Leyton Orient upplevde tidernas största motgång i mitten av 1990-talet. Under nästan två års tid, från oktober 1993 till september 1995 så vann man inte en enda bortamatch. Detta gjorde att Londonklubben rasade i seriesystemet och säsongen 94/95 var man hopplöst fast i botten av Division Two. Motgångarna satte spår i klubbens supportrar, i ledningen och hos spelarna. Självförtroende fanns det inte en tillstymmelse av. Spelarna "vågade inte vinna". I de matcher man tog ledningen eller kvitterade så spreds en kollektiv nervositet. När väl proppen lossnade och första segern kom (1-0 borta mot Chester) så såg spelarna chockade ut. Dåvarande lagledaren Frank Brown mindes det så här; "-Det var knäpptyst i omklädningsrummet efter matchen. Då managern började skratta och gratulerade till vinsten så tittade alla konstigt på varandra. Ingen kunde minnas segerglädje. Sekunderna senare började alla att skratta, sjunga och vråla."
Lika ställda blev supportrarna. Bland den handfulla skaran på plats fanns en ung kille. Han spelade själv fotboll. Frisk som en nötkärna. Då slutsignalen gick och segern var ett faktum så svimmade killen. Utmattning och chock, sa ambulanspersonalen att det berodde på.
Fotbollen är vanebildande. Ibland vaknar man upp för sent utan att förstå någonting.
Tipstack till Hans Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar