Från Arsenal till Tottenham eller vice versa. Går man från Everton till Liverpool eller mellan Manchesterklubbarna så är det likadant.Spelar ingen roll. Det förbjudna klubbytet rör upp känslor. Det skall göra det. Supporterkulturen måste markera mot den sorten regelvidrighet. Emmanuel Adebayor är inte accepterad någonstans i norra London. Tottenhams supportrar tog emot honom med nidvisor i helgens derby. Att Adebayor idag representerar deras klubb berör dem inte. Han är fortfarande en fiende. En gloryhunter. Flertalet supportrar sjöng sånger om togolesen och om den attack som hans landslag varit med om i Afrikanska Cupen förra året. Sångerna blev för mycket för ordningsmakten som grep ett dussintal och kastade ut dem. TLC har sagt det innan och säger det igen, det är smaklöst att sjunga om döda människor eller om sjukdomar. Samtidigt sker det i stridens hetta. I den heta stundens allvar. Det är känslor i omlopp. Passion och lidelse. Man måste förstå det. Adebayor är inte Spurs. Han är inte heller Arsenal eller City längre. Han är en girigbuk som går i den moderna fotbollens smustiga fotspår. Han skall ha kritik. Han förtjänar nidvisor. Tottenhams ledning delar inte dessa åsikter. Kostymklädda herrar i styrelserum har svårt att förstå sig på klubbkänsla, heder och moral. Kanske har dem det, kanske inte men isåfall är det helt annorlunda begrepp för dem. Så kan det vara för Adebayor också. Inte vet jag. Vad jag vet är att Spurs kommer att straffa samtliga som blev utkastade i helgen. Böter och avstängningar. Tack för den. Supportrar som lever för Spurs, som andas och dör för kluben. Killar och män som växt upp och gått i ur och skur på matcherna. Sådana skall hyllas istället för att bötfällas. Men som sagt, begreppen om heder och moral delas inte lika med de styrande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar