Jag är inte bitter...

En ovanligt lugn helg börjar närma sig sitt slut.

Bitterheten tog dock ett kraftigt tag om min kropp igår kväll.

Jag bevittnade det skandinaviska derbyt mellan Sverige och Danmark.

Som en del av, det nuförtiden jippo-liknande, nationaldagsfirandet så var Råsunda fullsmockat av bönder från Simrishamn i söder till Haparanda i norr. Det verkade av tv-bilderna att döma vara någon liknande tävling i vem som kunde spöka ut sig mest. Pippi Långstrump-peruker,jättehänder och vikingahorn. Parodi på mänskligheten. Trivs man med sig själv när man låter sig förödmjukas med sådana attiraljer? Vuxna människor med målade ansikten, tre halsdukar runt halsen och diverse annat krimskrams runt överkroppen. Det övergår mitt förstånd.

Ungefär lika löjeväckande som det är att se vår förbundskapten. Lars Lagerbäck är som direkt tagen från en campingplats. Den sorgsna, uppgivna och bittra pappan som är på camping med sin familj för elfte året i rad. Barnen är elva stycken gossar som springer runt som en skock yra höns och som inte presterar ett dugg.

Jag blev så less igår att jag var på väg att stänga av tv:n flera gånger om.

Preben vann, fyllan hos lay-back-folket från andra sidan sundet håller förmodligen fortfarande i sig.

Jag stör mig på hela konceptet ungefär lika mycket som den där STCC-skiten som pågått i Frihamnen, Göteborg hela helgen. Motorsport är white-strash i samma stora skala som vår förbundskapten och majoriteten av de bönder som igår vistades på Råsunda.

Frugan tyckte för en stund sedan att jag verkade bitter. Skulle jag vara bitter?

Jag är ju för fan vansinnig!