Den ytterst eminenta skribenten D-Day har släppt loss fingrarna och skrivit en reseredogörelse. Hela konceptet handlar om matchen Millwall-Bristol Rovers och kontentan av att ha grönsvarta souvenirer i södra London.
Håll till godo!
Flyg från Säve 10.10, landar på Stansted 11.15 lokal tid. Därifrån första bästa expresståg till Liverpool Street station, byte till Circle line ner till Victoria. Snabba steg med packning och två kids i släptåg. Därefter snabbt packa in prylarna på rummet, förfasas över rummets standard (eller brist på detsamma), och tunnelbana från Victoria till Westminster och byte till Jubilee Line för vidare transport till Canada Water. Därifrån buss till arenan. Biljetter i näven fem minuter innan kickoff. Änna stressigt.
Men det var det värt. Jag och min snyggare hälft drog till London, efter en tids planering. Vi bestämde dessutom att ta med hennes två barn, då de båda är väldigt fotbollsintresserade, och eftersom att de precis som vi andra kan behöva en dos England, lite då och då. Vi bestämde oss rätt tidigt för att kolla in Millwall. Detta blåvita lag som är så omtalat. En del rynkade på näsan åt vårt val. Vi kan i efterhand säga att vårt val var helt rätt. På alla sätt. Vi fick ordentliga doser av karaktär, ruffiga bostadsområden, kalla katakomber, tuffa gubbar, dålig fotboll, och såklart grönsvart.
Lördagen den 6 december tog vi oss alltså till the Den, Millwalls hemmaarena i de sydöstra delarna i London. Vi hade läst på en del i förväg, och förstod att vi knappast skulle ha problem att fixa biljetter. Matcherna innan den vi planerade in hade haft knappa tiotusen på läktarna. Detta på en arena som tar in ungefär tjugotusen. Vår enda tveksamhet gällde ifall vi skulle hinna i tid till avspark. Nu gjorde vi alltså det.Vi köpte två biljetter för vuxna, två för barn. Det gick loss på dryga 60 pund, alltså ungefär 750 spänn. För en match i Premier League hade vi i alla fall fått lägga minst dubbla. Vi intog våra platser på nedre delen av ena kortsidan, Cold Blow Lane (resans mest passande namn, skulle det visa sig…). En hel del svenskar kunde höras på läktaren. Bakom oss satt ett gäng som av dialekterna att döma kom från Skövdetrakten.Lagen kom in på arenan. Millwall i sina klassiska blå tröjor med vita shorts. Bristol Rovers, motståndare för dagen, kom in i sitt bortaställ. De var grönsvarta…Vi fick snabbt dragit av tjejens dotters mössa. Denna v
ar nämligen grönsvart, prydd med det vackraste av klubbmärken iofs. men ändå. Kändes inte som om det var läge.
Matchen kickade igång och Millwall tog ganska omgående ledningen. Anfallare Kandol slog in 1-0 och de dryga 8000 på läktarna sjöng loss ordentligt. De som befann sig närmast det ganska stora (kanske 500 man) bortaföljet passade såklart på att håna och vifta så gott det gick.Ungefär tio minuter senare ökade Millwall på till 2-0. Livat igen. Men Bristol R fick luft under vingarna då man lyckades reducera till 1-2 ganska snart.
I det läget stannade matchen av något, och vi passade på att köpa ett gäng brickor med rätt trist pommes. Snett framför oss satt det en snubbe som hade fått tag på strips av betydligt bättre kvalitet. Han måste ha testat en annan kiosk än den som vi valde. Nåväl, det värmde och mättade i alla fall fyra magar som inte hade käkat något sedan frukost.Solen gick i moln, Cold Blow Lane levde upp till sitt namn, och halvtidsvilan kom ganska välkommet. Vi var sugna på att ta oss till kiosken för att värma upp med lite lager, kaffe och te. Sagt och gjort. På vägen dit träffade vi på lite GAIS-bekantingar, som vi språkade med en del. Vi var ganska eniga om att vi faktiskt inte sett så himla många matcher med sämre kvalitet på hemmaplan, i år. Skulle vara Norrköping hemma, då. Men skitsamma. Med den stämning som The Den kan bjuda på så tar man gärna det.I kön hörde vi en skarp stämma som ropade åt vårt håll: ”You’re on the wrong fahkin’ side”. Vi anade att våra grönsvarta mössor och halsdukar för en gångs skulle kanske inte var optimala. Bristol R spelade ju som sagt i grönsvart bortaställ. Vi förklarade snällt att vi faktiskt var GAIS från Sverige, och att vi inte hyste någon som helst beundran för laget från Bristol. Det mottogs med en grymtning, och funkade bra resten av matchen.
Vi tog oss upp på läktaren igen och avnjöt en andra halvlek som innehöll ytterligare två mål, ett för vardera lagen, och matchen slutade alltså med hemmavinst, 3-2. Bra stämning, cool arena, och mycket mål. Dessutom kanske matchens höjdpunkt, då domaren visade ut fel gubbe. I rena rama Åke Andreasson-stajl visade domaren hur det går i engelska tredjedivisionen:
I första halvlek hade tvåmålsskytten Kandol i hemmalaget, dragit på sig en varning. I andra halvlek drar mittfältskollegan Nadjim Abdou på sig sin första varning. Domare Scott tror då att det är samma gubbe som får varning också i andra halvlek, och visar upp både gult och sedan rött kort. Det visar sig att domaren tror att det är samma eftersom att båda två är färgade… Han kollar alltså inte alls på spelarnas tröjnummer. Fjärdedomaren och resterande dryga 8000 på läktaren hajjar naturligtvis att det är helt åt skogen, och kalabalik följer. Bredvid mig ställer sig en herre i 75 års-åldern upp och vrålar: ”They all look the same, don’t they, you racist bastard?”.Scott drar förstås tillbaka sin utvisning efter att ha konsulterat fjärdedomaren. Matchen kan spelas klart och hemmalaget står alltså som vinnare.
Millwall ångar på och ser ut att ligga riktigt bra till för uppflyttning till the Championship. Knappt salva serien är i skrivande stund avklarad, och de blå från sydöstra London ligger trea, vilket innebär playoff. Man behöver nog upp ett par snäpp för att klara sig bra i andraligan, men att man har stöd, tradition och en hel del annat med sig. Ja, det står klart efter vårt besök.
Vi passade på att handla lite souvenirer och presenter i klubbshopen efter matc
hen. Sedan tog vi oss in till centrum och drog ut på stan för att få en bättre måltid framdukad. Ytterligare dagar i London följde, men det är en annan historia.
Avslutningsvis vill jag ändå nämna att det var ytterligare gaisare i London, denna helg. På vägen hem träffade vi Iom som hade sett Spurs slå West ham, på Upton Park. En berättelse om det finns längre ner i denna blogg. Och jag, som varande Tottenham-supporter, ångrar naturligtvis djupt att vi inte tog oss till den matchen. Men det går fler tåg.Vi vill också framföra ett tack till Loyal, som gav oss bra tips inför resan.
Håll till godo!
Flyg från Säve 10.10, landar på Stansted 11.15 lokal tid. Därifrån första bästa expresståg till Liverpool Street station, byte till Circle line ner till Victoria. Snabba steg med packning och två kids i släptåg. Därefter snabbt packa in prylarna på rummet, förfasas över rummets standard (eller brist på detsamma), och tunnelbana från Victoria till Westminster och byte till Jubilee Line för vidare transport till Canada Water. Därifrån buss till arenan. Biljetter i näven fem minuter innan kickoff. Änna stressigt.
Men det var det värt. Jag och min snyggare hälft drog till London, efter en tids planering. Vi bestämde dessutom att ta med hennes två barn, då de båda är väldigt fotbollsintresserade, och eftersom att de precis som vi andra kan behöva en dos England, lite då och då. Vi bestämde oss rätt tidigt för att kolla in Millwall. Detta blåvita lag som är så omtalat. En del rynkade på näsan åt vårt val. Vi kan i efterhand säga att vårt val var helt rätt. På alla sätt. Vi fick ordentliga doser av karaktär, ruffiga bostadsområden, kalla katakomber, tuffa gubbar, dålig fotboll, och såklart grönsvart.
Lördagen den 6 december tog vi oss alltså till the Den, Millwalls hemmaarena i de sydöstra delarna i London. Vi hade läst på en del i förväg, och förstod att vi knappast skulle ha problem att fixa biljetter. Matcherna innan den vi planerade in hade haft knappa tiotusen på läktarna. Detta på en arena som tar in ungefär tjugotusen. Vår enda tveksamhet gällde ifall vi skulle hinna i tid till avspark. Nu gjorde vi alltså det.Vi köpte två biljetter för vuxna, två för barn. Det gick loss på dryga 60 pund, alltså ungefär 750 spänn. För en match i Premier League hade vi i alla fall fått lägga minst dubbla. Vi intog våra platser på nedre delen av ena kortsidan, Cold Blow Lane (resans mest passande namn, skulle det visa sig…). En hel del svenskar kunde höras på läktaren. Bakom oss satt ett gäng som av dialekterna att döma kom från Skövdetrakten.Lagen kom in på arenan. Millwall i sina klassiska blå tröjor med vita shorts. Bristol Rovers, motståndare för dagen, kom in i sitt bortaställ. De var grönsvarta…Vi fick snabbt dragit av tjejens dotters mössa. Denna v
ar nämligen grönsvart, prydd med det vackraste av klubbmärken iofs. men ändå. Kändes inte som om det var läge.Matchen kickade igång och Millwall tog ganska omgående ledningen. Anfallare Kandol slog in 1-0 och de dryga 8000 på läktarna sjöng loss ordentligt. De som befann sig närmast det ganska stora (kanske 500 man) bortaföljet passade såklart på att håna och vifta så gott det gick.Ungefär tio minuter senare ökade Millwall på till 2-0. Livat igen. Men Bristol R fick luft under vingarna då man lyckades reducera till 1-2 ganska snart.
I det läget stannade matchen av något, och vi passade på att köpa ett gäng brickor med rätt trist pommes. Snett framför oss satt det en snubbe som hade fått tag på strips av betydligt bättre kvalitet. Han måste ha testat en annan kiosk än den som vi valde. Nåväl, det värmde och mättade i alla fall fyra magar som inte hade käkat något sedan frukost.Solen gick i moln, Cold Blow Lane levde upp till sitt namn, och halvtidsvilan kom ganska välkommet. Vi var sugna på att ta oss till kiosken för att värma upp med lite lager, kaffe och te. Sagt och gjort. På vägen dit träffade vi på lite GAIS-bekantingar, som vi språkade med en del. Vi var ganska eniga om att vi faktiskt inte sett så himla många matcher med sämre kvalitet på hemmaplan, i år. Skulle vara Norrköping hemma, då. Men skitsamma. Med den stämning som The Den kan bjuda på så tar man gärna det.I kön hörde vi en skarp stämma som ropade åt vårt håll: ”You’re on the wrong fahkin’ side”. Vi anade att våra grönsvarta mössor och halsdukar för en gångs skulle kanske inte var optimala. Bristol R spelade ju som sagt i grönsvart bortaställ. Vi förklarade snällt att vi faktiskt var GAIS från Sverige, och att vi inte hyste någon som helst beundran för laget från Bristol. Det mottogs med en grymtning, och funkade bra resten av matchen.
Vi tog oss upp på läktaren igen och avnjöt en andra halvlek som innehöll ytterligare två mål, ett för vardera lagen, och matchen slutade alltså med hemmavinst, 3-2. Bra stämning, cool arena, och mycket mål. Dessutom kanske matchens höjdpunkt, då domaren visade ut fel gubbe. I rena rama Åke Andreasson-stajl visade domaren hur det går i engelska tredjedivisionen:
I första halvlek hade tvåmålsskytten Kandol i hemmalaget, dragit på sig en varning. I andra halvlek drar mittfältskollegan Nadjim Abdou på sig sin första varning. Domare Scott tror då att det är samma gubbe som får varning också i andra halvlek, och visar upp både gult och sedan rött kort. Det visar sig att domaren tror att det är samma eftersom att båda två är färgade… Han kollar alltså inte alls på spelarnas tröjnummer. Fjärdedomaren och resterande dryga 8000 på läktaren hajjar naturligtvis att det är helt åt skogen, och kalabalik följer. Bredvid mig ställer sig en herre i 75 års-åldern upp och vrålar: ”They all look the same, don’t they, you racist bastard?”.Scott drar förstås tillbaka sin utvisning efter att ha konsulterat fjärdedomaren. Matchen kan spelas klart och hemmalaget står alltså som vinnare.
Millwall ångar på och ser ut att ligga riktigt bra till för uppflyttning till the Championship. Knappt salva serien är i skrivande stund avklarad, och de blå från sydöstra London ligger trea, vilket innebär playoff. Man behöver nog upp ett par snäpp för att klara sig bra i andraligan, men att man har stöd, tradition och en hel del annat med sig. Ja, det står klart efter vårt besök.
Vi passade på att handla lite souvenirer och presenter i klubbshopen efter matc
hen. Sedan tog vi oss in till centrum och drog ut på stan för att få en bättre måltid framdukad. Ytterligare dagar i London följde, men det är en annan historia.Avslutningsvis vill jag ändå nämna att det var ytterligare gaisare i London, denna helg. På vägen hem träffade vi Iom som hade sett Spurs slå West ham, på Upton Park. En berättelse om det finns längre ner i denna blogg. Och jag, som varande Tottenham-supporter, ångrar naturligtvis djupt att vi inte tog oss till den matchen. Men det går fler tåg.Vi vill också framföra ett tack till Loyal, som gav oss bra tips inför resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar