London Away!

Efter månader utav väntan så infann sig äntligen den dag då det skulle bära av till London.
En viss resfeber kulminerade dagen innan avgång och ett par glas fick lugna nerverna.
Samma nerver som också fick sig en törn på torsdagsmorgon med en stadig ölfrukost på centrala Hisingen.
9/11 har de senaste åren varit förknippade med terror.
Samma datum var nu förknippat med förväntningar, fest och fotboll.
Ankom Stansted runt lunch och tog sedan flygbussen in till London och inkvarteringen på Colin House, Ebury Street vid Victoria.
Ett boende som skulle komma visa sig vara i det mest bedrövliga skick.
Det rum vi först skulle få gick inte att öppna. Det var låst från insidan och låg på andra våningen…
Blev inhysta i ett rum under markplan likt en ”källarskrubb” där toalett och dusch delades med korridorens två andra rum.
Städning var bortprioriterad, bäddning likaså och hade man tur fick man rena handdukar varje dag. I ett städutrymme utanför vårat fönster hade en uteliggare barrikerat sig. Förmodligen fadern till städerskan eftersom hon servade honom med dagens skräppåsar.
Men med tanke på priset, cirka 250:- per natt och det centrala läget så fann man sig i situationen.

Första anhalt blev Fulham Broadway och ett besök på Stamford Bridge.
Biljetter till tisdagens Champions League match mellan Chelsea Bordeaux lockade.
Den kvinnliga biljettkassörskan visade sig vara av skånsk härkomst och sålde gladeligen biljetter till oss för ynkliga 25 pund styck.
Ett av målen var nu avklarade och en barrunda inleddes.
En turné som avslutades sent.

Det var med tungt huvud man stapplade ut på Londons gator och inmundigade dagens frukost på det lite mer än dyra men dock så goda Starbucks. Ett Oyster Card införskaffades. För 40 pund tog vi oss hur mycket vi ville fram och tillbaka med tunnelbanan från zon 1 till 4.
Det skulle visa sig bli en lönsam investering.
Norra London blev nästa anhalt där Seven Sisters Station fick bli vårt riktmärke.
Det absolut enda som var vackert i denna håla var White Hart Lane och Spurs souvenirshop.
Husen som kantade vägen från Seven Sisters till White Hart Lane var ruckel. En del saknade fönster, andra hade igenspikade diton och några hus hade brunnit ner och ändå inte rivits.
Det var en gudsförgäten stadsdel.
Biljettkassörskan var restriktiv då vi bad om att få inhandla biljett till månadagens Premier League drabbning mot Aston Villa. Efter att vi hade intygat med våra pass om att vi var turister så gick det bra att för 53 pund få plåten till matchen.
Med denna hårt kramad i fickan snabbade vi oss tillbaka till Seven Sisters där vi tog en buss in till de centrala delarna. Enligt folk vi talade med senare så skall området kring White Hart Lane vara riktigt ruffigt kvällstid. Av det vi såg runt lunch så kan jag förstå vad dom menade.

Från Norra London gick resan söderut och med byte från buss till tåg tog vi oss till de sydöstra stadsdelarna och till det beryktade Bermondsey. Millwall FC domäner.
Minst lika ruffigt som norra London men desto folktommare. Förmodligen för att man till skillnad från invånarna i Tottenham hade arbete att sköta.
På jakt efter The New Den och klubbshopen började vi strosa runt på stadsdelens gator.
Nya hus blandat med fallfärdiga och olika former av dynamisk miljö präglade våra hornhinnor. Den omtalade puben ”The Golden Lion” passerades och var mycket riktigt som ryktena hade gjort gällande igenbommad med plankor och spik.
Törsten gjorde sig påmind efter en lång promenad och puben ”Whelan´s” fick agera törstsläckare. Genuint brittisk pub med biljardbord, uteservering och billiga öl.
Några kalla Kronenbourg senare och med vägbeskrivning till arenan av barpersonalen lämnade vi ”Whelan´s”.
En pub som senare skulle visa sig vara tillhåll för Millwalls hårdare garde före och efter match nuförtiden då ”The Golden Lion” är igenbommad.
Vi upptäckte till vår stora förvåning efter den långa promenaden att vägen från stationen till arenan inte alls var så lång som vi hade trott.Vi hade gått fel från första stund.
Med egen träningshall, restaurang, klubbshop och en arena av klass så konstaterade vi att League One klubben Millwall hade hållit hög svensk klass. Bra och hög standard rakt igenom.
Gjorde ett besök i klubbshopen och begrundade arenan innan vi tog tåget tillbaka till Victoria.
En lång dag var över och återigen steg vi in i kvällen dimmor.

På lördagen skulle man återigen ta sig till de sydöstra nejderna av London. The Valley var arenan där dagens match mellan Charlton Athletics och Wolverhampton skulle utspela sig.
Likaså här fanns det klubbshop och restaurang med pub av hög klass.
Puben som var döpt efter en legendarisk spelare fungerade utmärkt att skåda Liverpool Manchester United på tv.
Att få biljett var inte svårt och inte dyrt heller. För 25 pund fick man tillsammans med 21.547 andra åskådare på plats se Bailey ge hemmalaget ledningen.
Stämningen som skapades av kortsidans stående publik dämpades då Wolves Ebanks-Blake satte en feldömd straff bakom hemmalagets Nicky Weaver. Wolvesfansen bakom honom som täckte hela läktaren bakom mål exploderade och började skapa en härlig stämning.
Walesaren Sam Vokes släckte hoppet för Charlton genom att sätta två strutar de sista tio minuterna. Wolves vann matchen och var nu serieledare.
På väg från arenan till stationen möts de bägge supportermassorna. Hade detta varit i Sverige hade det med all säkerhet blivit ett kaos och panik hos polisen.
Här flöt det på som om det vore samma skara.
En ytterst professionell engelsk poliskår visade att man vet hur man arbetar på bästa sätt med denna typ av arrangemang.
Matchen i sig var av hög allsvensk klass där Charlton i första halvlek var det dominerande laget men där Wolves kom in mer och mer.
Bägge lagen lär med all sannolikhet vara med och kriga om topplatserna i denna säsongs upplaga av The Championship.
Efter att ha fått vänta bland tusentals andra fotbollsentusiaster på Charltons perrong för tåget tillbaka till city så började det nu att skymma.
Varför bryta ett vinnande koncept? Det var återigen dags att besöka Londons pubvärld.

Tredje morgonen vi vaknade upp var det söndag och samma tunga huvud som de föregående mornarna. En dusch och ett par whisky senare var man återigen människa och det var dags att bege sig ut till de västra stadsdelarna och stationen White City i stadsdelen Hammersmith. Queens Park Rangers stadsdel.
Anständiga kvarter som vi tidigare under resans gång inte varit bortskämda med.
Fint väder och en behaglig promenad till arenan Loftus Road på South Africa Road.
Återigen en ytterst respektabel arena och en supportershop av rang.
Som kryddan på moset så stötte vi ihop med Ian Dowie som vi fotograferades ihop med och skakade hand med. Mycket trevlig människa.
Den gamla Southampton,Palace,West Ham och QPR spelaren är idag manager för de sistnämnda och är för mig en symbol för den brittiska fotbollskulturen.
För 30 pund var matchbiljetten våran inför dagens drabbning mot Southampton.
Supporterpuben intill arenan lockade med sin arkitektur och det som var menat att bli en öl blev istället till en generalfylla efter att vi sammanstrålat med ett sällskap QPR-grabbar.
Detta slutade med att undertecknad somnade en stund under första halvlek och i halvtidsvilan lyckades med bedriften att slå en volt i läktartrappan och hamna i knät på en äldre man som argsint vrålade att han nyss hade opererat sina knän. Smått skamsen lallade man tillbaka till sin sittplats. QPR hade inga problem med motståndet från sydkusten. 4-1 vinsten var i underkant och de i runda slängar tusentalet ditresta Saints-grabbar blev totalt överröstade av den skönsjungande hemmapubliken. Mycket bra stämning och härlig mentalitet på en riktigt bra arena.
Efter matchen var det segeröl inpå småtimmarna på hemmafansens pub. Kändes märkligt med tanke på att pubarna stängde 23:00 i övriga delar av staden. Har inget minne om hur vi kom hem till hotellet men vid uppvaknandet dagen efter var man allt annat än fräck.

Måndag och halva resan hade gått. Dagens utflyktsmål var att återigen ta sig ut till norra London. Tottenham-Aston Villa stod på menyn och hela vägen från Sevens Sisters till White Hart Lane var i Spursfärger. Med bra platser tätt inpå bortafansen,som likt Southampton, var dryga tusentalet kunde vi se ryska superlöftet Roman Pavluchenko debutera inför en entusiastisk hemmapublik.
Bästa stämningen stod Villa fansen för som hånade Tottenham i varenda ramsa.
”Shit supporters,shit team” ekade över White Hart Lane och hemmapubliken studsade av ilska och gestikulerade tillbaka mot Birminghamsborna samtidigt som ordningsvakterna i sann modern fotbollsanda manade dem att sätta sig ned.
Även på plan dominerade Villa. Tottenham var mycket bleka och ju mer Aaron Lennon sprang fel desto högre skrek publiken efter nyförvärvet David Bentley.
Lennon stannade dock kvar på plan då Bentley istället byttes in på Zokoras bekostnad.
Var Tottenhams individuellt bra spelare dåliga så var Aston Villas raka motsatsen.
Agbonlahor visade att han är giftig likaså det eviga löftet Young.
Reo Cooker och Young gjorde var sitt mål och rättvist 2-0 till bortalaget tills i minut 87 då Bent skickade bollen i mål. Hemmapubliken som tidigare blivit tystare och tystare började nu mana på sina grabbar på plan. Inbytte Villaspelaren Marlon Harewood gjorde allt han kunde för att sega i slutminuterna för gästerna. På övertid missade även redan nämnda man helt öppet mål. Helt obegripligt. Där hade min mormor nätat. Villa höll ut och kunde åka hem till Birmingham med tre pinnar i bagaget,
Vi åkte tillbaka till Victoria för att ta ett par whiskypinnar och några kalla öl från Selfridge och nattmat.
Fortsätter Tottenham som de gjorde idag blir inte denna säsongen vidare trevlig. Ramos har mycket att jobba med. I synnerhet att skapa ett lagbygge av alla individuellt duktiga spelare.
Aston Villa har börjat säsongen bra. Det ser ljust ut för dem. Har man tur kan man gå långt.
Laget ser stabilt och sammanspelat ut.
Bägge lagen är i kölvattnet av de fyra stora tillsammans med Portsmouth och Everton.
Idag drog Villa det längsta strået. Både plan och på läktaren.

Näst sista dagen på resan blev en tur ut till östra London där vi steg av tåget vid stationen Upton Park. West Ham kvarter med en multietnisk befolkning. Stadsbilden då man kom ut från stationen påminde om pakistank och indisk gatumiljö.
Men detta var Green Street, mitt i hjärtat av The Hammers domäner.
Ett snabbt besök in på puben Victoria för att sedan besöka den mycket välsorterade souvenirshopen på Boleyn Ground även kallad Upton Park, hemmaarena för West Ham United.
Puben Boleyn intill arenan brukar på matchdagar inhysa portade supportrar. Idag tog vi oss ett par Kronenbourg på stället och vilade fötterna.

Öl inhandlades på den lokala supermarketbutiken för att därefter ta en dubbeldeckare in till city. Att åka buss är verkligen underskattat. Visserligen tar det dubbelt så lång tid men man ser desto mer av miljön.
Att färdas från de östra delarna av staden till city var en klassresa ur många olika perspektiv.
En shoppingrunda inleddes på Regent Street, Oxford Street och Carnaby Street.
Ögongodis i massor av alla dess slag.

Timmarna gick och det blev dags att bege sig ut till västra London och till Stamford Bridge på Fulham Road. Gatorna var fulla av folk i blåvita kläder. Så det var med en äckelkänsla man stegade in på arenan för att sätta sig då man nästan spydde över det som hängde på varje stol.
En blåvit halsduk, utlagd av klubben för att ingå i något som skulle bli en någorlunda tifo.
Undertecknad med ressällskap vägrade greppa de fulaste av färger och fick en del blickar på sig. Den moderna fotbollen visade upp sitt fulaste tryne då matchen började och ordningspersonal beordrade folk att sitta ner. Inte nog med det så hade även UEFA bestämt att öl inte får serveras på Europamatcher. Ridå. Dålig stämning och mycket slipsfolk på arenan.
Det som en gång var en klubb som låg mig varmt om hjärtat började sakta men säkert falla långt ifrån mig. Det jag såg var inte roligt på något sätt. Den moderna fotbollens dolk har trängt så djupt in i kroppen på klubben att de riktiga supportrarna inte längre har råd med att se sitt lag.
Istället sitter det kostymklädd evenemangspublik som böjer sig och köper den moderna fotbollens filosofi samt sväljer konceptet med hull och hår.
Det var äckligt att se. Det var kallt och det var opersonligt.
Spelet var det bästa jag har sett. En elva av världsspelare krossade det franska motståndet med 4-0. Underbar fotboll men en opersonlig och kall stämning.
Chelsea är inte som de var förr. I dubbel bemärkelse.
Sorgen över detta sköljdes ner på puben Pelican utanför arenan tillsammans med segerglada hemmasupportrar.
Hemkomst till hotellet vid midnatt för att morgonen därefter med grus i ögonen stiga upp för att ta flygbussen till Stansted.
En vecka med fotboll och fest var nu över. En riktigt lyckad vecka.
Fyra matcher på sju dagar var nu avklarade. QPR drog det längsta strået rent stämningsmässigt medan Chelsea gjorde det fotbollsmässigt.
Tack Huckerby för att du deltog i ett minne för livet.