Fotbollen betyder allt och ibland inget.

Gårdagens matcher hamnade förstås i skymundan, när nyheten om Gary Speeds mycket tragiska bortgång kom fram. Tre poäng hit eller dit och matcher i all ära. Men söndagen 27/11 handlade så mycket mer om människor, sorg, respekt. Hur som helst spelades det matcher. Och de inleddes med mycket värdiga och fina hyllningar och tysta minuter.

På Anfield tog Liverpool emot Manchester City. Speeds minne hedrades, och Craig Bellamy avstod från att delta. Walesare som han är var det helt enkelt inte läge.

Matchen kom att präglas av duktiga målvakter, inte minst Joe Hart i City-målet, som med bland annat en övertids-räddning på Carrolls nick, såg till att en poäng fick åka med hem till Manchester. Inför matchen hade det pratats om ett litet läge för guldryck. United fick ju "bara" med sig en poäng från helgens möte med Newcastle. Och City såg kanske sin chans här, att stega ifrån. Men då skulle man ha behövt mer av det vanliga spelet från till exempel Silva. Och just det, ja. Man skulle också ha behövt Balotelli på planen till slutet.

Roberto Mancini har himmel eller helvete, med Balotelli på planen. Problemet är att han aldrig vet vilken variant som bjuds, för dagen. Antingen en briljant anfallare, som är stark som en oxe och slår in ett par bollar. Eller också en halvgalning som med två gula kort blir utvisad efter ungefär en kvart på planen.

Det enda man med säkerhet vet, det är att Balotelli har ny frisyr för varje match. Det är det enda konstanta, så att säga.