En gråmulen onsdag som idag tänker jag gärna tillbaka på ett av mina finaste fotbollsminnen från utlandet. För nästan en månad sedan avgjordes Steel City Derby och jag var på plats. Från början var det tänkt att jag och The Researcher skulle åka över till drabbningen på Bramall Lane men verkligheten, som den så ofta gör, kom ivägen. Men inför mötet å Hillsborough hade jag uppdaterat mig via olika Owlsforum på hur man fick tag i biljetter. Det var uppenbarligen ingen piece of cake. Men när de släpptes på general sale satt jag som klistrad framför min laptop och klickade efter tre serverkrachar hem två biljetter. Lyckan var enorm. Inte nog med att få lämna London och se sig omkring lite utan jag skulle dessutom i finaste sällskap se en match av yppersta dignitet.
"The city is ours/owls" dånade ut från Hillsborough när vi med varsin svettig cheeseburgare efter en helt för lång promenad började närma oss arenan. Efter att ha misslyckats med att köpa matchprogram, slutsålda, och lyckats hitta rätt ingång kom vi in på ett böljande Hillsborough. Ena kortsidan var fullproppad av Bladesanhängare medan den motsatta sidan var ett hav av blått och vitt. Kvaliteten på fotbollen var inte den bästa och jag kunde inte bry mig mindre. Stämningen var den mäktigaste jag upplevt på mina många resor till öarna. Vi var placerade nära kortsidan som tillhörde Blades och grabbarna runtomkring oss var om inte mer så minst lika fokuserade på att håna gästerna.
Arenan var en krutdurk redo att explodera. Det var bara en sak som fattades. Ett mål. Helst ett mål för Owls vilket skulle innebära en eufori bland de över 30.000 Wednesdayanhängarna på plats. Men inget mål kom. Tio minuter in i andra halvlek höll jag på att gifta mig med tanken på en mållös tillställning som ändå varit väldigt väldigt sevärd ur läktarhänseende. Då exploderade Hillsborough. Med hjälp av ett väl avvägt inlägg tränger sig Chris O´Grady förbi sin bevakare i straffområdet och stöter med pannan bollen i mål. Jag tappar det helt. Placerar en foten på ryggstödets kant och häver mig upp. Jag ser O´Grady springa bort och fira med numera sparkade tränaren Megson och med resten av laget i hasorna. Jag ser en äldre herre, med betoning på äldre, som står med sina kryckor uppsträckta i luften och gapar för full hals. Jag ser easily över hundra par nävar med två fingrar i luften riktade mot gästerna. Jag vrålar för full hals. Vänder mig om för att insupa det böljande havet av dansande, hoppande, skrikande människor. Matchen är redan igång men ingen bryr sig. Målfirandet fortsätter. Innan jag sätter mig ner får jag ögonkontakt med en pojke i tioårsåldern på raden bakom mig. Hans leende går från öra till öra där han står upp på sin sittplats iförd Adidas Malmö- sneakers. Himmlen är blå och mitt hjärta är lätt.
Matchen slutar 1-0 till Sheffield Wednesday. När matchen är över, vinsten bärgad och spelare tillammans med ledare och funktionärer så sakteliga traskar av planen spelas Thats entertainment med The Jam för åskådarna som köar sig fram emot utgångarna. Jag kunde bara instämma.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar