Premiären avklarad

Redaktören är hemma igen. Det var jag redan igår kväll. Dock endast fysiskt. Superweekends tar hårt på kroppen. Fredag till måndag och boende i Southend On Sea. Kuststaden med den långa piren, nöjesfältet och alla natt och spelklubbarna. Ja just den staden. Essex svar på Lancashires Blackpool. Ett bed and breakfast vid seafront fick fungera som boende. 90 pund för tre nätter. Ett riktigt råtthål. En heltäckningsmatta på rummet som hade fläckar efter precis allting. Ett golv som sluttade som en skidbacke och en dörr som inte gick att låsa. Alla i personalen var onyktra och den ena efter andra hotellgästen var i samma skick. Personalen i matsalen vid frukost kom direkt från efterfesten och alkoholångorna låg likt dimman vid Lützen i matsalen då en full english breakfast intogs. Efter ett tag kunde jag integreras med sällskapet. Det känns dock idag. Vad hände då? Jo, det var premiären på Roots Hall som skulle avklaras.Essex storheter Southend United mötte fjolårets bottenlag Hereford United i League Two. Southend inledde i ett rasande tempo. Stundtals av hög allsvensk klass där gästerna från gränsen till Wales såg ut som statyetter. Bilel Moshnis mål i den 14 minuten fick därför de 5,105 åskådarna att börja tro på målkalas. Så blev det dock aldrig. Hereford tog sig i kragen i den andra halvleken men kunde aldrig utmana Southend. "You welsh and you know you are" ekade inne på arenan då majoriteten på Roots Hall hånade gästerna. De 150 medresta Hereford supportrarna hördes inte mycket under matchen. Nästan ingenting alls. Desto mer lös deras flaggor upp läktaren bakom målet. Southend visade upp glöd. Moshni Bilel är en klasspelare som förr eller senare flyttar högre upp i seriesystemet. Millwall-nyförvärvet Neil Harris gjorde ett bra arbete där framme. Hela Southend visade att man var ett lag som kan komma att bli riktigt bra denna säsong. Efter 93 minuter var det klart. Ett glädjens sorl gick runt arenan. Southend hade grejat tre poäng i premiären. Nu var det dags att fira segern. Det gjordes storartat på supportrarnas stamkrog The Railway Pub i Prittlewell. Det blev blött. Undertecknad var tillbaka på sitt hotellrum långt efter midnatt, somnade men vaknade upp av att en person stod bredvid sängen. Amanda från Glasgow stod där med två Carlings i varje hand. "Fancy a beer?" sa hon och log med ett garnityr som en svensk tandläkare svimmat av. Minst sagt snopen och överraskad blev man. Dörren gick som sagt inte att låsa och då tog denna person förgivet att det bara var att traska in. Undertecknad förklarade för damen, en rugguggla över 50 strecket som firade en möhippa med väninnorna, att han fått för mycket under dagen. Svaret blev då; "Wank off then!" Tack för den. Hon visste vart dörren var och lullade ut igen. En byrå sköts fram till dörren som fick agera dörrlås och därefter somnade jag.

West Ham skulle möta Cardiff på söndagen. Många pratade om slutsålt. Så blev det aldrig. Dessutom spelades det Community Shield-final på Wembley. Två alternativ som dock var för dyra för min plånbok. Själv kom jag aldrig iväg in till London som jag tänkt mig. Kvällen innan hade jag inte bara levt loppan på krogen, jag hade dessutom tappat en 50-punds sedel som var tänkt att få vara söndagskassa. Stor irritation. Satte mig istället på en sportbar i centrala Southend med två Southend-vänner. Upton Park-matchen blev lättare att se ju längre den gick med mer Strongbow innanför västen. West Ham var det bättre laget och Cardiffs nya anfallare Miller och Earnshaw var mer än bleka. Ändå var det Miller som gjorde segermålet för walesarna på övertid. Ridå bland många på stället. Många Hammers bor nämligen i Southend. Nordöst om London är det billigare och mer brittiskt. Därför har många Londonbor flyttat utanför storstaden. Southend har därför fått inhysa många Hammers. Det märktes. Claret and blue överallt under matchdag. Det var ledsna och arga miner efteråt. Ögnade snabbt på Citys två mål i första halvlek på rivalen United innan det var dags att besöka hotellpuben igen. Så såg det ut. Måndagen var hemresa. En snabb frukost på morgonkvisten och sedan in till Liverpool Street med tåget. Tunnelbana till Piccadilly och strosade runt på köpcentret Lillywhites. En klassiker. Vidare ner mot Carnaby Street och Regent Street. Mycket realisation nu. Ett tips för er som har vägarna över snart. Mycket poliser i staden. Jag hade hört om kravallerna i Tottenham under helgen men inte förstått proportionerna. Flera av mina engelska vänner ville att militären skulle rycka in. "Hade vi fotbollssupportrar betett oss som ligisterna i förorterna gör så hade polisen tagit i med hårdhandskarna direkt. Vi hade inte haft samma yta att röra oss på." Det är sant. Fotbollssupportrar hade inte haft det utrymmet. Detta är dock allvarligare. Politik. Det jäser i England även i skrivande stund. Ett försenat plan, oväder över Nordsjön och regn i Göteborg. Nu var jag hemma. Måndagkväll. Sliten men nöjd. Ännu en resa avklarad. En av många. Fler skall det bli.