Amatörfotboll i Wales och Greater Manchester lockade signaturen Farfield under påskhelgen. En reseberättelse som får varje anglofil att längta västerut.
***
Under påskhelgen vallfärdar många svenskar till Storbritannien för att gå på fotboll. Visa anlitar Nickes eller Steve Perryman för ett bekvämt resealternativ, andra syr ihop resan på egen hand. Då varken Nicke eller Steve anordnar resor till Conference eller Conference North löste mitt resesällskap rutten som först tog oss till norra Wales och Colwyn Bay.
Orten är vackert beläget utmed nordkusten och i sig väl värt ett besök. Så är också idrottsplatsen i sin natursköna omgivning även om det inte skulle vankas match. Men just idag hade staden finbesök av överlägsna serieledarna Chester. De 1100 tillresta Chester-anhängarna fyllde så gott som hela idrottsplatsen. Resterande 500 hemmasupportrar fick se sig utnumrerade men verkade inte hänga läpp för det utan luftade struparna med fyndiga ramsor som ”You are not fit enough to shag our sheeps.” 1100 Chester borde gjort mer väsen av sig då de hade fantastiska förutsättningar under härligt gamla plåttakssektioner.
Fotbollskvaliteten var bättre än förväntat och Colwyn Bay stod emot anstormningen mot hemmamålet fint och var nog nöjda med att gå till halvleksvila med bara 0-1 i baken. Till slut vanns dock matchen komfortabelt av gästerna med 1-5 efter att ha lagt in en tempoväxling i sista 45. Bland annat målade Chester genom en av de snyggaste frisparkarna jag sett live samt en soloräd av Antoni Sarcevic längs vänsterflanken som han iskallt chipplobbade förbi hemmakeepern.
Efter matchen besöktes traditionsenligt klubbshopen för en pin och lite snack med lokalbefolkningen. Puben på idrottsplatsen inspirerade dock inte till dryckesintag så efter en fotosession tackade vi för oss och lämnade the Seagulls hemmaplan.
Från Wales vidare till Greater Manchester.
Jag vågar påstå att en absolut majoritet av fotbollsintresserade Manchesterbor antingen håller på United eller City. Prislappen för en biljett till deras respektive mastodontbyggen var dock på tok för hög för att sitta ner och och artigt applådera för att inte störa sin stolsgranne. Istället tog vi pendeltåget till Stockport med destination Edgeley Park. Solen sken och vinden bet i ansiktet när vi promenerade längst Stockports High Street. Det var en bedrövlig syn. Förhoppningsvis var det på grund av Easter Monday som centrum var lika ödsligt som en dammig genomfartsled i valfri westernfilm innan pistol duell. Vi vek in på närmsta pub och beställde öl tillsammans med en blandning av Stockport- och Grimsbyfans som glatt skålade med varandra. Puben pryddes av trevliga svartvita fotografier av County uppställningar från forna tider och bilder på anrika Edgeley Park.
Stadion ligger vackert inbäddad i ett tegelhuskvarter och flottoset från de obligatoriska hamburgervagnarna värmde gott i kylan. Med en bacon, ost och lökburgare i magen ställde vi oss i biljettkön. En herre undrade vad fan vi som turister gjorde ute i Stockport och rådgav oss att inhandla en bok som sällskap då matchen säkerligen inte skulle intressera oss. 16 pund till hemmakortsidan betalades och vi klev in på var sektion. Det syntes att Edgeley är van vid fotbollens finare rum då faciliteterna var väldigt bra och värda ett bättre öde än lägre halvan av Conference.
Stadion dit klubben flyttade 1902 är, tillsammans med Griffin Park, den läckraste jag sett fotboll på i Storbritannien och trots 0-0 efter första 45 värmde hemmasupportrarnas ramsor och stadions arkitektur mig till fullo. Från översta raden på Cheadle End stod vi upp matchen igenom och hade en vacker vy över Stockport och nejderna bortom orten.
Ett par hundra Grimsbyfans gjorde inte mycket väsen av sig på motsatta, taklösa, sida trots att man relativt bekvämt vann med 1-2.
Jag kommer även hädanefter fortsätta med att undvikda bada Steve och Nicke.
