Julius Graaf heter mannen som idag berikar TLC med ännu en insändare. Som Aston Villa-trogen sedan 1970-talet så berättar han idag om sin lyckligaste dag i livet.
***
Har du någon gång känt känslan av total eufori? Du vet en sådan känsla som gör huvud och hjärta varmt av glädje och som kan få dig till att glömma allt tråkigt? Där befann jag mig säsongen 1993/94. Jag har nog aldrig förr i mitt liv haft samma lyckorus. Det skall tilläggas direkt att jag är Aston Villa och därmed inte är van vid framgångar. Det känner alla till som kan sin engelska fotboll. Just denna säsong slutade Birminghams stolthet på en tionde plats i FA Carling Premiership, dagens Premier League. Jag såg en handfull hemmamatcher den säsongen och kan erkänna att lagbygget som manager Ron Atkinson förfogade över inte var det vassaste. Just detta faktum gjorde segern i Ligacupen samma år till en sensation. Ingen trodde på det. Dåvarande lagkaptenen Kevin Richardson skrattade bara åt frågan ifall han trodde att laget skulle gå hela vägen. Så var det. Allt var som ett skämt. Jag upplevde denna triumf. Tillsammans med över 77,000 åskådare på gamla Wembley så gjorde gamla Villa det som ingen trodde. Man besegrade ligamästarna Manchester United. Dalian Atkinson gav laget ledningen i första halvlek. Sedan blev det en nagelbitare långt in i andra halvan innan målsprutan Dean Saunders gjorde vad han hade betalt för. 2-0. Jag minns än idag känslan. Lyckan och oron. Spänningen. Då United reducerade via Mark Hughes befarade jag det värsta. Jag var helt säker på att United skulle stå för vad vi idag kallar för en patenterad "United-vändning". Detta uteblev. Istället gjorde världens bästa walesare, på denna tid, Dean Saunders ytterligare ett mål. Segern var i hamn. 3-1. Villa tog sin fjärde cuptitel och kramkalaset och glädjescenerna på Wembley ville aldrig ta slut. Jag ville aldrig åka hem. Jag ville vara kvar på Wembley. Känna lukten, höra sångerna, andas in värmen och bara leva kvar i den sinnesstämningen. Vi hindrade United från att ta trippeln den säsongen. En sådan sak gör en tiondeplats i serien lite lättare att leva med.
Jag är 54 år till sommaren men jag kan lätt utan att tvivla säga att den 27 mars 1994 vid det klockslag som domaren Keith Cooper blåste av finalen, är mitt livs bästa ögonblick.
Tack,
Julius Graaf
1 kommentar:
Underbar insändare! Vetskapen om att detta skedde på gamla Wmebley får en at känna en viss avundsjuka!
Skicka en kommentar