TLC- SVERIGES STÖRSTA OCH BÄSTA BLOGG OM BRITTISK FOTBOLL

torsdag 7 maj 2009

Pitch invasion och tokglädje i South Bermondsey.

Signaturen D-Day har valt att förmedla om hur hans helg i London för snart två veckor sedan artade sig. Håll till godo!

Vi anländer till The New Den fem minuter innan kickoff. Igen. Precis som när vi var här senast, i december förra året, så är det på det lilla smala håret att vi hinner in på arenan lagom till att det sparkar igång. Den här gången hade vi dock en förtrupp på plats, som i förväg hade löst biljetter. Och inte vilka biljetter som helst, utan på lower west stand. Med närhet nog att kunna peta Leyton Orients tjocke manager i magen. Come on Millwall!
Jag och min tjej hade först tänkt kolla in Fulham, och framförallt Craven Cottage, när vi återigen tog billiga Ryan Air till London. Men när vi fick reda på att andra gaisare skulle kolla in Millwall mot Leyton Orient så bestämde vi oss istället för ett återbesök i sydöstra delarna av staden. Och så här i efterhand är det inget vi ångrar. Och Craven Cottage står ju kvar vid nästa besök också.
Loyal til I die hade löst de grymma biljetterna på långsidan, då han och hans polare var på plats redan dagen innan. Vi mötte upp dem utanför klubbshopen, med andan i halsen och en bira i näven. Solen strålade och det var varmt, säkert över 20 på termometern. Efter lite letande efter rätt ingång tog vi så våra platser. Eftersom att Millwall redan vid denna match var klara för kvalspel upp till andradivisionen så gällde matchen inte mer än placeringar.
Ändå rätt bra med folk på läktarna, och bra drag. Och liiite mer folk på läktarna än vid vårt senaste besök, kändes det som. Dryga elvatusen, skulle det visa sig senare.
Mycket gick Millwalls väg, även om spelet inte bländade. Man fick till exempel en straff emot sig i matchens inledning. Denna räddades dock av målvakten David Forde, och det kändes som lejonens dag.
Hur som helst så kändes det ungefär tvärtom efter ett par minuter i andra halvlek. Då tog nämligen Leyton O ledningen. Vi såg det på TV nere i katakomberna. Vad gjorde vi då där? Jo, köerna och kioskpersonalen var inget annat än ren jävla katastrof. Det var som om de aldrig hade haft folk där som ville handla tidigare. Pommes? Ja, det tar åtminstone 5 minuter. Hot dog? Inga problem, här har du den tjockaste korven på den här sidan Themsen. Och så uppträder de som om det är kunderna som är de jobbiga. Tjenare.
Vi drack upp våra öl och gick upp till våra platser igen och kollade lite på matchen. Men det var inte mycket till fotboll, måste jag tillstå. Så vi gick en trappa ner för påfyllning av öl i plastflaska. När vi står där nere och njuter vår lager lyckas Millwall trycka in kvitteringen. Då är det ungefär tjugo minuter kvar och tokglädje på läktarna. Vi tar med biran upp och känner att nej, det här skall vi fan inte missa mer av. Läktarna eldar på, Leytons rätt stora klack får veta att de lever. Och med bara några minuter kvar så lyckas Milwalls anfallare Alexander trycka in lednings- och segermålet. Jag tror att han nickar in den, men minns inte, mitt i allt kaos. Nu jävlar lever läktarna. Sicken fest. Alla, och då menar jag alla, sjunger. We are Millwall, from the Den! Engelsmännen som vi drack pilsner med nere i katakomberna är vilda, kramar oss och ger high fives i parti och minut.Efter en stunds övertid blåser domaren i pipan, och matchen är klar. Millwall har vänt till seger, efter att ha legat under med 1-0. Det var ingen stor fotboll. Men det var glädje, fantastiskt väder och stämning.

Men det var inte riktigt över ännu. Ett par, tre killar bestämmer sig för att köra en planinvasion, och tar sig förbi publikvärdarna och kör några små ärevarv inne på mattan. Strax därefter följer hundratals efter, ja det kan faktiskt ha varit uppemot tusen pers. En gammal hederlig pitch invasion är ett faktum. Och vi kan bara stå och le. Vilken glädje. Det var som om Millwall hade vunnit hela ligan, och inte bara en sketen match som inte betydde särskilt mycket.
Publikvärdarna tar om hand om några enstaka, men vad skall de göra med så mycket folk på planen? Våra svenska vänner sticker också in. Den ene kommer tillbaka efter att ha joinat ett par hundra som ställde sig nedanför Leyton O:s läktare och hånade lite. Den andre kommer inte tillbaka. För han hamnar nämligen på fel sida av de polishästar som tillsammans med massa publikvärdar för alla planinvaderare ner mot ena kortsidan. Ja, du läste rätt. Polishästar inne på planen efter en vanlig seriematch. Wicked.
Som tur är så har vi i alla fall bestämt att vi skall till Wheelan’s efter matchen. Vår vän som försvann hade nämligen inte en fungerande mobil. Via en ordentlig, men jävligt häftig, omväg så kommer vi till slut fram till Wheelan’s. Där står Loyal och språkar med den ene riktige hårdingen efter den andre. Vi sätter oss på en bänk och njuter av ett par pilsner, samtidigt som vi pustar ut efter en underhållande och häftig eftermiddag på the New Den.
Därefter följde både det ena och det andra. Vi drack bärs på ett sjukhus, festade på en kubansk krog, och kom inte i säng förrän solen började gå upp.
Men det är en annan och väldigt lång historia.
/ D-Day





1 kommentar:

Anonym sa...

Fasen vad kul vi hade det. Pitch invasion och tegelstenar i huvet :)