Girigt eller bara naturligt?

Jag läser Aftonbladets nätupplaga om Emanuel Adebayor. En 193 centimeters målfarlig togoles som värvades från franska Metz 2006 har vräkt in mål i Arsenal sedan ankomsten till norra London. I en intervju med BBC förklarar han att det enda han spelar för är pengar.
Hans syn på verkligheten gör mig inte förvånad längre. Var och varannan spelare resonerar på samma sätt. Klubbkänslan finns inte.
Samtidigt så förstår jag honom. Han är en yrkesman och arbetar inom en yrkesgrupp där åldern tar ut sin rätt många år tidigare än andra yrken. Snabba pengar gäller för att fylla fickorna och kunna leva livet ut på. Jag hatar den inställningen lika mycket som jag förstår den. Jag hade säkerligen själv gjort på samma sätt om jag var i samma bransch. Jag har resonerat på samma sätt på de arbetsplatser som jag själv arbetat på genom åren. Bäst betalda arbetsplats vinner. Så är det.
Men saken är den att vi supportrar förtränger detta tankesätt. Vi förtränger och föraktar för att denna sortens giriga sätt hos fotbollspelarna skadar våra klubbar och det som ligger oss nära.
En klubb utan hjärta är ingen riktig klubb och en trupp fylld av spelare utan vilja och engagemang är dömda på förhand. Publiken vill ha en spelare, eller åtminstone ett par, som vuxit upp i klubben, stått på läktarna under barndomen och andas klubbens historia. En kille från trakten som visar stake till 100 procent. Något man själv kan relatera till helt enkelt.

Arsenalikonen Lee Dixon vill se Adebayor såld. Enligt Dixon visar Adebayor varken vilja eller engagemang. Två saker som verkligen var Dixons kännemärken på plan under hans karriär.
”De trogna spelarna är de spelare som ingen annan vill ha” minns jag att jag läste på något forum för ett tag sedan. Jag vet att jag reagerade över denna text. Stämmer det?