Do it like Jombati

Cheltenhams supportrar har haft hyfsat få anledningar att vara missnöjda denna säsong. Gloucestershireklubben som ligger på en 6:e plats i League Two har all chans att ta klivet upp i League One via kvalspel, trots detta går Sido Jombati ut och prisar supportrarna för att de står bakom klubben när det väl gått lite trögt. Mittfältaren säger idag till Sky News: "Det går mycket lättare när folk står bakom dig och försöker hjälpa dig när du gjort ett misstag." Jombati som blivit något av en "cult hero" på Whaddon Road fortsätter: " Om man gör ett misstag och folk inte är där och stöttar dig brukar det enbart bli ännu värre, alltid lättare att komma tillbaka när de är positiva och stöttar dig och det har våra supportrar varit denna säsongen." 

Den 24-årige portugisen slog igenom i Sporting Lissabons akademi men frisläpptes som 16-åring och kom till England och Exeter 2005.Sedan dess har klubbadresserna varit många, Weymouth, Basingstoke och Bath, samtliga i Lower Leagues och överallt har Jombati hyllats som en storhet med priser och utmärkelser som Årets Spelare och Supportrarnas favorit. I sin första säsong i Bath var han en tongivande spelare som tog klubben upp i BSP. En supporter sade då; "Sydeuropéer är kända för sin lata och arroganta inställning med mycket gnäll och divalater. Jombati är undantaget som bekräftar regeln. Aldrig strul, alltid bra, lojal och stabil"

Något för landsmännen Mourinho och Ronaldo att ta sig en funderare över, anser TLC.

Leeds på allas läppar?

Alan Smith spelade för Leeds mellan 1998-2004. Den då målfarlige och produktive anfallaren gjorde 38 mål på 172 matcher och varenda gång så kysste han klubbmärket. Fyra år efter att Smith såldes så köpte Leeds in skotten Robert Snodgrass från Livingston. Sedan dess har det blivit 35 mål på 160 matcher och Snodgrass har även han som målgest efter varje strut att kyssa emblemet. Nu är det ett tag sedan. Måltorka hos både spelare och Leeds som förening har fått supportrarna att surna till. I gårdagens hemmaförlust mot Derby (0-2) så brände Snodgrass ett avslut. En man i publiken reste sig ursinnigt upp; "-Är du rädd att läppstiftet skall försvinna?"

Liknande hån om än lite värre fick Smith höra av Leeds anhängarna efter att han skrivit på för rivalerna Manchester United. I ett köpcentrum utanför Leeds blev Smith smädad av en ung kille som, efter direktiv av sin väldigt välmatade far, sade; "-Kysser du ditt nya emblem får du herpes, men det kanske du redan fått av Sir Alex?"

Touch down!

Tipstack till Falcon

Den långa vägen tillbaka

Chester FC har påbörjat den långa resan tillbaka mot Football league i och med poängen man tog igår hemma emot Northwich Victoria i Evo-Stik Northern Premier League. Klubben med en rekordpublik på 5009 personer tog sin andra raka uppflyttning efter nybildningen 2010 då Chester City gick i konkurs.

Northwich tog ledningen i 47:e minuten efter att föredetta Chester spelaren Kyle Armstrong nätat. Chester kvitterar dock i 85:e minuten efter att pålitlige målskytten Matty McGinn hängt en riktig rökare från 23 meter. Saken var därmed biff och Chester's lojala publik kan nu alltså glädja sig med spel i Blue Square bet north nästa säsong.

Den numera supporterägda klubben bildades alltså 2010 i och med Chester City's konkurs. Klubben spelade senast i The Football League 2009 och i och med nedflyttningen samma år updagades klubbens finansiella problem, en alternativ klubb bildades redan en vecka innan Chester City upplöstes.

Värt att notera är att klubben hade näst mest åskådare inom Non league fotboll igår, bara Luton Town hade mer publik med sina 6003 åskådare mot Hayes & Yeading. Mycket imponerande och vi säger stort grattis till Chester FC.

Hur agerar lillebror?

Idag släpptes biljetterna till Sheffield Wednesdays bortasektion på Griffin Park inför deras stundande möte mot Brentford FC. Igårkväll började köerna slingra sig utanför The Owls biljettkontor. 48 minuter tog det. Sedan var deras tilldelade kvot på 4,000 biljetter slutsålda. Många fick gå hem tomhänta. Anledningen till hajpen är enkel. Vill det sig väl för Wednesday firar man promotion till Championship på Griffin Park. Men det går bra även för Brentford. Fram tills igår (9/4) hade man vunnit fem av sina fem senaste matcher. Igår kryssade man borta mot Hartlepool, 0-0. Ingen skam efter ett spelschema där senaste matchen var två dagar innan. The Bees ligger precis under kvalstrecket uppåt. En vinst på lördag mot Notts County och allt kan hända. En förlust och det ser betydligt mörkare ut.

Detta har fått konsekvenser för biljettläget mot Wednesday. Förvånansvärt många Brentfordanhängare menar, på fullt allvar, att klubben borde ge både en och två långsidor till Sheffieldanhängarna. Brentford fyller inte sektionerna själva och det skulle dessutom klirra fint i en barskrapad kassa menar man. På Brentford- forumet Griffin Park Grapevine svarade någon så här:

Where is your pride my friends? It is your club, your history and your future. I really can not understand why you for a few silver coins would even think about loosing turf to away supporters? Okey, we are not a big hooligang- bang sort of club. But still. Gosh. Take some pride in your team and turf.

Troligen blir matchen mot Notts avgörande för biljettläget mellan lilla Brentford och stora Wednesday. Vid en förlust får kanske trogna årskortsinnehavare på långsidorna maka på sig för gästerna från Sheffield. Men vid en vinst mot Notts kommer Brentford att ha allt att spela för mot Wednesday. Då får säkerligen årskortsinnehavarna sitta kvar.

Insändaren: Improvisation i UK

Julius Graaf berättade igår om sin lyckligaste dag i sitt supporterliv med Aston Villa. Idag kommer en alternativ variant av en resa av signaturen Cuffer,

***

Det har blivit ett par resor genom åren. Tillskillnad från de svenska storstadsanglofilerna så bor jag på det vi kan kalla den svenska glesbygden trots att det handlar om södra Sverige. Det har påverkat resorna. Landvetter och Säve eller Bromma och Arlanda? Lika långt till bägge städerna. Har rest en hel del från Skavsta men gjorde för några år sedan något annorlunda. Det var likt idag, i påsktider. Jag tog flyget från Köpenhamn. Bara huxflux. Ett infall på bakfyllan efter en sen natt i Malmö. Ingenting förutom plånbok och pass på fickan. Att jag hade med mig passet var bara av en slump eftersom jag några veckor tidigare tappat mitt körkort. För att kunna legitimera mig i krogköerna så fick passet komma till nytta. Nu stod jag där på Kastrup med en sista-minuten biljett till Heathrow. Fint så. 

Hamnade bredvid en affärsman på planet. En äldre man. Han var pratglad och bjöd på drinkar. Jag är inte den som tackar nej. Han fortsatte att snacka på om allt han varit med om vid avstigning. Han tystnade dock då tullarna vinkade honom åt sidan på Heathrow. Mig också. Den äldre mannen ertappades med tyngre narkotika på fickan efter att en hund nosat upp honom. Eftersom jag suttit bredvid mannen så nosade hunden även på mig. Gränsvakten hittade naturligtvis ingenting på mig och förutsatte att jag av närhet till mannen "fått korn på mig". Det var jag hur som helst som fick ta steget ut i den vindpinande engelska vinden. Lördag förmiddag och jag hade inte koll på någonting. Nu började jag dessutom nyktra till. Vad fan hade jag gett mig in på? Letade upp en spelbutik inne i London. Klockan var lunch och jag hade all tid till att ta mig vart som helst i huvudstaden. Brentford-Grimsby med avspark 16:00. Den tar vi. Åkte ut till Hounslow och barrikerade ändan på gemytliga The New Inn som ligger på hörnet av New Road och Ealing Road. Jag hade besökt stället ett par gånger tidigare och fastnat för det lokala bryggeriet Charringtons olika ölsorter. Ett par Pale Ale senare var jag på benen igen. Mötte upp enögde Joey som mindes mig. En hejare på Dart. Hade kastat pil i många år och mist synen på ena ögat på grund av just en pil. "-Vart bor du kompis?" frågade han. Då slog det mig; vart bor jag? Hade ju inte ens skaffat hotell. Förklarade som det var och Joey började gapskratta med en tandstatus som hade fått vilken tandläkare som helst att svimma. "Ingen fara kompis, du kan vila ögonen på min soffa". Där var vi. En deal. 

Matchen då? 0-0. Bra stämning och många Grimsby på plats. Hård och ruffig match där både spelare och publik kokade till. Det blev blött på kvällen. Tillräckligt blött för att jag skulle vakna upp med shorts och sandaler på mig dagen efter. Joey berättade att vi spelat kort vid hemkomst och jag hade förlorat mina kängr och jeans till hans kompis. Jag hade därför fått låna ett par för korta shorts och ett par sandaler. Så kunde jag ju inte se jut. Uppgav min storlek och skickade ut Joey till närmsta jeansbutik under söndagen. Han kom tillbaka med ett av de fulaste jeans jag någonsin sett. Hade köpt de billigaste för att kunna ha råd med ett gäng Stella.

Söndagen spenderades på Adams Park i High Wycombe där Joeys son Allan spelade rugby i London Wasps. Det blev hårt den kvällen också. Jag lyckades med bedriften att supa väck både plånbok och pass. Ni förstår själva. Ångesten på måndagen och allt arbete med ambassaden. Det är en annan historia. En historia jag gärna skriver om en annan dag.

Glad Påsk önskar jag er alla!

/Cuffer

Insändaren: Den bästa dagen i mitt liv

Julius Graaf heter mannen som idag berikar TLC med ännu en insändare. Som Aston Villa-trogen sedan 1970-talet så berättar han idag om sin lyckligaste dag i livet.

***

Har du någon gång känt känslan av total eufori? Du vet en sådan känsla som gör huvud och hjärta varmt av glädje och som kan få dig till att glömma allt tråkigt? Där befann jag mig säsongen 1993/94. Jag har nog aldrig förr i mitt liv haft samma lyckorus. Det skall tilläggas direkt att jag är Aston Villa och därmed inte är van vid framgångar. Det känner alla till som kan sin engelska fotboll. Just denna säsong slutade Birminghams stolthet på en tionde plats i FA Carling Premiership, dagens Premier League. Jag såg en handfull hemmamatcher den säsongen och kan erkänna att lagbygget som manager Ron Atkinson förfogade över inte var det vassaste. Just detta faktum gjorde segern i Ligacupen samma år till en sensation. Ingen trodde på det. Dåvarande lagkaptenen Kevin Richardson skrattade bara åt frågan ifall han trodde att laget skulle gå hela vägen. Så var det. Allt var som ett skämt. Jag upplevde denna triumf. Tillsammans med över 77,000 åskådare på gamla Wembley så gjorde gamla Villa det som ingen trodde. Man besegrade ligamästarna Manchester United. Dalian Atkinson gav laget ledningen i första halvlek. Sedan blev det en nagelbitare långt in i andra halvan innan målsprutan Dean Saunders gjorde vad han hade betalt för. 2-0. Jag minns än idag känslan. Lyckan och oron. Spänningen. Då United reducerade via Mark Hughes befarade jag det värsta. Jag var helt säker på att United skulle stå för vad vi idag kallar för en patenterad "United-vändning". Detta uteblev. Istället gjorde världens bästa walesare, på denna tid, Dean Saunders ytterligare ett mål. Segern var i hamn. 3-1. Villa tog sin fjärde cuptitel och kramkalaset och glädjescenerna på Wembley ville aldrig ta slut. Jag ville aldrig åka hem. Jag ville vara kvar på Wembley. Känna lukten, höra sångerna, andas in värmen och bara leva kvar i den sinnesstämningen. Vi hindrade United från att ta trippeln den säsongen. En sådan sak gör en tiondeplats i serien lite lättare att leva med.

Jag är 54 år till sommaren men jag kan lätt utan att tvivla säga att den 27 mars 1994 vid det klockslag som domaren Keith Cooper blåste av finalen, är mitt livs bästa ögonblick.

Tack,

Julius Graaf

The joke´s on you, son.

Förlåt en göteborgare, men jag kan inte låta bli:

Rykande färska nyheter avslöjar att 21-årige Jacob Mellis ny provtränar med QPR. Han blev nyligen släppt från sitt kontrakt hos Chelsea, efter att ha försökt skoja med sina lagkompisar, på träningsanläggningen. Mellis drog iväg en rök-granat...

Provspelet då? Jo, det verkar gå ganska bra. Han spelade och gjorde mål, när QPRs reserver föll mot West Hams dito, igår. Vi får se ifall Mellis lyckas spela till sig ett kontrakt hos Rangers. Dimmorna lär skingras snart.

Jaja, jag skall sluta nu.

Money, money, money.

Portsmouth, denna följetong i tråkiga nyheter och vanskötsel. Klubben går mot en mycket oviss framtid och sommar, med en rad frågetecken om hur framtiden därefter kommer att se ut.

Trevor Birch, som är utsedd till förvaltare av klubben(s affärer) säger att det kan bli "otäckt", när pågående säsong är över. Detta med tanke på att uppehållet utan matcher också innebär ett uppehåll i intäkter. Något som Pompey verkligen inte önskar, i detta läge. Uteblivna intäkter, alltså.

"Spelare och personal får ju betalt månad för månad. Men utan matcher och intäkter därifrån så vet jag faktiskt inte hur det kommer att gå. Det som kan rädda klubben, åtminstone tillfälligt, är ju förstås spelarförsäljningar.", säger Birch.

Birch letar också aktivt efter någon som vill och kan köpa Portsmouth. Detta utan att nämna eventuell prislapp. "Det är bättre att de intresserade kommer hit, tittar runt och sedan kommer med ett bud.".

Som om inte detta vore nog har det dessutom uppdagats en regel om att klubbar inte får ha hur stora skatteskulder som helst. Som exempel kan vi nämna Darlington som härom året tvingades betala 3,64 pund för att komma under en sådan gräns. Då återstod ändå mer än 400 000 pund...

Portsmouth kan alltså komma att få en saftig räkning från skatteverket, inom kort. Det är kanske inte direkt lök på laxen. Snarare en gigantisk sten på ett redan tungt lass.

Det går inte att säga något annat än att det är väldigt trist, det som händer i sydkustklubben. Det oavsett vilka lagsympatier man har.