South Bermondsey revisited.

Ett i det närmaste fullsatt The New Den, nästan sommarvärme och Millwall med chans på kvalplats till Premier League(!). Klart att man gärna betalar £60 för en biljett som normalt kostar 22 pund.

Vi drog till London med förhoppningen om att kolla åtminstone två matcher. Vi visste att det skulle bli stressigt, men var ändå väl värt ett försök. När flygbiljetter inhandlades och hotell bokades, i januari, så tyckte vi att det var ovanligt dyrt. Och i vissa områden av London nästan omöjligt att få hotellrum. Något var lurt. Och mycket riktigt. Det skulle tydligen hållas kungligt bröllop i den engelska huvudstaden samma helg. Vigseln med samma tid som vår landning på Stanstead. Taskig tajming förstås, men inte mycket att göra när flyget redan var betalt.
Våra farhågor kom dock på skam. Visst var det väldigt mycket folk i London förra helgen. Men inte så att det störde. Och inte mer än vilken december som helst, då man har galna julshoppare över hela Oxford street. Dessutom höll vi oss rätt mycket bortanför Regent street, Oxford street och trakterna kring Buckingham palace. Vi landade på fredagen och tog en shoppingtur i det varma London. Vi höll oss i de västra delarna, kring Shepherds Bush och Portobello Road. Ett vinnande koncept, får man nog ändå säga. Speciellt som vi också hann en snabb sväng till Carnaby, på väg tillbaka till hotellet. Kvällen spenderades med lite pub hopping, och vi knöt oss rätt sent, för att ladda inför lördagens fotboll. Planen var Millwall – Swansea och efter det ett försök på att ta oss till Stamford Bridge, och mötet mellan Chelsea och Tottenham.
Facebook-kontakt med Huckerby gjorde att vi fick reda på att biljetter till Millwall kunde bli ett problem. Det rapporterades om slutsålt, och jag förbannade mig själv för att inte ha fixat det redan innan avresa. Men jag har liksom aldrig varit med om ett slutsålt The New Den, tidigare. Vi tog oss med tåg ner till South Bermondsey, och vi förstod snabbt att detta inte var en vanlig match. Mängder, alltså verkligen mängder, med människor på väg. Och ungefär en polis per två fotbollsfans, vad det verkade. Redan på London Bridge var polisnärvaron oerhört tydlig. Och den blev inte direkt mindre när vi hoppade av nere i South Bermondsey.
Vi styrde stegen raskt mot arenan, för att ställa oss i biljettkön. Kanske skulle vi lyckas knipa två ej uthämtade biljetter. Så snart vi ens tittar på kön kommer det fram en äldre gentleman (?) som vill sälja. Vad skall du ha, undrar jag. 80 pund styck, blir svaret. För Cold Blow Lane… Vi får ner priset till 60 (vilket också var ett rån), och går därifrån rätt nöjda. Men också rätt panka. Tillsammans med polaren kunde vi räkna till 8 pund på fickan. Öl på puben inställt, kan man säga. Närmsta uttagsautomat visade sig ligga en rejäl promenad därifrån, så vi accepterade vårt öde.

Vi tog oss ganska snabbt in på arenan. Det finns liksom inte så mycket annat att göra med tom plånbok. Vi köpte varsin Carlsberg på plastflaska och skålade med hopp om en bra match. I med ölen och in på läktaren för att ta plats i solen.Läktarna fylldes snabbt upp. Och det såg faktiskt i det närmaste slutsålt ut. Ja, förutom på nedre bortaläktaren då. Den var som vanligt tom, förutom ett gäng ungdomslag från Millwall. De satt ihopkurade längst ner till vänster, med skydd av taket mot de gästande walesarna på övre etage. Sicket öde. Att få sitta där under säsongens kanske viktigaste match. Nåväl, de fick i alla fall komma in på planen i halvtid och motta publikens applåder för säsongen som gått.
Enligt statistiken så var det 15 101 på plats. Den tredje bästa siffran för i år. Den högsta var mot Leeds. Vilket knappast behöver någon närmare förklaring. Den näst högsta uppnådde man mot Crystal Palace hemma. Vilket bör kunna förklaras av Palace-fansens korta resväg.Utan att göra någon längre matchrapport av detta, så kan man väl sammanfatta det med att Millwall inte riktigt orkade pressa på för en kvalplats längre. Lejonen såg rätt tama ut, måste vi säga. Swansea kunde komma och gå som de ville, genom Millwalls mittfält. Jag slogs vid ett tillfälle efter kanske en halvtimma att det måste ha varit den första vunna närkampen för hemmalaget. Då kan ni tänka hur det såg ut. Swanseas mittfält bestod av ett gäng killar som knappt var en och en halv meter långa. Dessa sprang i åttor runt Trotter, Barron & co. Speciellt störde jag mig på hur klen Trotter såg ut i närkampsspelet. Då skall ni veta att vi talar om en bastant bit på kanske 190 centimeter.
Följdriktigt gjorde Swansea mål efter ungefär en halvtimmas spel. Man satt liksom bara och väntade på det. Millwall vaknade något i slutet av halvleken, och hade kunnat kvittera ifall man hade varit lite aggressivare på inläggen.Andra halvlek såg ut på ungefär samma sätt. Med undantaget att Swanseas mål kom typ direkt. Gästerna sjönk förstås tillbaka en del, i kraft av sin stabila ledning. Millwall försökte men det såg som sagt inte ut som om man orkade riktigt.
Förlusten och tappad chans på kvalspel var ett faktum. Ni som varit på The New Den vet hur det låter när hemmalaget förlorar eller ligger under. Hårda ord, en väldig massa f*uck och c*nt ropas åt allt och alla. Framförallt hemmalaget. Men det råder samtidigt, tycker jag, en familjär och äkta känsla. Vi mot resten-känslan har jag nog aldrig upplevt tydligare än i South Bermondsey. Jag tror att väldigt få bortalag känner sig hemma där.Millwall-supportrarna älskar sitt lag hämningslöst och ovillkorligt. Är du inte med dem så är du emot dem. Det är också den gamla engelska fotbollen, som man minns den. Och för dig som reser till London så rekommenderar jag verkligen ett besök. Det kommer att ta dig, åtminstone, 15 år tillbaka i tiden. Och när ’Wall vinner så är det oerhört roligt.

Som ”vanligt” (vid hälften av mina besök har det hänt) så blev det pitch invasion efter slutsignalen. Speakerns vädjan som upprepade sig under hela andra halvlek, hade liksom ingen effekt. Uppskattningsvis 500-1000 personer sprang in för att fira en Millwall-säsong som överträffat de flestas förväntningar. Och för att håna de besökande från Wales. Det hör liksom till. Vi hade ju som sagt planerat att ta oss till Den Andra Fotbollsvärlden, i Chelsea. Sagt och gjort satte vi oss på tåget tillbaka till London Bridge. Vi hade en dryg halvtimma på oss, och insåg förstås att det aldrig skulle gå att hinna fram till kickoff. Men det skulle ju i sin tur kunna innebära billigare biljetter, ifall vi hittade någon som sålde.Väl vid arenan konstaterar man ganska enkelt att det skiljer sig galaxer mellan ett mittenlag i The Championship och ett topplag i Premier League. Ett topplag som dessutom ägs av en löjligt rik ryss. Stämningen var säkert bra på arenan, men utanför detta fort som kallas Stamford Bridge kunde vi inte snappa upp ett ljud. En kille var framme och ville sälja en biljett. Men eftersom att vi behövde två så tackade vi nej. Vi beslöt oss ganska snabbt för att kolla matchen på en närbelägen pub istället. Och i det läget har förstås alla pubar lappar i fönstren som deklarerar Home supporters only. Vakten på det ställe som vi bestämde oss för såg skeptiskt på oss. Frågade om vi verkligen var Chelsea. Frågade om vi verkligen var säkra på att vi inte var Tottenham. Log dock när vi berättade att vi var svenskar. Och drog då en story när han hade jobbat i Hudiksvall. Oklart med vad. Vi fick i alla fall komma in och satte oss för att titta på ett Tottenham i ledning, med varsin öl och burgare. Därefter tog Gomes i Tottenham-målet över showen. Han tappar ett Lampard-skott mellan benen. Bollen rullar sakta mot mållinjen. Hinner över densamma, tycker en linjeman. Reprisen gav linjemannen fel. Jubel på puben, såklart.
Andra halvleken så, och ytterligare ett Chelseamål. Sent sådant, och väldigt offside-luktande position. Tre poäng till Chelsea, och Roman var nöjd. Chelsea tillbaka i titelracet.

Vi avslutade hela dagen med en helkväll i Camden. Det skulle visa sig bli en dyr historia, då undertecknad tappade bort tröja och jacka. Eller snarare fick dem stulna på grund av oaktsamhet. En läxa jag redan kunde, men som ändå stod mig dyrt.Den förlusten påverkade också vår söndag, då vi åkte upp till Camden och stället vi var på kvällen innan. Jag ville förstås göra ett försök att få tillbaka mina grejer. Dock utan lycka. Detta innebar också att våra chanser till att se Arsenal – United på plats, försvann. Ännu en match på puben alltså. Och ännu en match som gjorde Chelsea och dess anhängare glada. Premier League är fortfarande en rätt öppen historia, med tanke på att Man U och Chelsea möts nu i helgenLondon är alltid London. Och efter varje resa börjar jag så smått att planera för nästa. Nu lär det dock dröja ett tag, med tanke på att fotbollen snart är slut för säsongen. Men till hösten, då kan det nog bli en ny tur. Den gången betalar jag inte mer än de ordinarie £22 för en biljett till Cold Blow Lane.