innan den slutligen revs 2001. 
Spelet bakom stängningen av arenan är en allt annat än trevlig historia. Det första steget mot Wimbledon FC:s undergång togs redan 1984 då klubbens styrelse beslutade att betala skulder på 3 miljoner pund genom att skriva över Plough Lane och området där omkring till ett bolag som kontrollerades av klubbens dåvarande ordförande den libanesiske affärsmannen Samir ”Sam” Hamann och sedan hyra detsamma av Hamann.
På grund av katastrofen på Hillsborough i april 1989 och de utredningar som följde den beslutas att inga arenor i första divisionen from 1993 fick ha några ståplatser.
Plough Lane var vid denna tidpunkt extremt nergången och av kapaciteten på 15876 var bara 2050 sittplatser. Alla visste att Wimbledon behövde en helt ny arena och ritningar på en ny arena på samma plats, en all-seater med plats för 20000 togs fram.
Men Sam Hamann hade andra planer, marken där arenan stod var värd stora summor pengar och han var inte det minsta intresserad av att bygga en ny arena.
Klubben fick flytta till Selhurst Park och hyra in sig hos rivalerna Crystal Palace vilket man gjorde ända till 2003/2004 då klubben flyttades till Milton Keynes. Hamann hade redan flera år tidigare dragit igång planerna på att sälja marken till högst bjudande men detta drog ut på tiden.
1994 sålde Sam Hamann marken till Safeway Plc och gjorde en vinst på mer än 5 miljoner pund som stoppades i egen ficka utan att ett endaste pund satsades i klubben.
Safeway Plc hade planer på att bygga ett stort varuhus på platsen men kontakten med myndigheterna om att få de nödvändiga tillstånden drog ut på tiden och efter flera års kamp gav man upp och sålde vidare marken till en byggentreprenör vid namn David Wilson Homes.
Slutligen i november 2004 fick de tillstånd att bygga bl.a 570 lägenheter på platsen.
Kollar man runt lite på nätet i dag finns det fortfarande lägenheter till salu och har man 350 000 pund (ca 4,4 miljoner sek) kan man köpa sig en två rummare på historisk mark.
Trots att Hamann pissade på sin egen klubb, berövade den sitt hem och arbetade med att flytta den till olika ställen (Dublin, Cardiff och Milton Keynes m.m) fortsatte han att äga klubben fram till 1999 då han sålde den till två norska affärsmän för 30 miljoner pund. Norrmännen fortsatte att driva klubben i botten (anställde bl.a Egil ”Drillo” Olsen som manager och köpte John Hartson för ofattbara 7,5 miljoner pund) och när det läckte ut att klubben skulle flyttas till Milton Keynes bojkottade fansen matcherna och den sista tiden var det enbart bortafans på Selhurst Park när Wimbledon spelade.
Fansen bildade 2002 en egen klubb, AFC Wimbledon som i dag spelar i Blue Square South motsvarande svenska division fem.
Resterna av den hemlösa klubben Wimbledon togs över av Charles Koppel och Pete Winkleman och flyttades till Milton Keynes. I dag huserar klubben i toppen av League One och kanske dröjer det inte länge innan den vidriga skapelsen spelar i championship.
I slutet av 2000 köpte Hamann Cardiff City och det dröjde inte länge innan hans planer på att skapa ett lag som hela Wales skulle stödja vid namn Cardiff Celts. Det var inte bara namnet han ville ändra utan även klubbens färger skulle ändras till rött, vitt och grönt.
Efter att ha misslyckats att komma överrens angående en ny stadion sålde han klubben 2006 till ett konsortium som leddes av en annan tomte vid namn Peter Ridsdale (Historien om honom kan vi ta en annan dag).
För oss i Sverige gäller det att motverka liknande saker. Projekt som FC Gothia och ägande av utländska miljoner är inget att eftersträva.
Reglerna i Sverige för bolagisering av klubbar är att 49 % av aktierna får säljas ut men att majoriteten måste ägas av klubben.
Detta vill man nu ändra och om det går igenom kommer det inte dröja länge innan någon svensk klubb ägs till 100 % av någon rik person som enbart är ute efter att tjäna ännu mer pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar