TLC har åter äran att få presentera en enastående text. Skribenten är ingen mindre än Anglofil.se redaktören Nick Bylund som idag berättar om sin tid i södra England. Håll till godo.
***
Det var den första söndagen i nådens år 1998
och där stod jag på Heathrow Airport och undrade om jag verkligen tänkt
igenom mitt beslut.
Varför i hela friden hade jag fått för mig att tillbringa min tid som 'Management Trainee' i Portsmouth? Jag hade tackat nej till erbjudanden från Mexico, USA, Thailand ja till och med London som bara låg några mil från där jag stod. Nej, istället skulle jag sätta mig på en buss för att färdas till en stad jag aldrig tidigare besökt och som i min research visat sig vara en av Englands absolut tuffaste städer, än en gång, VARFÖR? Nåja, beslutet var taget och det var bara att leta rätt på den Nationwide Express buss som skulle "ta mig till havet".
Varför i hela friden hade jag fått för mig att tillbringa min tid som 'Management Trainee' i Portsmouth? Jag hade tackat nej till erbjudanden från Mexico, USA, Thailand ja till och med London som bara låg några mil från där jag stod. Nej, istället skulle jag sätta mig på en buss för att färdas till en stad jag aldrig tidigare besökt och som i min research visat sig vara en av Englands absolut tuffaste städer, än en gång, VARFÖR? Nåja, beslutet var taget och det var bara att leta rätt på den Nationwide Express buss som skulle "ta mig till havet".
Efter en resa helt utan utsikt över landskapet där jag missade synen
av metropoler som Winchester, Eastleigh, Southampton och Fareham på
grund av det regn jag nu stod i såg jag mig omkring vid Portsmouth
Harbour Station. Det är då jag inser att jag klivit av vid fel hållplats
- det blir ju bara bättre och bättre! Min förvirring och irritation
måste lyst som en distinkt aura kring mig och drog till sig
uppmärksamhet, annars har jag ingen aning om vad som fick denne bitige
medelålders man med en 'Pompey for life' tatuering på armen att
komma fram till mig med frågan "a'ight mate?". Efter att snabbt ha
dragit storyn om min dag dittills drog han med mig i armen mot en bil
samtidigt som en lång harrang av ord lämnade hans mun och det enda jag
uppfattade var något i stil med att allt skulle ordna sig. Min första
kontakt med den lokala dialekten var lätt förvirrande. Min oro över att
sätta mig i en bil med en okänd person i en främmande stad minskade när
jag såg att bilen han slängde in min väska i var utrustad med en
taxameter, men helt lugn var jag inte då bilen inte hade någon taxiskylt
på taket. Nåja, man ska ju kunna lita på folk sa jag naivt till mig
själv och hoppade in. Oron tilltog dock igen då mannen aldrig slog på
taxametern när vi åkte i väg, men jag hade studerat tillräckligt många
kartor över staden innan min ankomst för att veta att vi i alla fall
åkte åt rätt håll.
Efter en färd på ca 10-15 minuter där jag fått lite mer förståelse för den lokala dialekten stannade vi framför Hilton National Portsmouth, mitt nya hem och min arbetsplats för de kommande sex månaderna. När jag ville göra rätt för mig skakade bara mannen distinkt på sin grånande kalufs och menade på att denna resa var hans välkomstpresent till mig. Han gav mig sitt mobilnummer och sa att jag alltid kunde ringa honom om jag behövde en guide, en skjuts eller bara ville ta en pilsner på lokala puben. Det visade sig att han bodde mer eller mindre tvärs över gatan. Mitt humör hade stigit märkbart då den första person jag träffade visade sig vara genuint trevlig samt att hotellet såg trevligare ut än vad jag vågat hoppas på. Taxichauffören, som hette Barney, skulle bli en återkommande bekantskap under mina månader i staden, jag sörjer ibland att jag inte fortsatte att hålla kontakt med honom efter att jag lämnat staden.
Efter att ha installerat mig på hotellrummet som skulle fungera som min lägenhet under min tid i Portsmouth beslutade jag mig för att ta en promenad i omgivningarna. Jag kunde inom kort krasst konstatera att hotellet verkligen låg "in the middle of nowhere" och att det var långt till allting. Jag beslut mig för att slå Barney en signal och fråga hur jag skulle gå för att komma till en bra pub. Han rekommenderade sin 'local' eftersom han förstått att jag hade ett stort fotbollsintresse och den puben visade alla matcher som gick på SKY Sports. En rask promenad senare kom jag till puben The Sunshine Inn. Om ett namn varit mer fjärran till sina omgivningar är jag tveksam till då England visade sig från sin sämsta sida och regnet vräkte ner. Lika otrevlig som stämningen var utomhus, lika trevlig var den inomhus och jag hann inte mer än innanför dörren innan mannen bakom baren tittar upp och glatt konstaterade att "you must be Nick the Swede?". Barney hade redan ringt och förvarnat om min ankomst och bett dem ta väl hand om mig, vilken kille!
Efter flera timmars trevlig samvaro framför storbildsteven med nya bekantskaper vandrade jag hemåt, nåja mot hotellet, och funderade över allt som hänt de senaste 15 timmarna och kom fram till att jag nog skulle trivas bra i min nya hemstad. Detta trots att jag ännu inte satt min fot i stadskärnan ännu.
Efter ett par dagars arbete och ingen längre utflykt än The Sunshine Inn bestämde jag mig för att ge mig ut på nya äventyr och frågade en av mina nya kollegor om han visste om det spelades någon fotbollsmatch i närområdet, och mycket riktigt - Portsmouths reserver skulle möta Crystal Palace dito på Fratton Park på kvällen. Då slog det mig, jag hade valt att åka till Portsmouth av två skäl; fotbollslaget och det faktum att jag med stor sannolikhet inte skulle springa på andra svenskar under min tid i England. Tro nu inte att jag var en Pompey-fan för den skull, det föll sig så att trots att mitt intresse för engelsk fotboll föddes på 70-talet så hade jag ännu inte fastnat för något lag som jag kallade 'mitt', däremot gillade jag vad jag läst, hört och sett om laget och kanske skulle denna klubb bli den jag kallar min i framtiden. Som ni förstår blev det inte så, utan en charmig klubb från London skulle komma bli min kärlek.
Nåväl, jag satte mig på fyrans buss efter jobbet med Fratton Park som destination, och min vana trogen valde jag fel hållplats att kliva av vid. Detta oplanerade extra stopp blev ett mycket bra sådant då jag hittade en liten kebaberia som serverade mig den godaste kycklingkebab som någonsin kan ha sålts utanför Turkiet. Stärkt av den goda maten valde jag att promenera den sista biten till arenan med tillhörande pilsnerstopp längs vägen. Matchen i sig var varken välspelad eller välbesökt, men jag gillade vad jag fick se ändå och möttes av värme och vänlighet av alla människor som jag mötte den kvällen också.
Efter denna kväll skulle jag bli en regelbunden besökare på alla A-lagets hemmamatcher samt flera bortamatcher under min tid i staden. Jag har sanslöst många sjuka, roliga, häpnadsväckande, annorlunda historier från dessa dagar men de får återges vid annat tillfälle i något annat sammanhang men som smakprov finns episoder som när det gick upp för mig att delar av mitt umgänge tillhörde CREW 657, eller när vi möts upp i Reading av flera kända ansikten från Chelsea som gärna ville drabba samman med 657-pojkarna eller när en medelålders antikvitetshandlare (!) från Eastbourne springer in på planen och slår linjemannen medvetslös.
Efter en färd på ca 10-15 minuter där jag fått lite mer förståelse för den lokala dialekten stannade vi framför Hilton National Portsmouth, mitt nya hem och min arbetsplats för de kommande sex månaderna. När jag ville göra rätt för mig skakade bara mannen distinkt på sin grånande kalufs och menade på att denna resa var hans välkomstpresent till mig. Han gav mig sitt mobilnummer och sa att jag alltid kunde ringa honom om jag behövde en guide, en skjuts eller bara ville ta en pilsner på lokala puben. Det visade sig att han bodde mer eller mindre tvärs över gatan. Mitt humör hade stigit märkbart då den första person jag träffade visade sig vara genuint trevlig samt att hotellet såg trevligare ut än vad jag vågat hoppas på. Taxichauffören, som hette Barney, skulle bli en återkommande bekantskap under mina månader i staden, jag sörjer ibland att jag inte fortsatte att hålla kontakt med honom efter att jag lämnat staden.
Efter att ha installerat mig på hotellrummet som skulle fungera som min lägenhet under min tid i Portsmouth beslutade jag mig för att ta en promenad i omgivningarna. Jag kunde inom kort krasst konstatera att hotellet verkligen låg "in the middle of nowhere" och att det var långt till allting. Jag beslut mig för att slå Barney en signal och fråga hur jag skulle gå för att komma till en bra pub. Han rekommenderade sin 'local' eftersom han förstått att jag hade ett stort fotbollsintresse och den puben visade alla matcher som gick på SKY Sports. En rask promenad senare kom jag till puben The Sunshine Inn. Om ett namn varit mer fjärran till sina omgivningar är jag tveksam till då England visade sig från sin sämsta sida och regnet vräkte ner. Lika otrevlig som stämningen var utomhus, lika trevlig var den inomhus och jag hann inte mer än innanför dörren innan mannen bakom baren tittar upp och glatt konstaterade att "you must be Nick the Swede?". Barney hade redan ringt och förvarnat om min ankomst och bett dem ta väl hand om mig, vilken kille!
Efter flera timmars trevlig samvaro framför storbildsteven med nya bekantskaper vandrade jag hemåt, nåja mot hotellet, och funderade över allt som hänt de senaste 15 timmarna och kom fram till att jag nog skulle trivas bra i min nya hemstad. Detta trots att jag ännu inte satt min fot i stadskärnan ännu.
Efter ett par dagars arbete och ingen längre utflykt än The Sunshine Inn bestämde jag mig för att ge mig ut på nya äventyr och frågade en av mina nya kollegor om han visste om det spelades någon fotbollsmatch i närområdet, och mycket riktigt - Portsmouths reserver skulle möta Crystal Palace dito på Fratton Park på kvällen. Då slog det mig, jag hade valt att åka till Portsmouth av två skäl; fotbollslaget och det faktum att jag med stor sannolikhet inte skulle springa på andra svenskar under min tid i England. Tro nu inte att jag var en Pompey-fan för den skull, det föll sig så att trots att mitt intresse för engelsk fotboll föddes på 70-talet så hade jag ännu inte fastnat för något lag som jag kallade 'mitt', däremot gillade jag vad jag läst, hört och sett om laget och kanske skulle denna klubb bli den jag kallar min i framtiden. Som ni förstår blev det inte så, utan en charmig klubb från London skulle komma bli min kärlek.
Nåväl, jag satte mig på fyrans buss efter jobbet med Fratton Park som destination, och min vana trogen valde jag fel hållplats att kliva av vid. Detta oplanerade extra stopp blev ett mycket bra sådant då jag hittade en liten kebaberia som serverade mig den godaste kycklingkebab som någonsin kan ha sålts utanför Turkiet. Stärkt av den goda maten valde jag att promenera den sista biten till arenan med tillhörande pilsnerstopp längs vägen. Matchen i sig var varken välspelad eller välbesökt, men jag gillade vad jag fick se ändå och möttes av värme och vänlighet av alla människor som jag mötte den kvällen också.
Efter denna kväll skulle jag bli en regelbunden besökare på alla A-lagets hemmamatcher samt flera bortamatcher under min tid i staden. Jag har sanslöst många sjuka, roliga, häpnadsväckande, annorlunda historier från dessa dagar men de får återges vid annat tillfälle i något annat sammanhang men som smakprov finns episoder som när det gick upp för mig att delar av mitt umgänge tillhörde CREW 657, eller när vi möts upp i Reading av flera kända ansikten från Chelsea som gärna ville drabba samman med 657-pojkarna eller när en medelålders antikvitetshandlare (!) från Eastbourne springer in på planen och slår linjemannen medvetslös.
Nåja, "another time, another place".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar