Och sedan slänger Alex Ferguson fram en ung kille som du knappt vet namnet på, och vips så har mesta mästarna gjort det igen. Vunnit en fotbollsmatch.
Igår var det dags för den matchen igen, när Manchester United på sätt och vis körde över Tottenham. Jag kom på mig själv i halvtid med att sitta och tänka på hur det ser ut den dagen Tottenham faktiskt slår United. Fan vet om vi kommer att få uppleva det igen. Jag kan inte hjälpa det, måste tjata om det igen. Hur extremt effektivt Manchester United är som lag. Hur Ferguson gång på gång kan ta fram nya killar som gör jobbet lika bra eller bättre som de tidigare. Och, förstås, hur man lyckas motivera en kille som Ryan Giggs år efter år.
Tottenham kom till spel utan en skadad/grinig/strejkande Luka Modric. Och det märktes. Om de tjejer på 15 år som jag är tränare för, skulle spela försvarsspel som t.ex. Niko Krajncar. Ja, då skulle jag byta ut dem. Om en kille inte kan hitta in med en vettig boll, så som Aaron Lennon misslyckades med i första halvleken, när både Kranjcar och Van der Vaart stod i grymma lägen. Ja, då skulle jag slita mitt hår av skallen.
United vet att lag blir frustrerade. Och de vet att de själva nästan varje match (förutom mot Barcelona) kan vänta ut sin motståndare. För motståndaren kommer att tröttna. Och United kommer att göra mål.
Igår gjorde man tre, och jag minns speciellt det där Welbeck klackar fram bollen till Anderson. Det var fotbollsgodis. Hade jag varit opartisk och inte lika mycket N17, så hade jag applåderat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar