passade på att banka så mycket vi orkade på hans rum.
Dagens match var Brentford-Bury och innan dess skulle vi hinna med lite shopping och annat i de centrala delarna. Vi avverkade de vanliga gatorna i City och intog en pub på en sidogata till Carnaby Street för dagens första öl. Besöket i Henri Lloydaffären blev för en gång skull en besvikelse. Nästan ingenting fanns och det visade sig att de skulle få in vår/sommar grejerna veckan efter. Otur.Efter ett kort stopp på hotellet bar det av ut mot South Ealing. Bytte till buss där och åkte bort mot arenan. Kollade lite i området, besökte souvernirshopen och gick till en av pubarna som låg i arenans absoluta närhet. Här stod Brentford och Bury supportrar och drack öl ihop och enbart ett fåtal poliser var närvarande.
Något förköp av biljetter behövdes inte utan det var bara att betala de 18 punden direkt vid vändkorset. Våra platser var bakom mål och det var ståplats. Kändes nästan som man var på Gamla Ullevi igen.
Matchen i sig var väl ingen höjdare men stämningen var bra, Brentford vann med 1-0 och befäste sin plats i toppen av League Two. Folk som vi pratade med frågade om vi tillhörde Swe Bees men det sa vi bestämt nej till. Swebees verkar vara en samling lantisar som söker någon form av bekräftelse. Läste på deras hemsida att de under en kväll då de druckit öl bestämt sig för att starta en svensk supporterklubb till någon mindre klubb och att det var mer eller mindre slumpen som gjorde att det blev Brentford. Riktiga pajasar i mina ögon men vill man bilda sig en egen uppfattning kan man gå in på deras SvenskaFans sida.
Efter matchen gick vi till en annan av pubarna utanför arenan, The New Inn där blev det en hel del öl och rugbytittande. Om jag fattade det hela rätt var stället en Celticpub och inflyttade skottar och irländare brukar hålla till där.
Vi bestämde oss efter ett tag att dra oss tillbaka mot City. En hamburgare intogs i närheten av Hammersmith och kvällen avslutades med besök på diverse pubar.
På söndagen var det dags att åka hem men vi bestämde oss för att åka en sväng utan till Wembley där det skulle spelas ligacupfinal mellan Tottenham och Man U. Vi tog tunnelbanan ut till Stonebridge Park och påbörjade där en lång vandring bort mot Nya Wembley. Intog dagens första öl på en rätt rufflig pub där snubben bakom baren hade en stor Liverpooltatuering på underarmen. Han frågade om vi var Tottenham eller Man U men när vi sa att vi bara var här för att kolla läget fnös han och något motvilligt hällde han upp två pints med iskall Stella.
Vandringen fortsatte och det tog lång tid innan vi kom fram till arenan. Nya Wembley är ett imponerande bygge men ack så kall och känslolös. Vi gick ett varv runt arenan innan vi började gå ner mot Wembley Central. På denna sidan var pubarna knökfulla med Spursfans som laddade för finalen och på varje ställe sjöngs det sånger om Sol Campbell och Arsene Wenger och det var inga snälla sånger direkt.
Efter detta var det dags att åka tillbaka till hotellet, hämta våra väskor och påbörja den långa tråkiga resan med buss till Stansted. Vi kommer upp till Stansted ca 16:30 och jag hann bränna lite pengar på en Hackettpiké och en parfym.
Denna dag spelade West Ham-Man C med start klockan 12:30, vi hade först tänkt att gå men vågade inte chansa pga rädsla att missa planet. Dock träffade vi några andra snubbar som gick på matchen och det hade fått stressa som fan men hunnit upp till flygplatsen i tid.
Återigen en riktigt rolig resa och jag börjar redan längta till nästa

//Huckerby

torsdag 26 mars 2009

Veteranernas revansch?

Med 213 matcher i Leeds mellan åren 1995-2004 och sedan spel i spanska Levante tillsammans med Johan Mjällby. 64 landskamper för Irland och även lagt landslagströjan på hyllan. En kortare sejour i Sunderland och senast i Blackpool.
Irländaren och veteranen Ian Harte har varit med länge trots sin relativt unga ålder, 31 år.
Nu uppges den stabila försvararen vara klar för Carlisle. Ser ni formkurvan? Premier League, Championship och nu League One.
Hoppjärkan Harte har även varit på provspel hos norska Vålerengen, Sheffield United, Wolves, Charlton och skotska St Mirren.
Rastlösare själ får man leta efter. Undra om han finner ro i Carlisle?


Wycombe krigar om serieledningen i League Two och för att stabilisera sig har man nu värvat en riktig veteran. Frank Sinclair, 37 år, tillhörde en av min barndoms favoriter i Chelsea. Stark och tung back som ironiskt fått smeknamnet ”The Own Goal King” för sina självmål under karriären. West Bromwich, Burnley, Leicester och Lincoln har varit andra klubbadresser. Wycombes manager Peter Taylor känner Sinclair sedan deras gemensamma tid i Leicester och lovordar honom stort. ”Sinclair is a other word for quality” är ett citat ifrån Taylor.
Ifall det blir några fler självmål i Wycombe återstår att se, men trots allt gör Wycombe en bra värvning. En kvalitévärvning.

"Watford FC is in my blood. Wherever I am in the world I cannot resist keeping up with the news about Watford”
Orden kommer från mister Watford him self, Sir Elton John.
Sångaren Elton John har satt Watford på kartan som ett alternativt poplag genom åren. Hans läggning har dock fått motståndarna att föraktfullt kalla klubben Twatford och Vicarage Road för Wicked Rage Road.
I Watford är han dock en ikon. Efter en tids frånvaro är han tillbaka i klubben som ”honorary life president”. Detta på grund av sin nära vän Graham Taylor som nyligen fått en plats i klubbens styrelse.
De bägge lärde känna varandra då Taylor var manager i klubben från och till mellan 1970-2000 och Elton John var ägare.
Nu kan kärleken åter spira hos ”The Hornets” eller skall man säga
”Horny-ets”?

Bland Lufsar och kvalfinaler!

Hungrigare än en bulgarisk vakthund äntrade jag Wieselgrens Pizzeria efter jobbet. En Bella med stark och vilökssås senare var jag mer proppmätt än Lufsen från Olskroken. Det har varit en livlig diskussion och mailkonversation på senare tid. Lufsen förespråkar jippo på premiären. Allt från gårdsfester och grillpartyn med sangria till parkhäng och poängpromenad. Det lär sluta med att samme person i vanlig premiärstil hittas i sin lya i fosterställning, luktandes köttbullar och jämrandes; ”De é la GAIS!”
Då vet man att det är premiär!

Att det är fredag i morgon vet jag till allra högsta grad. Det är dagen man räknar ner till ända från det att man öppnar ögonen på måndagens ångestfyllda morgon.
Förövrigt har jag mer än stor lust att dra över till London i slutet av Maj.
Den 23/5 är det nämligen League 2 Play-Off Final på Wembley. Dagen efter är det League 1 Final och den 25:e är det kval-final i The Championship.

Tre dagar på Wembley.
Som det ser ut nu är det ett gäng sköna lag som är involverade i denna kvalstrid.
Tre dagar med genuin brittisk fotboll. Det är kärlek det.
Tål att övervägas.
Hade suttit fint. Undra hur frugan hade tagit det ifall jag sagt det vid bordet; ” - Jo du den där Greklandssemestern vi snackade om, vi ställer in den. Jag har lite andra planer”
Undra hur det hade mottagits?
Förvisso är man lika törstig på Stella Artois i bägge länderna, men jag föredrar faktiskt hellre att spendera en super-weekend i den brittiska övärlden istället för den grekiska. Då är det ju ingen risk att bränna sig.

Ha en bra Torsdag kväll!

onsdag 25 mars 2009

England in på bara skinnet....


Awayday on a Wednesday!

Halva veckan har passerat och idag är det lönedag. Endorfinkicken sparkar till hela kroppen. Den allsvenska premiären kommer allt närmare och bredvid mig har jag en iskall Skrewdriver lill-lördagen till ära. Ögnar igenom nätet på rutinmässigt och sedvanligt sätt och finner till min stora glädje den nya filmen Awaydays som en Youtube-länk. Som en vän kallade det, pornografi, alternativ sådan för en fotbollssupporter. För det är just sådana filmen handlar om.
1970-talets England, fotboll,snygga kläder,bra musik och råkurr.
"Control meets This is England" var en av regissörens förklaringarna på hur man kan tolka filmen.
Isåfall är jag mer än nöjd. Inget amerikaniserat skitsnack a´la Green Street. Bring the real stuff on. Något i klass med Trainspotting. Det är ögongodis.
För er som vill veta mer så har ni filmlänken här;
http://www.youtube.com/watch?v=sPDoOVW1gXs&feature=player_embedded

Nu skall jag suga vidare på min Skrewdriver och fortsätta mitt firande av denna dagen.
Ha en bra kväll!

tisdag 24 mars 2009

Antingen eller!

En smarrig pasta med köttfärs, bacon och chorizobitar fick bli middag. Detta sköljdes ner med ett glas rött och tankarna for ner till Italien. Jag har tänkt på svenska spelare som lirat i stövellandet genom tiderna. I synnerhet de som gjort det i modern tid.
Stefan Schwartz, Klas Ingesson, Martin Dahlin, Jesper Blomqvist, Andreas Andersson och Glenn Hysén är de spelare jag kommer på i nuläget som har spelat både i den italienska och den engelska ligan. Några av dem gjorde det riktigt bra medan andra blev en skugga av sitt forna jag. Sedan har vi de som vigt sin karriär för Italien och andra länder i södra Europa.. Glenn Strömberg exempelvis var Mister Atalanta och älskad och hyllad än i dag. Kenneth Andersson harvade runt i bånkegäng som Bari och Bologna för att PK-värvas av Svennis till dåtidens giganter Lazio. Daniel Andersson gjorde tillsammans med Yksel Osmanovski ett antal säsonger i mediokra italienska klubbar för att komma hem till Allsvenskan som överskattade medelmåttor. Och så har vi ju Zlatan då. Rosengårds-sagan som trotsade alla klassklyftor och öppnade vägen för invandrarungdomar runt om i landet. Ajax och Juventus fick smaka på hans fotbollskunnande. Vidare gick resan till Inter och nu stod det att läsa igår att klubben kan tänka sig att sälja honom för det rätta priset.
Vad vill jag med detta då? Jo frågan som gnagt i mig är ifall dessa italiensvenskar skulle passa in i det engelska samhället och med fotbollen.
Glenn Strömberg känns alldeles för mycket italiano för att passa in i England. Under sin karriär var han duktig och förmodligen var även den italienska fotbollen bättre än den engelska vid den tidpunkten, men jag har svårt att se honom i en engelsk klubb.
Zlatan får vara hur bra han vill. Personligen har jag aldrig gillat honom och jag har svårt att se honom i en engelsk klubb. Skulle det vara så att det händer blir det ju naturligtvis någon av de fyra stora då ingen annan klubb har råd med den övergångssumma han lär kosta. Hade Liverpool en gång i tiden Crouch så hade de kunnat ha Zlatan förvisso. Men en del saker passar helt enkelt inte in. Antingen eller.
Var började detta svammlet? Jo, efter att jag nämnde pasta, vin och Italien.
En halvrap senare var jag tillbaka i verkligheten och noterar att den italienska managern Roberto Di Matteo coachar sitt MK Dons hemma mot Crewe ikväll.
Jag hoppas stenhårt på en tvåa i den matchen.
Inget ont mot Di Matteo, honom respekterade jag stort under sin tid i Chelsea. Likaså hans landsmän Zola och Vialli. Gudomliga fotbollsspelare. De spelade i England och passade in där.
Antingen eller som sagt.

Rykten förtäljer...

Fransmannen och mittfältaren Olivier Dacourt har hållit på länge med toppfotboll. Idag är han utlånad till Fulham från sin italienska klubb Inter. Dock blir detta sista anhalten i karriären efter att han uppgivit att han efter denna säsongen skall sluta med den spelande fotbollen. Dacourt har tidigare gjort en säsong i Everton och tre säsonger i Leeds. Leeds tillhörde han då klubben var som starkast i början av 2000-talet. En duktig spelare lägger med andra ord skorna på hyllan.

Med sex år bakom sig i Sunderland, fyra i Wolverhamton och andra säsongen i Stoke så har 33-åriga Jody Craddock fått nog av den engelska fotbollen. På ålderns fotbollshöst har han nu istället skrivit på för den australiska klubben Perth Glory på en free-transfer.

Aiden McGeady och Scott Brown är unga spelare det talas om i Skottland efter deras succé i Celtic. Ryktet har spridit sig söder om gränsen. Tottenham och Harry Redknapp har visat intresse och är beredda att ge 234 miljoner kronor för duon. En summa som även Bayern München är beredda att betala. Celtic och Rangers är inte längre några rika klubbar i den bemärkelsen att man kan tacka nej till övergångarna och de summor som kopplats ihop med spelarna. Ett starkt tips är att de bägge skottarna nästa säsong spelar sina hemmamatcher på White Hart Lane istället för på Celtic Park.
Redknapp har även uttryckt önskemål om att få köpa en annan Glasgowspelare. Denna spelar hos Celtics eviga rivaler Rangers och heter Daniel Wilson. Ungtuppen Wilson ses som ett superlöfte och sägs vara smickrad över ryktena.

Mittfältaren Sean Davis har gjort bra ifrån sig i Portmouth under säsongen. Detta har fått konkurrenterna Everton och Bolton att vilja öppna upp plånböckerna. Tack vare detta passade Pompey om att se över sitt hus och har nu istället erbjudit Davis ett nytt kontrakt. Man saknar inte hästen förrän den är borta ur spiltan...

måndag 23 mars 2009

The Life Of Brian - The Damned United

Året var 1974 och Leeds var en maktfaktor i engelsk fotboll. Kraven var skyhöga på Yorkshires stolthet i varje match. Managern Don Revie hade på denna tiden byggt upp ett lag som spelade skjortan av motståndarna och han blev snabbt en legend i klubben.
Att axla Revies mantel då han lade av skulle inte bli en lätt uppgift. Mannen som fick den svåra utmaningen var Brian Clough. Clough föddes 1935 i Middelbrough och spelade även för klubben från samma stad innan han värvades till Sunderland. Clough blev snabbt en respekterad och målfarlig anfallare. Hans karriär som fotbollsspelare tog dock slut efter en allvarlig knäskada. Ett liv som manager tog istället fart. Hartlepool,Derby och Brighton blev de första arbetsgivarna innan det riktiga eldprovet skulle göras. Att ta sig an Leeds. Kraven var vansinnigt stora för den unga Clough.

44 dagar senare med endast en vinst på sex matcher så hade styrelsens förtroende brustit. Clough fick sparken och istället blev han manager i Nottingham Forest, en klubb han rönte framgångar i och kom att stanna i tills 1993.
Brian Clough är far till Nigel Clough som spelat i såväl Nottingham Forest som det engelska landslaget. De bägge har även gemensamt att de varit manager för Derby County. Något udda är även att pappa Clough under åren som manager för Nottingham hela tiden bodde i grannstaden Derby. Ett val som inte uppskattades av klubbens supportrar. Brian Clough var även uttalad socialist och gav ofta sitt stöd till gruvarbetarnas strejker i olika delar av landet.
Vid sin död 2004 sörjdes han av hela England som en av de bästa tränarna någonsin, detta trots att han aldrig varit förbundskapten för Englands A-landslaget.
Nu har Cloughs liv filmatiserats. I filmen ”The Damned United” gestaltas han av skådespelaren Michael Sheen. Filmen är baserad på boken av samma namn skriven av författaren David Peace. Den har biopremiär i England 27 Mars.



Veckan börjar likt ett kretslopp...

En del tv-program är som perfekta att somna till. Något som har blivit ett sömnpiller för mig är ishockey. Det räcker att jag sätter på en kanal där det är puck med i rutan för att John Blund skall komma och rycka mig i ögonlocken. Kan det ha att göra med att hockeyn har blivit så komersiellt jippo-tråkig? Möjligt, men faktum är att både Tre Kronor såsom slutspelet i Elitserien är lika stora snark-objekt. Idag efter avslutat kneg så fick Dynamo Moskva mot ett annat ryssgäng på Viasat bli min väg in i vilan. Snacka om puckat.
Någonting som definitivt inte får mig att slumra till är fotbollen. I synnerhet inte den analkande allsvenska premiären. Det rycker i derbynerven för att få se GAIS ta emot nykomlingen Örgryte på den nybyggda arenan Gamla Ullevi.
Några nerver det rycker lite extra i nu är de som brukar husera på Anfield Road.
Liverpool rycker upp sig då man trodde att Manchester United skulle rycka ifrån en gång för alla. Tre raka segrar mot topplag som Real Madrid i Svampligan och mot United och Villa i PL. Ytterst imponerande. Att man dessutom gör hela 13 mål på dessa matcher är ännu mer respekt. Benitez kan göra underverk med den röda fågeln.
Matcherna dagen innan kan ha givit Liverpool det extra krutet.
Jag talar om dunderskrällarna på Craven Cottage och White Hart Lane där både Fulham och Spurs besegrade United respektive Chelsea. Det är sådana omgångar som ger bra utdelningar på tipset. Jag varken gillar eller ogillar Fulham, men jag uppskattar att detta lilla gäng som Mohamed Al-Fayed har pumpat in pengar i. Sådana pengar som i sin tur svenska turister har handlat för på Harrods då de besökt London. För dessa pengarna betalas lönerna till bland annat spelarna Murphy och Gera. Med sina mål i lördags satte de världens bästa fotbollslag på plats. Alla skall med i detta kretslopp. Så skall man vara en aning långsökt så har jag spelarna i den ryska hockeyligan att tacka för att ha rättat upp mina skeva dygnsrytm från helgen. Utan deras medverkan på planen hade jag suttit uppe med mycket trötta ögon och förmodligen inte skrivit detta inlägg.

Förövrigt så noterar jag att en del läsare tagit åt sig av min Danmarkskrönika. I detta fallet är det danskar som blivit bestörta över att jag dissat deras supporterkultur. Jag bjuder på det.

De har fortfarande mycket att lära i det lilla landet över sundet.
Ha en fortsatt bra vecka kära läsare.

söndag 22 mars 2009

Randers away - Då grönsvart intog Danmark!

Söndag idag igen. Ridå. Kom hem 04:00 inatt efter en hel dag i Danmark. En match mellan Randers från danska fastlandet och Bröndby från huvudstaden Köpenhamn stod på menyn.
Varför då kanske ni undrar?
Jo, i Randers spelar idag Bobbie Friberg Da Cruz. Bobbie som mellan åren 2001-2008 gjorde 168 matcher och elva mål för GAIS räknas som en av de största Gaisarna genom tiderna och är omåttligt populär bland de grönsvarta supportrarna.
Då han efter den allsvenska säsongen 2008 lämnade atleterna för att skriva på för danska Randers FC avlsutades en lång grönsvart era och han kom att bli hyllad och saknad av många.
Resan till Danmark gjordes därför som en hyllningsresa till honom och för att även överlämna supporterklubben Gårdakvarnens pris, Herbert Lundgrens Trophy.
Ett pris till spelare som uppvisar tuffhet, mod och stort hjärta på plan.
2008 års pris gick därför till Bobbie.
En busslast Gaisare lämnade Stenaterminalen tidigt på lördagens morgon och en lång resa påbörjades.
Mycket öl, vin och sång skulle komma att prägla dagen där en dansk välkomstkommité i form av ordningsmakten tog emot oss i Randers. Dessa var mycket konfunderade över varför en större samling svenskar hade sökt sig till staden och följde oss hack i häl under resten av stadsbesöket.
Identifikations registrering gjorde på oss efter dansk lag. Ett flertal resenärer motsade sig detta men fick ge med sig. Detta till trots så visade den danska polisen upp, tillskillnad från sina svenska kollegor, ett lugnt och professionellt agerande och beteende. Den svenska motsvarigheten med sina hyperaggressiva hållning har mycket att lära sig av dessa.
Matchen då? Jo, på Essex Park drog det svenska följet igång läktarsången inför smått chockade danskar. GAIS-sånger ekade och varierades med hyllningssånger till Bobbie och en och annan ramsa om Randers.
Detta fick hemmalaget supportrar att sälla sig till den grönsvarta massan och de cirka 1500häpna Bröndbysupportrar på andra sidan förstod inte ett dugg. Mer konfunderade måste de ha blivit av den blågula flaggan med GAIS ON TOUR skrivet på. Den danska supporterkulturen har dessvärre uppslukats av den moderna fotbollen och sorgligt nog knäböjt inför dess herrar. Tamare supporterevenmang får man leta efter. 6o Gaisare lät mer än 1500 Bröndbyiter. Pinsamt dåligt.
En kall, blåsig och mycket dålig match slutade 2-0 till gästerna Bröndby. Spelet var uruselt och påminde stundtals om en uperettan match.
Dessvärre spelade inte Bobbie en minut av matchen men blev mer än rörd över de hyllningar och den uppvaktning han fick av de svenska besökarna. ”Respekt till er” sade han tårögt.

Respekt till dig Bobbie. Grattis till priset. Det har du förtjänat.

Eftersom Stena Line inte körde på kvällen från Fredrikshavn så togs beslutet om att åka genom Danmark till Helsingör-Helsingborg. En lång resa påbörjades och alkoholen under dagen tog ut sin rätt. En efter en somnade in medan andra fortsatte sin konsumtion av alkoholhaltiga drycker.
Strax innan 04:00 svängde vhauffören in på Nils Ericssons Terminalen och folk pustade ut. Äntligen hemma efter en lång och trevlig dag.