Colin Anderson

Då managers och spelare hamnar i luven på varandra så är det nästan alltid tack och adjö till spelaren. I Colin Andersons fall är det tvärtom. Den Newcastlefödde vänsterbacken som inledde karriären i Burnley skulle 1984, under en treårig sejour i Torquay, hamna i en hetsig konversation med sin manager Bruce Rioch (mest känd som manager för Arsenal senare under karriären). Bråket fick oanade konsekvenser. Rioch ville sätta Anderson i den berömda frysboxen men fick istället hela styrelsen emot sig. Placeringssäkra, snabbe och skicklige Anderson var inte bara en publikfavorit. Han hade också bra vänner högre upp i klubben. Ägaren kunde inte göra annat än att meddela Rioch att söka sig nytt arbete.

109 matcher och 11 mål för sydkustklubben skulle det bli innan West Bromwich 1985 lade upp 22,000 pund för spelaren. Under de kommande sex åren skulle Anderson bli en publikfavorit även på The Hawthorne med 140 matcher och 10 mål. Ettrig och hårdhudad i försvarslinjen där en match spelades med blodet rinnandes från tinningen, igenom bandaget utan att vilja bli avbytt; "Jag har ett arbete att sköta. Bli ompysslad får jag gärna bli hemma." En man av den gamla skolan med en hedersam inställning; "gör rätt för dig". Inte ens övergången till West Midlands-rivalen Walsall fick supportrarna att visa avsky. Tvärtom. Andersons dåvarande manager Kevin Hibbitt sägs ha varit förvånad över alla de autografförfrågningar klubben fick med postadressen runt The Hawthorne. Det blev bara en säsong i Walsall innan ett satsande Hereford ville säkra upp i försvaret. 70 matcher senare fick han sin sista klubbadress i Exeter. Två säsonger blev det på St James Park, arenan med samma namn som barndomens favoriklubb i Newcastle, innan det 1996 var dags att lägga skorna på hyllan. En 16-årig karriär var därmed över. Lika många år senare, dagens datum, så firar Colin Anderson sin 50:e födelsedag. TLC lyfter på kepsen och gratulerar en av den gamla stammen.

Lincoln City brottas med ekonomiska problem.

 

Lincoln City har redan säkrat fortsatt spel i Blue Square Premier kommande säsong men tack vare ekonomiska bekymmer riskerar man tappa sina bästa spelare, och om det vill sig riktigt illa mer än halva laget. Managern David Holdsworth bekräftade att man bara har 5-6 spelare klara för fortsättning i klubben nästa år. "Vi har mycket jobb framför oss då 85 % av klubbens spelare står utan kontrakt efter säsongen."

The Imp's luftade yngre spelare i förra helgens förlust mot Hayes & Yeding och det kommer man även göra i mötet med Ebbsfleet på Lördag. "Vi gav ett par yngre spelare chansen mot Hayes, nu skall vi utvärdera insatsen och se om vi vill gå vidare med dem."
Holdsworth berättar också att han givetvis vill behålla sina nyckelspelare men att de ekonomiska svårigheterna klubben brottas med antagligen sätter stopp för detta.
"Vi har spelare jag självklart vill behålla i klubben men de finansiella problemen gör att vi antagligen tvingas släppa dem."

Aberdeen rensar i leden

Den forna storklubben är i färd med att avverka ännu ett "mellanår". Just nu ser man ut att landa strax utanför de sex klubbar så går till vidarespel, enligt det något invecklade skotska ligasystemet.

I årets cup gick man till semifinal, men förlorade dråpligt mot Hibs vilka ligger näst sist i tabellen.

I supporterled vädras självfallet missnöje. Spelare med platt attityd får sin beskärda del av kakan, men mest frustration härleds till klubbens tränare, förre landslagstränaren, Craig Brown.

Brown, och övrig administrativ personal i klubben, lär knappast göra sig mer populär när man nu går ut med beskedet att hela sex spelare kommer att få se sig om efter nya arbetsgivare efter säsongens slut. Bland dessa spelare finner vi något överraskande anfallarna Darren Mackie och Danny Uchechi.

29-årige Mackie har spelat i The Dons under hela sin karriär, med undantag för en kort tids utlåning till Inverness C.T. i 2004. Han fostrades i Aberdeens ungdomslag, och skrev på sitt första kontrakt för klubben 1998.

Danny Uchechi värvades i januari och ansågs då vara en jättetalang. Kontraktet skrevs över sex månader, med en klausul på två års förlängning, men den unge nigerianen har fått dåligt med speltid och inte lyckats vinna tränarens förtroende.

Övriga spelare som inte får förnyat förtroende är försvararna Rory McArdle, Youl Mawene, mittfältaren Yoann Folly, samt anfallaren Mohammed Chalai.

Försvinner från klubben gör även svenskbekante Kari Arnason, som valt att inte förnya med klubben.

Craig Brown gör sig med detta beslut knappast mer populär...

Wimbledon från början till slutet

Jan Hansen heter insändaren som vill framföra historien om Wimbledon FC. The Crazy Gang, The Dons och laget som var dömt till undergång flera år innan man kursade.

***

Wimbledon FC grundades 1889. Det skulle dock dröja hela 16 år innan klubben använde sig utav namnet. Klubben döptes till Wimbledon Old Centrals, namnet på en skola i Wimbledon där spelarna hade varit elever.

Som klubblokal och omklädningsrum användes den närbelägna puben Fox and Grapes. Hemmamatcherna spelades på Wimbledon Common fram till 1912, då man flyttade till Plough Lane. Där skulle man komma att spela i 75 år.

 I 1975 års FA-cup blev Wimbledon första lag på 1900-talet att besegra ett division 1-lag på bortaplan, då man slog ut Burnley i tredje omgången. I nästa omgång lyckades man klara oavgjort mot regerande ligamästarna Leeds United på Elland Road efter att målvakten Dickie Guy räddat en straffspark. I omspelet på Selhurst Park förlorade man efter ett självmål.

Wimbledon tog 1986 ett historiskt kliv då man gick upp i division 1 för första gången. Första säsongen i ettan slutade med en sjätteplats, och under säsongen 1987/88 toppade man ett tag ligan. I FA-cupen 1988 tog sig Wimbledon hela vägen till final, där man sensationellt besegrade Liverpool efter att Lawrie Sanchez nickat in matchens enda mål. Lagkaptenen Dave Beasant blev den förste målvakt att rädda en straff i en FA-cupfinal, då han knep John Aldridges elvametare.

I slutet av 1980-talet hade Wimbledon planer på att flytta till en ny arena. Det blev dock ingenting av dessa planer, men man ansåg det inte värt att renovera Plough Lane, som var rejält nedgången. Istället flyttade man 1991 in till Selhurst Park, som man kom att dela med Crystal Palace i tolv år.

Wimbledon var med när FA Premier League bildades 1992. Man var ett stabilt mittenlag under flera år, med en sjätteplats 1993/94 som bästa resultat, innan man åkte ner i division 1 år 2000.2004 var en epok över. Klubbens låga publiksiffror och konkurrensen från andra Londonklubbar gjorde att man år flyttade verksamheten till Milton Keynes, cirka tio mil norr om London. Ett stycke engelsk fotbollshistoria var därmed över.

Jag, som idag är 55 år gammal, har flera årtionden bakom mig med matcher över i England. Min far var sportskribent för en av Sveriges ledande kvällstidningar på denna tid, och jag följde med honom till en mängd olika engelska arenor. På något sätt så föll jag för The Dons. Fråga mig inte varför. Det bara blev så. Sedan dess och i vuxen ålder så följde jag klubben ända fram till cupbucklan på Wembley den sköna dagen i maj 1988. Jag bevittnade även Intertotomatcherna 1995 i Turkiet, Israel och Belgien och såg hemmamatcherna som då spelades i Brighton inför halvtomma läktare. Jag har även äran att ha fått Vinny Jones autograf signerad på bröstet av hans matchtröja. En matchtröja som idag hänger mitt på väggen hemma i bostaden. Minnet av Wimbledon lever kvar. I synnerhet i och hos mig.

Mvh/Jan Hansen

H&Y har det egna folket emot sig

Trots tappert slit på senare så klarade inte Hayes & Yeading kontraktet. Med en match kvar på säsongen så är man fem poäng ifrån säker mark. Man lämnar därmed Blue Square Premier tillsammans med Darlington, Bath City och Kettering. Man vill dock göra det med publikfest. På lördag möter man Stockport hemma på Kingfield Stadium i Woking och klubben annonserar idag att alla vuxenbiljetter kostar fem pund medan barn och ungdomar upp till 16 år går in för endast en pund. De billiga biljettpriserna får ändå folk att reagera negativt. En anonym person med god insyn i truppen och styrelsen berättar för ett av klubbens supporterforum; "-Fansen borde få den summan för att se på oss." Med sådant resonemang så förstår TLC att den blott fem år unga klubben ligger där den ligger i tabellen idag.

Archibald hela dagen

Spelare med klubbhjärta och lojalitet växer inte på träd. I dagens fotboll ses det nästa som en myt att vara lojal mot klubben. Skotten Alan Archibald är spelaren som höjer fanan. Den 34-årige försvararen gör på lördag sin 400:e match för Glasgowklubben Partick Thistle. Archibald kom till Thistle 1997 flyttade en kortare sejour till Dundee United 2003 men trivdes aldrig i klubben. Han spelade klart sitt kontrakt på fyra säsonger och nobbade nästa kontraktserbjudande. Försvararen längtade tillbaka till Thistle och trots att han då fick gå ner två tredjedelar i lön så var det aldrig något snack om saken; "Thistle är mitt hjärta. Firhill Park är mitt hem. Här vill jag alltid vara. Efter min spelande karriär så skall jag jobba för klubben. Det finns inga andra alternativ" Det är på Firhill Park, i matchen mot Falkirk,  på lördag som spelarens lojalitet skall hyllas. Match nummer 400 kommer att bli jippo under namnet "Archie Day".  
Tolv år i en och samma klubb. I modern tid. Det är respekt.

CLFC - På andra sidan Birkenhead

När Merseysidestaden Birkenhead kommer på tal är det Tranmere Rovers det första man tänker på. Staden som är belägen på halvön Wirral, tvärs över floden Mersey från Liverpool kan erbjuda mer än bara Rovers. På Kirkland Stadium spelar Cammell Laird Football Club sina matcher i Northern Premier League Division One North. Klubben med många smeknamn såsom The Lairds, The Camels och The Shipyarders är en gammal arbetarklubb som grundades 1907 av hamnarbetare och sjömän. Flera utav grundarna och några utav spelarna befann sig olyckligtvis fem år efter grundandet på Titanic. Samma år, 1912, rasade klubben ner en division och kvällstidningarna i staden som förmodligen hade ett godare öga till rivalklubben Rovers tryckte upp löpsedlarna "Going down twice" Osmakligheten i början av förra århundradet hade därmed...nått botten.