***
Jag har en liten rolig och samtidigt tragisk anekdot att berätta från en av många resor över till min favoritstad Manchester. Det röda Manchester talar jag om. MUFC area. Ett Manchester som jag besökt sedan slutet av 1980-talet och som fortfarande är genuint engelsk. White Lion Hotel, ett gammalt och gediget bygge med ett äkta klientel. United in i väggarna. Tala snacket och var artig så löser sig det mesta alltid. Därför förstår jag inte "ny-supportrarna" som dansat in de senaste åren. I takt med stora framgångar så har de vallfärdat i massor från hela världen och från Skandinavien. I synnerhet Norge. Engelsmännen är trötta på fotbollsturisterna nu. Fed up, för att tala klarspråk. Det märktes i hemmaderbyt mot Shitty förra året då fotbollsturister ordagrant kastades ut ifrån puben av engelsmännen. Just denna match besökte jag gamla vänner och tillika United i Manchester. Vi träffas alltid på WLH för några pints. Min telefon ringde mitt i allt och jag svarade tystlåtet på svenska. Detta hörde en norrman bredvid mig och satte igång och snacka. Han tar av sig sin jacka och puben tystnar. Shitty-matchtröja och United-halsduk. "Detta finns inte. Det är inte på riktigt", tänkte jag och avslutade snabbt samtalet samtidigt som jag försökte röra mig bort ifrån norrmannen. Han greppade då tag i min arm och fortsatte snacka. Då brakade det loss. Mannen for iväg som ett bowlingklot. Han reste sig upp och såg förvånad ut innan nästa pubgäst bad honom att dra åt helv**e.
"Jeg er bare her for å se fotball" sa han med tårarna i ögonen innan han leddes bort av poliser som kommit till platsen. Sådana här scener utspelar sig ofta i Manchester. Jag är gudskelov skonad från engelsmännens förakt men det beror på att jag acklimatiserat mig. Det har inte majoriteten av de fotbollssupportrar som varje vecka åker över till England gjort och lär aldrig göra det heller.
Tack för en bra blogg. Läsning helt i min smak. Fortsätt så.
Med röda hälsningar
Salford
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar